I förfäders spår - del 3 Önskan och Johannesberg

Vägen ut till Önskan är välbekant ända in i varje kurva och backe. Jag kommer aldrig att glömma den traditionsenliga turen från Önskan in till Skorped mitt i veckan under min barndoms somrar. Farfar vid ratten, pappa bredvid där fram och jag i mitten där bak med mamma på ena sidan och farmor på den andra. Hur man inte fick peka och kommentera det man såg, för då tappade farfar fokus från vägen och liksom svängde hela ratten när han tittade åt det håll man pekat. Hur mamma och farmor höll sig i varsitt handtag över dörrfönsterna. Hur farfar envisades med att stänga av motorn när vi stod högst upp i backen och liksom rulla ner för att se om bilen skulle ta sig självmant upp för nästa backe. Jag tyckte det var jättekul och minns att pappa smålog där fram, men varken mamma eller farmor var särskilt roade… Efter några timmars fikande hos moster Märta, besök på både Lunds Specialaffär och i kiosken vid bensinpumpen, samt veckohandling på Konsum var det dags för hemfärd. Det brukade vara alldeles tyst i bilen då, medan farfar rattade hem oss på den skumpiga grusvägen.

Farfar Einar vid garaget.

Ja, vägen ut till Önskan är verkligen mättad med känslor och minnen, men det finns faktiskt en plats längs vägen jag inte reflekterat så mycket över förut. Efter en ganska tvär sväng kör vi förbi skylten ”Johannesberg”, men till skillnad från alla andra gånger jag åkt här så saktar vi in nu. Johannesberg är nämligen den främsta anledningen till mitt besök den här gången. Den lilla insomnade byn som jag aldrig förut besökt, bara kört förbi. Men mer om det lite senare…

Vi har fått lov att stå vid Bystugan över natten och parkerar där. Allt är sig så väldigt likt. Jag står länge på grusplanen framför den gamla byskolan och ser bort mot farmor och farfars grå eternithus. Det är över tjugo år sedan de bodde där, men för mig kommer det alltid att vara deras hus. Längre upp i backen skymtar morbror Svens hus. Det syns ända hit hur förfallet det har blivit.

Inget undgår byborna, så jag gissar att de flesta redan sett oss komma och undrar vilka vi är. Ett par av dem vet sedan tidigare att vi skulle dyka upp. Jag går bort till farmor och farfars hus för att säga hej till Raija och Peter, som köpte det av farmor när hon flyttade till Skorped. De hade det som sommarhus i många år, men bor nu här permanent sen ett par år tillbaka och jag är såklart nyfiken på om huset är sig likt. De visar generöst runt inne och ute och det är alldeles lagom förändrat, så som det ska vara när två decennier har passerat. Jag tar inga bilder, det är ju deras hem nu, men tar tacksamt emot erbjudandet att få kika i alla rum.

I köket har tiden stått mest stilla, till och med köksluckorna har kvar sin ljusbruna färg, och något väcks till liv inom mig när jag står där på trasmattan. Det är som om jag ser dem där framför mig… farfar och farmor och mamma dricker kaffe runt bordet med den blommiga vaxduken, perkolatorn gurglar på bänken, det fyllda kakfatet, de prunkande blommorna i fönstret. Farfar med katten, farmor och mamma vid diskbänken, Eddie som liten med munnen full av plättar. 

Vardagsrummet är numera ombyggt och renoverat, liksom det lilla biblioteket innanför, men jag ser ändå framför mig farmor i den stora snurrfåtöljen och farfar som tar en tupplur. Vardagsminnen är nog de vackraste ändå.

När vi tackat Raija och Peter för titten (och fått med oss en påse goda bullar!) och går tillbaka till vår lilla husbil vid Bystugan ser jag Anna-Märta och Margareta komma vandrandes en bit bort. Jag minns dem väl från när jag var liten. Systrarna som bor i det gula huset, granne med Bystugan. Jag gissar att de begett sig ut på en kort kvällspromenad av nyfikenhet på de okända gästerna. Jag väntar in dem vid vägkanten och presenterar mig ordentligt som barnbarn till Anna och Einar. Då lyser de genast upp och bjuder in oss på kaffe.

Det blir en fin stund inne hos systrarna Jonsson, med många berättelser från förr. Efter tretår och länsat kakfat tackar vi för oss och låter damerna ta kväll. Klockan har hunnit bli mycket, men än är det ljust ute. Jag överlägger med mig själv, men bestämmer mig raskt för att gå bort till Johannesberg redan ikväll, jag kan inte vänta längre, nyfikenheten tar överhanden...

Genom många timmars släktforskning har jag hittat kopplingar till Johannesberg på flera håll. Släktrötter jag inte haft någon aning om under alla mina tidigare besök i trakten. Min farmors mamma, Kristina, är född och uppvuxen på en av gårdarna i Johannesberg. Hennes far, Sven Lindström, likaså. Det var hans far, Anders Jonsson, som flyttade hit med sin nyblivna hustru Stina i slutet av maj 1844. Det fanns då redan ett hus här (det som ska visa sig vara blåmålat och tillbyggt idag) och så småningom bygger Anders Jonsson det stora huset. Här föds sönerna Sven 1845 och Jonas 1848. 

Gården högst upp till höger i bilden är vår gamla släktgård i Johannesberg.

Bild från 1909 på familjen Lindström på gården. Kvinnan längst till vänster är Kristina.

Sven, som ju är äldste sonen, tar över gården 1878 i samband med att han gifter sig med Märta. Sven och Märta får dottern Kristina (min farmors mamma) här på gården i juni 1879. Hon ska komma att få sex syskon, varav fem överlever barndomen. När Sven dör 1906 är han en högt uppsatt man i bygden och gården är mycket välmående. 

Syskonen Lindström, Kristina längst till vänster.

Några år efter Svens död övertas gården av dottern Anna och hennes make Per Forsberg, som tidigare arbetat här som dräng. När Per Forsberg dör 1942 drivs gården vidare av äldsta dottern Nora och sonen Erik. Erik ska komma att bo kvar i Johannesberg tills slutet av 90-talet då han säljer hela fastigheten till ett skogsbolag. Tomten med husen styckas av och under några få år kring sekelskiftet bor det en familj i det mindre, numera blåmålade, huset. Sedan de flyttat därifrån står gården obebodd och förfaller.

(Läs mer om familjen Lindström på bloggen: HÄR.)

Men familjen Lindström/Forsberg är inte den enda kopplingen jag hittat till just den här gården i Johannesberg! Det visade sig nämligen, många släktforskningstimmar senare, att min farfars mormors farfar flyttade hit som nybyggare redan år 1794. Han hette Nils Gabrielsson och var född i byn Holm, några kilometer bort. Nils och hans hustru Karin hade tre barn när de bosatte sig i Johannesberg: Gabriel 16 år, Stina 12 år och Cajsa 8 år. Efter tio år på gården i Johannesberg, vintern 1804, insjuknar såväl hustrun Karin som sonen Gabriel i ”hetsig feber” och dör med någon veckas mellanrum. Döttrarna tjänar vid det här laget som pigor på olika håll i socknen. Nils Gabrielsson blir ensam kvar, knappt femtio år fyllda, och överlåter gården ett par år därefter. 

(Läs mer om Nils Gabrielssons öde på bloggen: HÄR.)

Gården i Johannesberg har därefter en handfull olika ägare under de fyrtio år som följer tills Anders Jonsson och hans hustru Stina förvärvar den år 1844 och den därmed kommer i min farmors släkts ägo. Samma gård i lilla Johannesberg har alltså varit i min släkts ägo i typ två hundra år på både min farmors och min farfars sida och jag har aldrig varit där, gissa om otåligheten tar överhanden när jag nu äntligen är inom promenadavstånd! Det pirrar av förväntan när jag går grusvägen bort...

Flygbilder över Lindströms gård i Johannesberg i början av 1990-talet.