I förfäders spår - del 5 Runt sjön, till graven och ett kort stopp på vägen hem...

Dagen därpå vaknar jag med vad som närmast kan beskrivas som emotionell baksmälla. Lite tunnhudad och vemodig ordnar jag frukost i husbilen med utsikt över skolgården min farmor lekte på som barn. Det känns lite surrealistiskt att tänka på.

När jag hämtat mig lite efter gårdagens upplevelse bestämmer jag mig för att gå runt Önskansjön, som jag alltid gör när jag är här. 

Allt är så välbekant. Den lilla badplatsen har kanske fått en finare brygga. Jag sneglar upp mot skogsbrynet på gården där uppe. Där har vi släktrötter sedan flera hundra år tillbaka och avlägsna släktingar jag inte känner bor där nu. 

Det går att läsa på bloggen om den här gårdens släkthistoria: HÄR.

Jag går längs med sjön och då och då ser jag bort mot det stora huset på andra sidan. Där min farmor är född, där hennes far både föddes och dog.

Längs den långa raksträckan sedan sjön och husen tagit slut följs jag av orange små fjärilar som fladdrar i dikesrenen (de kallas guldvingar lär jag mig sen). Det blomstrar fortfarande här uppe, till skillnad från hemma där allt vissnat sen länge. 

Just när jag börjar undra så dyker den upp, skylten som pekar upp mot avtagsvägen till södra Önskan. Backen upp är lång och seg, men det rinner små vattendrag här och var som porlar så fint. I vägens grus glittrar det till när solen tittar fram. 

Jag passerar en äng innan de första husen på den här sidan sjön uppenbarar sig. Inga människor syns till denna förmiddag. Snart skymtar jag det röda lilla torpet mellan träden. Min barndoms drömstuga. Det har en sol målad i gult ovanför farstubron och jag brukade kalla det för Solhuset. Så länge jag kan minnas har det stått obebott, men det ser likadant ut fortfarande. Gardiner i fönsterna, som alltjämt är hela. Tomten är dock igenvuxen, så pass att det knappt skulle gå att ta sig fram till huset. Det gör mig lika ont varje gång, att se en sådan idyll förfaras.

Bortom kröken öppnar sig skogen och åkrarna brer ut sig ner mot sjön. Det är så vackert att jag alltid måste stanna och ta en bild. Samma bild varje gång, det ser ju likadant ut år efter år. Förmodligen har det sett likadant ut sedan byn befolkades för flera hundra år sedan.

På en höjd till höger skymtar jag ett gult hus. Där bodde min farfars föräldrar sedan Erik gått i pension och de flyttat till Önskan 1932. Han fick tio år här, Anna fick nästan tjugo till. Erik dör av ett slaganfall i skogen våren 1942. Anna somnar in i början av maj 1961.

(Läs mer om Anna och Erik Stridsbergs tid i Önskan på bloggen: HÄR.)

Granne med Erik och Annas gula hus ligger Zakrissons gård. Den är sig lik. Huset lika stort och pampigt, om än med blekt fasad, och trädgården lika vårdad runt omkring. Det är fint att se hur väl pappas kusiner tar hand om det. Kontrasten mot gården i Johannesberg är påtaglig och lite sorglig.

När jag rundat hela sjön och vänder tillbaka mot Bystugan passerar jag Önskan-skylten och får en klump i halsen. Undrar när jag kommer tillbaka nästa gång, numera vet man ju aldrig.

Så närmar jag mig farmor och farfars hus igen och kan inte låta bli att stanna till. Låter minnena färdas med blicken över huset och tomten. Minns alla fikastunder (och surströmmingsskivor!) i syrenbersån, minns lukten av tomatplantor i farmors växthus, minns potatislandet och jordgubbarna under det blå nätet, minns farmors blomstrande rabatter och farfars spåndoftande verkstad. Minns mamma och farmor i solen på förstubron... Inget av det där finns kvar idag, men det gör faktiskt inget. Det finns kvar inom mig.

En stund senare har vi packat ihop oss och rullar sakta förbi Johannesberg, blickar upp mot gården som skymtar bakom all sly. Jag tänkte ett kort tag att jag skulle gå dit igen, i dagsljus, men ångrade mig nästan genast. Jag vill behålla upplevelsen som den är.

Innan vi beger oss hemåt stannar vi till vid Skorpeds kyrka. Jag har plockat en bukett styvmorsvioler på min promenad runt sjön och har med mig ett ljus att tända i minneslunden. Först vill jag dock göra ännu ett försök att hitta Stridsbergs familjegrav. Jag har ett så starkt minne av en gravsten med namnet Stridsberg inristat, men vid de senaste besöken på kyrkogården har jag inte kunnat hitta den. Jag har till och med mailat kyrkogårdsförvaltningen och frågat, men inte heller de har kunnat svara på om den finns kvar.

Farmor och mamma vid Zakrissons familjegrav på 90-talet.

