Stridsbergs släktforskning: I förfäders spår - del 2 Via Jämtland till Ångermanländska rötter

Vi sover en natt i vackra Älvros innan vi lämnar Härjedalen för vackra Jämtland.

Frösön skymtar bortom Storsjön.

Här finns min mans rötter, våra barns rötter, men efter nästan trettio år tillsammans bär även jag Jämtland i mitt hjärta. På Frösön tänder jag ljus i kyrkan på årsdagen för mammas död. Sänder en varm och tillgiven tanke till alla dem som gått före.

Den natten sover vi i Järpen innan färden går över Östersund och Sollefteå mot mina allra djupaste släktrötter i Skorpeds socken…

Kvällspromenad i Järpen.

Rastplats i Stugun.

Knappt två mil norr om Sollefteå svänger vi av in på en grusväg som sträcker sig flera mil. I över en timme ska vi skumpa fram och försöka väja för de värsta groparna. Som tur är möter vi bara en handfull bilar på hela sträckan.

Efter en och en halv mil ungefär ser jag en bleknad skylt vid vägen: ”Grönåsen”. Vi bromsar in och får backa tillbaka en bit. Längst in, bortom en smal skogsväg, skymtar ett rött hus med vita knutar. Här i Grönåsen finns min farfars mors rötter. (Läs inläggen om Grönåsen i bloggen: HÄR.)

Strax därefter kör vi förbi Oldsjön och stannar till så att jag kan ta en bild. Tänk att här, i just dessa marker, bodde mina förfäder för länge sedan. Det känns så väldigt avsides, fortfarande. Tänk hur det måste ha varit då. Ett strävsamt liv i skogen. (Läs inläggen om Oldsjön i bloggen: HÄR.)

Oldsjön

En kort stund senare når vi fram till en bro över järnvägsspåret och här stannar vi till en stund vid vägkanten så att jag kan hoppa ur. Vi befinner oss vid Jussjön och det var här min farfars föräldrar bosatte sig efter sitt giftermål hösten 1901. Här föddes deras döttrar, Emelia 1902 och Elin 1903, och sonen Ernst 1905. Erik Stridsberg var extra banvakt och de bodde invid järnvägsspåret en bit bort. Idag finns inga hus kvar, ingen bor här längre. (Läs inläggen om Jussjön i bloggen: HÄR.)

Jag går genom skogen ner till järnvägsvallen så nära jag kan och står där en stund. Solen värmer och sjön glittrar blå på andra sidan spåren. Det är alldeles tyst. Så märkligt att vara här, på en plats jag släktforskat fram. Tid och rum flyter samman på något konstigt vis. Återigen blir jag märkligt rörd.

När jag går tillbaka upp mot vägen och bron börjar det susa allt mer i spåren och plötsligt dyker ett godståg upp. Det skramlar förbi och försvinner bortåt det håll familjen Stridsberg bodde. Så blir det alldeles tyst igen.

Ytterligare någon mil bort börjar vägen jämna till sig och det dyker upp små hus i välordnade trädgårdar här och var. Vi närmar oss Byvattnet, en än idag levande liten by, och jag kan skymta järnvägen på andra sidan sjön. Där borta invid spåren bodde min farfars föräldrar, Erik och Anna, i slutet av 1920-talet, alldeles innan Erik pensionerades. Det är inte mer än nån mil mellan Jussjön och Byvattnet, de två platser där Erik och Anna började och avslutade sitt banvaktsliv. Däremellan bodde och arbetade de såväl 60 mil norrut (i Lakaträsk) som 60 mil söderut (i Salem) och flera andra ställen där emellan. Jag tänker ofta på vilket strävsamt liv det måste ha varit. (Läs blogginlägget: HÄR.)