I förfäders spår - del 4 Släktgården i Johannesberg

Genom bloggen har jag fått kontakt med flera avlägsna släktingar och bybor som funnit nöje i att läsa om mina släktforskningsfynd. En av dessa är Sara-Eva, som bor granne med vår gamla släktgård i Johannesberg. Hon har tidigare skickat mig bilder på gården i nutid och när jag planerade resan hit meddelade jag henne i förväg att jag skulle dyka upp, så att hon inte behövde undra vem som smyger runt i buskarna. Det var också hon som ordnade med övernattningen vid Bystugan och hon bad mig att titta förbi och säga hej när jag kom fram. Trots att klockan nu blivit kväll bestämmer jag mig därför för att ändå knacka på hos henne och presentera mig innan jag går till gården. Till min glädje vill Sara-Eva följa med och drar raskt på sig skor och jacka innan vi genar genom skogen från deras hus.

Vi kommer ut från skogen på baksidan av gården och min första tanke är att allt är så igenvuxet. Det är en rätt stor gård, med en enorm ladugård, den stora mangårdsbyggnaden och tre mindre hus. Ett av de mindre husen är numera blåmålat och som jag förstått det så är det äldst. Uppe i skogen skymtar ett härbre och i skogsbrynet står en röd liten stuga med gardiner i fönstret och blåmålad dörr på sniskan. Vi kikar in genom fönstret och konstaterar att det måste ha varit gårdens bagarstuga. Där inne har vedspisen fullständigt rasat in och det står en ensam stol på det trasiga golvet och två emaljerade spannar. Dörren har satt sig och går inte att få upp, men vi ser den enorma nyckeln inkilad högt upp mellan stockarna.

Härbret uppe i skogsbrynet syns nästan inte längre.

Bagarstugan från gårdens baksida.

Notera nyckeln som sitter inkilad mellan stockarna.

Jag ägnar inte det blå huset så mycket uppmärksamhet. Det renoverades tydligen helt och hållet på 60-talet och verandan som löper längs framsidan är byggd på senare tid. Det lockar inte att kika in där, inte lika mycket som det stora huset i varje fall.

Jag närmar mig det stora huset i en vid båge. Fylls nästan av vördnad. Tänk att få se det i verkligheten, tänk att det fortfarande står där om än trasigt och snett och vint. Den röda färgen har olika nyanser runt om huset. Kanske beror det på väder och vind. Flera rutor saknas i fönsterna. Det växer humle på framsidan, den ser ut att leta sig in. Gardiner hänger här och var, mer eller mindre trasiga. I ett av de små fönsterna på ovanvåningen skymtar en trädgårdstomte.

Vi blir stående mitt framför förstutrappan. Den är vackert smyckad. Jag vet inte när den byggdes till, men den finns inte med på fotografiet från 1909. I övrigt är fasaden sig lik. 

Den ena av dubbeldörrarna in står lite på glänt, helt oemotståndligt. När jag försiktigt går upp för trappstegen till den lilla förstun ser jag att nycklarna sitter kvar i låset, rostiga på knippan. Det ligger saker i trappan, som om någon suttit här och fixat för inte alls länge sedan. En låda spik, lite verktyg och massa skräp.

Jag drar upp dörren och kikar in. Det börjar mörkna ute så det är dunkelt där inne. Jag vet inte alls i vilket skick huset är inuti, på utsidan ser det ju helt fallfärdigt ut. Men golvet i hallen där innanför ser helt ut, så vi går in och ser oss omkring.

Rakt fram i entrén möts vi av två dubbeldörrar till. De har fönster med spetsgardiner bakom och gömmer en smal hall in i huset. Framför dörrarna står kartonger med skräp. Jag vänder blicken mot höger istället och kikar in genom dörren. Det är köket. En enorm järnspis dominerar i hörnet och ett stort skafferi gapar tomt mittemot. Golvet är uppbrutet, det ligger en bräda över det som en spång. Genom köksfönstrens buckliga yta ser jag det blå huset skymta.

På andra sidan om hallen, till vänster från ytterdörren, finns ett större rum med fin tapet. En sal, kanske man kan kalla det. Vardagsrum skulle man väl säga nu, men detta andas av finare umgänge. Tapeten skimrar liksom guldigt och ser fortfarande dyr ut. Rummet är stort och här finns möbler. Ett par rejäla kökssoffor, bord, stolar. En lampa hänger över ett bord. På ett annat ligger glas och porslin kvar. Här väller den frodiga humlen in genom de trasiga fönstren. Jag undrar hur det ser ut på vintern, när snön ligger djup i månader. Vinter efter vinter. I ett hörn står gamla symaskiner. Den ena är grövre, för tillverkning av skor.

I rummet innanför salen är väggarna timrade. De har nog aldrig varit tapetserade. Rummet är mindre och mörkare och vetter mot baksidan. Det står en elspis i ett hörn och en järnsäng i ett annat.

Genom den smala hallen i mitten av huset når man till ytterligare ett rum bakom köket. Här har hela murstocken rasat in och golvet är uppbrutet. Hallen utanför är tapetserad med en vacker blåmålad tapet.

Jag vandrar försiktigt runt i rummen och är noga med var jag sätter fötterna. Tar bilder med mobilen, men är samtidigt så tagen av upplevelsen att jag bara vill vara här och nu. Sara-Eva letar fram trappan till övervåningen bakom en oansenlig dörr i hallen, men när vi blickar uppåt blir vi osäkra på om den håller att gå i. Det känns onödigt att ta risken, så jag nöjer mig med att bara kika upp och stänger sen dörren igen. När gick någon i den trappan sist?

Det mörknar ute, så vi lämnar huset medan vi fortfarande kan se golvet ordentligt. Jag fingrar lite på den rostiga nyckelknippan i dörren och har så många frågor och funderingar som aldrig kommer att få svar. Så går vi ner för förstutrappan och förbi den enorma ladugården för att komma ner på vägen. 

Det är knappt en stig kvar att gå på, av det som måste ha varit en ordentlig uppfart till gården. Jag antar att de hade häst och vagn och förmodligen bil så småningom. Nu är allt igenvuxet. Naturen tar verkligen tillbaka det som en gång var. Innan husen försvinner bakom all växtlighet stannar jag till och vänder mig om, ser länge på den gamla släktgården.

Vi går ner till granngården, genar mellan husen. Lika fallfärdigt där. Även här har släktingar till mig bott.

(Läs mer om granngården på bloggen: HÄR.)

Vi blir sen stående vid vägkanten medan solen försvinner helt i horisonten och myggen flockas runt oss. Jag är så tacksam över Sara-Evas sällskap och historierna om byn och gårdarna. Ibland när jag finner någon med ett gemensamt intresse kan jag liksom glömma bort att vi egentligen inte känner varandra.

”Är du nöjd, eller är det något mer du önskar dig?” undrar hon. Frågan värmer inombords, men jag är så uppfylld av kvällen och upplevelsen att jag nästan inte vet vad jag ska svara. Jag kan nog inte vara mer nöjd och tacksam just nu. 

”Hör bara av dig om det är något annat jag kan hjälpa dig med”, säger hon och så skiljs vi åt.

Jag vandrar långsamt hem till Önskan i sommarnatten. Går den korta sträckan mellan Johannesberg och byn jag besökt så många gånger sen jag var liten. Och jag känner så tydligt, för vilken gång i ordningen vet jag inte längre, hur tid och rum liksom smälter samman för en stund.