Zakrissons familjegrav hittar jag ganska omgående, nu när jag har i färskt minne hur den ser ut. Bredvid den står Per Forsbergs familjegrav och jag skänker en tacksam tanke till Forsbergs på gården i Johannesberg, som såg till att den levde i så många år.

Medan jag står där faller min blick på något i gräset en bit bakom Forsbergs gravsten. Det ser ut som en stenplatta och jag blir nyfiken. Gräsmattan är nästan tom i övrigt, bara ett par vita kors en bit bort och så denna lilla stenplatta invid björken. Jag lutar mig fram och ser nog vad det står redan innan min hjärna förstår: ”Anna Stridsberg 1882 – 1961”. Det är min gammelfarmors grav!

Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett den förut. Jag har ju varit helt inställd på en ”Stridsbergs familjegrav”. Men nu förstår jag att det måste vara den här stenen jag har ett minne av att farmor och farfar besökte de få gånger vi var hit i min barndom. Men var är Erik begravd? Och min farfars syster Elin, som dog och begravdes här långt före både Erik och Anna? Förmodligen har deras gravstenar plockats bort för länge sedan. Jag kan se hål och märken i marken på många ställen, så det verkar göras regelbundet. Gräsmattan som Anna är begraven på har kanske varit full av gravstenar tidigare. Så märkligt att nästan bara hennes är kvar. Jag blir sittande vid Annas grav en lång stund. Mycket hinner fara genom mitt huvud och mitt hjärta.

Närmast i bild är Zakrissons grav, bredvid den Forsbergs
och snett framför björken ligger Anna Stridsbergs gravsten i gräset.

Så går jag till minneslunden. Sätter mina styvmorsvioler i en vas och tänder ljuset. Sitter en lång stund på den solvarma bänken och hör vattnet porla, låter minnena av farmor och farfar flöda. Det är alldeles tyst i övrigt. Innan jag går tar jag fram mobilen och filmar. Tänker att det kan vara fint att dela upplevelsen med pappa och mina fastrar.

Innan jag lämnar kyrkogården går jag in i kyrkan. Jag vet så mycket mer nu än jag hade en aning om sist jag var här. I den här kyrkan har de döpts, gift sig, begravts, så många av mina släktingar från förr. Kyrkan byggdes på 1840-talet. Ungefär samtidigt som farmors morfars far flyttade till Johannesberg. Ungefär samtidigt som Zakrissons gård byggdes i Önskan. Det är nästan två hundra år sedan. Det var det där med tid och rum igen, hur det i vissa ögonblick nästan upphör att existera.

Men så kliver jag ut i solen på kyrkogården igen och påminns genast om alltings förgänglighet bland gravarna. Där ligger min farmors bror Sven och hans hustru Agnes begravda och där, under stenen med den vita duvan, ligger Zacke och Anna-Stina.

På gravstenarna runt omkring läser jag namnen på människor jag släktforskat fram ur minnenas glömska. Alla har de levt en stund på jorden och nu finns bara gravstenarna kvar, om ens det. Nej, så länge någon minns er så lever ni kvar, tänker jag, och blir melankolisk...

Jag har ett sista stopp på min önskelista på vägen hem. Någon timmes bilresa från Skorped, alldeles vid E4, ligger Ullånger. Jag har åkt förbi massor av gånger, till och med stannat till, utan att veta att det finns en liten anknytning till platsen. Vi har, vad jag vet, inga släktrötter här, men min farfars storasyster Elin bodde i Ullånger i två omgångar i sin ungdom. Elin har funnit en alldeles speciell plats i mitt hjärta, hennes korta liv fascinerar mig så till den grad att jag skriver en bok om henne, så jag vill gärna gå i hennes fotspår om jag kan.

Hotellet är om- och tillbyggt genom åren, som så mycket annat.

Vad jag har kunnat utläsa ur arkiven så arbetade hon som piga på Hotell Erikslund, som finns kvar men numera heter Ullångers Hotell och Restaurang. Jag lyckas faktiskt hitta rätt vinklar för att se hur dagens hotell såg ut på Elins tid.

 

(Läs mer om Elins vistelse i Ullånger på bloggen: HÄR.)

Den 5 december 1922 flyttar Elin hit första gången och stannar i ett halvår innan hon flyttar hem till föräldrarna igen. Den 19 november 1924 är hon dock tillbaka och blir kvar i ett år. I slutet av november 1925 flyttar Elin hem till föräldrarna i Sveg igen, och då är vi ju faktiskt tillbaka på platsen där den här resan i förfäders spår tog sin början…

Ett mycket tacksamt barnbarn till Anna och Einar som
tar en spegelselfie i Önskans Bystuga...

I en vecka har jag rest i mina förfäders spår och andats samma luft. Vilken ynnest det varit att få uppleva! Samma dag jag kommer hem läser jag av en slump en dikt av Elsie Johansson som liksom sätter ord på hela resan och som får avsluta den här reseskildringen: