I förfäders spår - del 1 Inlandsbanan till Sveg

Tåget från Stockholms central avgår enligt tidtabell klockan 07:44 på måndagsmorgonen. Det är ett helt vanligt gammalt tågset, inget snabbtåg men heller inget ånglok, och det tar oss till Mora på utsatt tid. Dalarna möter med sommarvärme medan vi vandrar den korta biten från stationen till Moras säkerligen mest fotograferade plats: målgången i Vasaloppet.

"I fäders spår - för framtids segrar" får bli resans tema!

Restaurangen alldeles i närheten serverar lunchbuffé, perfekt för oss som har ett par timmar mitt på dagen att fördriva. En rejäl pyttipanna senare promenerar vi vidare bort till stationen Mora strand, där den rödvita rälsbussen redan står och pustar.

Mora strand är Inlandsbanans sydligaste station och räknas som den ursprungliga startpunkten, även om förbindelsen ända ner till Kristinehamn kopplades på rätt tidigt i Inlandsbanans historia.

Läs mer: Inlandsbanans historia

Färden tar knappa tre timmar och går via Orsa, Älvho, Lillhamra och Fågelsjö till Sveg. På vägen passerar vi både Storstupet, med sin mäktiga fors, och fascinerande Knoppens vattentag innan det är fikapaus vid Fågelsjö station.

Läs mer: Storstupet

Läs mer: Knoppens vattentag

Storstupet

På seneftermiddagen rullar vi över den gamla järnvägsbron, byggd i början på 1900-talet, in i Sveg. 

Läs mer: Mankellbron

Det är bara två passagerare (pappa och jag!) som kliver av, innan rälsbussen far vidare mot Östersund.

Framme i Sveg!

Det är en märklig känsla att plötsligt stå på den lilla perrongen utanför Svegs stationshus. Jag har ägnat så många timmar åt att skriva om den här lilla orten och skildra livet vid stationen, utan att någonsin ha satt min fot här. Jag har letat upp mängder med gamla och nya fotografier på nätet, men det är såklart något helt annat att vara på plats. 

Särskilt fint känns det att anlända med tåg, precis som familjen Stridsberg garanterat gjorde när de flyttade hit från Salem söder om Stockholm på försommaren 1924. (Läs blogginlägget: HÄR).

Numera går det bara godståg förbi Sveg, utom just på sommaren när Inlandsbanan kör turister som oss.

Vi blir stående en stund vid stationshuset, lite villrådiga, innan vi chansar och börjar gå åt vad vi gissar är rätt håll. Efter bara några meter får jag syn på husen! Där står de ju, de där fyra likadana trähusen som jag sett på bild många gånger vid det här laget. I ett av dem bodde farfar som barn, med sin mor och far och syskonen. Jag får nästan stanna till, så tagen blir jag av åsynen.

De är riktigt vackra, husen som förr kallades Järnvägsbostäderna. Det syns att de tagits väl omhand genom decennierna. Fasaderna är ombyggda, numera är entrén på långsidan istället för på kortsidan och några fönster har satts igen, men på det stora hela ser de likadana ut. 

Husen ligger mycket närmare stationen än jag trodde, bara ett stenkast bort. Jag blir stående vid det rödmålade staketet och låter blicken vandra bort till stationshuset. Tänk att min farfar sprang och lekte på just den här platsen för nästan precis hundra år sedan! Tänk att min farfars far arbetade här varje dag, gick till och från jobbet exakt samma sträcka som vi just gått! För en nostalgiker som mig svindlar tanken.

Vi tar en massa bilder på husen, särskilt det som vi tror att familjen Stridsberg bodde i, innan vi vandrar vidare mot hotellet. Husen står ju kvar att besöka fler gånger under vår vistelse i Sveg.

Pappa vid den plats där trappan och entrén satt förr.

Farfar Einar och lillebror Henning i trappen.

På den korta sträckan från stationen till hotellet, det tar kanske sju minuter att gå, möter vi knappt en levande själ. En måndag kväll i slutet på juli tycks inte vara Svegs mest livade tidpunkt. Mitt första intryck av Sveg är annars att det faktiskt finns en hel del gamla hus kvar. De är ibland ombyggda, men man har inte rivit och byggt nytt i särskilt stor utsträckning. Det gläder mig, för det är ju därför vi är här, för att gå i förfäders spår. Ju fler gamla hus som står kvar, desto bättre bild av familjen Stridsbergs tid här kan jag få.

Kyrkogatan förr...

Kyrkogatan nu!

Jag har såklart läst på, så jag vet att vårt hotell är gammalt i grunden, men om- och tillbyggt genom åren. Jag har sett både gamla och nya bilder så jag borde vara förberedd, men när vi närmar oss huset kan jag inte låta bli att förfäras över det smutsrosa fuskteglet som täcker hela fasaden numera. Det går fortfarande att se att det är samma hus som för hundra år sedan, men hade jag inte vetat det så hade jag trott att det byggdes på 70-talet. 

Stora Hotellet i Sveg när det var postlokal 1900.

Stora Hotellet på 1920-talet, när familjen Stridsberg bodde i Sveg.

Stora Hotellet på 40-talet, efter ombyggnaden.

Stora Hotellet på 1960-talet.

Stora Hotellet idag (som heter Mysoxen sedan 70-talet)!

Än värre blir intrycket när vi stiger in. De orangemålade väggarna med vinröda detaljer och det mörkbruna möblemanget, inklusive de pösiga skinnsofforna, tar effektivt bort varenda spår av husets historia. Receptionisten är dock vänligheten själv och när vi fått nyckeln (en gammal hederlig nyckel med nummerbricka!) ser jag på vägen till rummet att det sitter stora svartvita fotografier uppsatta på väggarna. De föreställer Svegsmiljöer från förr och då blir jag glad, någon tycker trots allt att historian betyder något!

Rummet är lika sönderrenoverat som resten av hotellet, men jag försöker tänka att det är tidens gång. Trots allt står ju husen kvar åtminstone (nuvarande hotell består av två olika hotell som byggdes samman på 80-talet). På kvällen tar vi en promenad runt kvarteren och försöker lista ut vilka hus som nog stått där i minst hundra år, innan vi äter middag i hotellets matsal och jag ser bortom den slitna inredningen och anar hur det kunde ha sett ut i mitten på 1920-talet.

Vid frukosten morgonen därpå får vi en pratstund med hotellägaren, en glad och trevlig man i 60-årsåldern. Han berättar att han började jobba på hotellet som ung i början av 80-talet och tog över det några år senare. I ganska precis 40 år har han alltså drivit före detta Stora hotellet, numera Hotell Mysoxen, Svegs största hotell. Nu står det inför ännu en totalrenovering, berättar han, och jag kan inte låta bli att undra vad det blir för ”moderna” val den här gången.

Inredningen må vara en aning sliten, men maten var det inget fel på!

Som alltid blir det många steg registrerade på stegräknaren när jag och pappa reser tillsammans. Vi vandrar kors och tvärs på Svegs gator, med karta och kamera (dvs mobilen…) i högsta hugg. Vi betar av Gammelgården (som ett mini-Skansen utan djur), kyrkan, alla loppisar vi kan hitta, promenadstråket ut på Lillön, biblioteket (där jag fastnar i hembygdshörnan ett bra tag…), lasarettet och minst ett par rundor runt stationsområdet. Väntsalen i stationshuset är öppen och vi går såklart in, även om den, liksom mycket annat, är omgjord till närmast oigenkännlighet. 

Gammelgården i Sveg, där det har firats midsommar sedan tidigt 1900-tal.

Bron till Lillön, ett populärt promenadstråk sedan över hundra år.

Biblioteket i Sveg, lite olika intressen...

Stationen på 1920-talet.

Framsidan idag.

Framsidan från andra hållet.

Baksidan dagtid.

Baksidan kvällstid.

Framsidan kvällstid, det lyser i väntsalen.

Det finns bildbevis på att farfar varit tillbaka i Sveg i vuxen ålder. Jag hittade detta foto av stationshuset i hans efterlämnade bildskatt, det är troligen taget på 1970-talet:

De tycks tyvärr ha en förkärlek för fusktegel i Sveg, upptäcker vi när vi går omkring, och pappa skämtar om att den försäljaren måste fått en rejäl bonus. Flera av de gamla husen är numera omklädda i olika färger av tegelliknande fasad, men det går fortfarande att se utifrån gamla bilder att det är samma byggnader. Många vackra gamla hus är sig dock helt lika från tiden för familjen Stridsbergs vistelse här.

Apoteket

Banken

Handelsbod

Sveg bjuder på ömsom sol ömsom regn under våra dagar här. Sista dagen regnar det mest, men det gör inte så mycket. Vid det laget har vi hunnit bekanta oss ordentligt med de centrala delarna och även tagit långpromenaden bort till Bäckedal och tillbaka över Mankellbron. Jag har verkligen fått gå i de hundraåriga fotspår jag inbillar mig att farfar och hans syskon har lämnat runt om i Sveg och är djupt tacksam och nöjd när det blir dags för pappa att bege sig mot flygplatsen för att flyga hem.

Med ett par ensamma timmar att fördriva i ett regnigt Sveg slår jag mig ner på konditoriet, nuvarande Café Cineast, som för hundra år sedan huserade Majas bageri. Maja var tydligen vida känd för sina goda bullar och kardemummabullen jag tar till kaffet är verkligen ovanligt stor och saftig.

Framåt kvällen dyker mitt nästa resesällskap upp i en liten lånad husbil och färden går vidare norrut!

P.S. Så här såg Sveg ut på en flygbild några år efter familjen Stridsbergs vistelse här. Stationen är inringad i rött, Järnvägsbostäderna i blått och Stora Hotellet i grönt: