Anna och Erik - ett banvaktsliv avslutas

I den ljusa midsommartid 1927 packar Erik och Anna ihop sitt bohag ännu en gång och sätter sig och de hemmavarande yngsta sönerna på tåget de 35 milen "hem" till Skorped. Detta ska bli deras sista flytt som banvaktsfamilj. Några år senare kommer de att flytta för allra sista gången, några kilometer inom Skorpeds socken till vår lilla by Önskan, men dit kommer vi lite senare i berättelsen...

Byvattnet (Skorpeds socken) juni 1927 till februari 1933

Byvattnet

I samband med flytten till Byvattnet nås förmodligen Erik av beskedet att hans halvbror Per Rodin har dött. Minns ni Per Rodin? (Se tidigare inlägg om bland annat Pers livsöde: Klicka här.) Per har ju varit intagen på hospitalet i Härnösand under större delen av sitt liv (liksom Eriks farbror Nils) när han plötsligt blir utskriven på ålderns höst och flyttas in på fattighuset/ålderdomshemmet i Själevad. Per, som är dövstum och vid det här laget kraftigt institutionaliserad, kliver rätt ut i gatan den sista juni 1927 och blir överkörd av en bil… Inte heller här kan vi ju veta vilken relation Erik hade till sin äldre halvbror, men en sådan tragisk händelse lär alldeles oavsett inte ha gått honom och Anna obemärkt förbi.

Efter flytten från Sveg till Byvattnet får även sönerna Erik och Alrik tjänst som banarbetare här. Sonen Erik ska några år senare fortsätta som banarbetare i Aspeå, där han också bildar familj. Erik blir faktiskt så småningom banvakt, liksom sin namne till far, och får en tjänst i Storsund utanför Piteå i början av 1940-talet.

Våren 1928 flyttar Hjalmar från Byvattnet till Lugnvik i Bjärtrå församling. Han bor inneboende hos sin farbror Jonas (ni minns han som luffade runt i många år och spelade fiol) och försörjer sig även han som banarbetare i några år. Även de två yngsta sönerna, Einar och Henning, får så småningom arbete vid järnvägen när de ska ge sig ut i vuxenlivet. Einar får tjänst som banarbetare i Boden i början av 40-talet och senare som stationskarl i Skelleftehamn. Henning blir järnvägsarbetare i Stockholm ett kort tag i mitten av 40-talet och flyttar sedan till Övik.

Några dagar efter jul 1928 dör Annas systerson Abram av hjärtfel, 27 år gammal. En ung människa som rycks bort, en sorg som drabbar hela omgivningen och framför allt Annas syster Johanna med familj. Säkert är Anna ett stort stöd för sin storasyster genom den svåra tiden. Vad hon då inte vet är att hon inom ett halvår själv ska komma att vara en sörjande moder. Anna och Erik får som sagt behålla alla sina barn i livet genom barndomen och ända upp i vuxen ålder, en lycka som inte förunnats vare sig deras föräldrar eller generationerna dessförinnan. Men i maj 1929 drabbas även makarna Stridsberg av den stora sorgen i att förlora ett barn. Elin dör den 7 maj 1929, blott 25 år gammal, i Stockholm. Hennes livsöde ska vi återkomma till framöver…

Mitt under sorgen efter Elins tragiska bortgång, sommaren 1929, dör även Eriks halvsyster Brita. Brita bor i Järved under större delen av sitt liv och försörjs av fattigvården ända till slutet. Hon har två döttrar som bägge två emigrerat till Amerika vid sekelskiftet (faktiskt min farfars enda kusiner på sin fars sida – jämfört med 45 kusiner på sin mors sida!). 

Vintern 1931 drabbas så Annas storasyster Johanna av ytterligare en enorm sorg när dottern Edit dör av lunginflammation. Edit är då lika gammal som hennes kusin Elin var när hon dog, 25 år. Kanske, förhoppningsvis, kunde systrarna Anna och Johanna finnas för varandra och dela sorgen efter förlusterna av sina barn.

Det finns ingen anteckning på detta fotografi,
men jag tror att det är Einar och Henning.
Gissningsvis är det i så fall taget i början av 1930-talet
och i så fall i Byvattnet.

Efter flera decennier vid järnvägen drabbas Erik återigen av en banvakts värsta mardröm på nära håll. Den 4 maj 1931 rapporteras i tidningarna om en kollegas, banvakt Mårtenssons, tragiska död i Skorped. Banvaktarlivet var onekligen hårt och riskabelt. Detta måste ha varit en omskakande händelse för familjen Stridsberg:

Dagens Nyheter den 4 maj 1931.

Drygt ett år senare går Erik i pension och vintern 1933 flyttar de från Byvattnet till Önskan. I slutet av sitt yrkesliv tjänar Erik runt 2500 kronor om året.

Erik tycks vara en uppskattad kollega som blir högtidligt avtackad i samband med pensionen. Han publicerar en tid därefter följande tack i tidskriften Signalen:

Den allra sista flytten går från Byvattnet (A) till Önskan (B).

🏠

Önskan, februari 1933 till livets slut…

Ur församlingsboken i Skorped 1933 till 1948.
En efter en stryks de ur boken genom åren, alla utom Anna...

Vintern 1933 flyttar Anna och Erik till slut in i sitt alldeles egna hus i Önskan, säkert har de sparat och gnetat genom åren för att ha råd. Med dem i flytten är sönerna Erik, Alrik, Einar och Henning, som alla allt eftersom kommer att lämna föräldrahemmet under de kommande åren. 

Det finns en del fotografier av familjen från åren i Önskan. Här följer en liten men fin bildkavalkad ur min farfars efterlämnade album:

Picknick i gräset, Anna och Erik med barnbarnen Hilding och Rolf och (gissar jag) Emelias styvdotter Karin.

Bröderna Stridsberg i Önskan, med en okänd liten flicka. 
Jag tror att det, från vänster, är Henning, Alrik och Einar.

Anna och Erik med sönerna Alrik och Einar (gissar jag).

Anna och Erik med Einar, gissningsvis slutet av 30-talet.

Två bilder från samma tillfälle. Huset syns tydligt i bakgrunden. 
Det framgår ingenstans vilka det andra paret är, kan det vara Annas lillasyster Margareta
och hennes banvaktsmake som bor i närheten? Jag ser vissa likheter mellan kvinnorna...

En suddig festbild, men vi kan se Anna i mitten till vänster och troligen samma par igen till höger.
Mannen längst till vänster skulle kunna vara Eriks bror Jonas, det ser ut som att han spelar fiol?

Ett eget litet lantbruk.

Potatislandet. Jag gissar att det är Alrik som hjälper sin mor, med hatten på svaj.

Granne med Stridsbergs i Önskan bor hemmansägare Zakrisson med familj. I familjen Zakrisson finns dottern Anna, som vid den här tiden är 12 år gammal. Einar Stridsberg är 14 år vid tiden för flytten till Önskan och många många år senare ska de två bli mina farföräldrar…

Min vackra farmor Anna som ung.

Samma år som flytten till Önskan blir Anna och Erik farföräldrar för första gången när sonen Erik blir far till dottern Maryann den 17 september 1933. Inom ett par år blir Maryann storasyster till Vivianne. 

Erik hinner få fyra barnbarn i livet, medan Anna hinner uppleva hela 13 barnbarn innan hon dör. Det blir nästan tio år tillsammans i Önskan för Erik och Anna. Under dessa år drabbas de av ytterligare oro och sorg i familjen. 

I mitten av 1930-talet reser Hjalmar till Spanien för att delta i som frivillig i Spanska inbördeskriget. Han kommer ju att klara livhanken och återvända hem i ett helt stycke, men för föräldrarna på hemmaplan innebär den här tiden säkert många sömnlösa nätter och stor oro.

I december 1936 dör Annas storasyster Johanna i Oldsjön och året därpå dör deras bror Oskar i Minnesota. Våren 1938 är det Anna och Eriks äldsta dotter Emelia som drabbas av sorg när maken Johan dör i Kiruna. Sommaren 1940 blir Annas systerson Johan Edvard (lillasyster Margaretas yngste son) svårt sjuk i tuberkulos och dör på sjukstugan i Bredbyn. Ett långt liv fylls av sorg, som bekant...

Ett par dagar in på det nya året 1942 fyller Anna 60 år. Firar de stort i huset i Önskan, med alla barn och barnbarn, tro? Emelia, som är äldst i barnaskaran, fyller 40 samma månad som sin mor och yngste sonen Henning ska fylla 20 i april.

En vecka före Hennings 20-årsdag, onsdagen den 15 april 1942, går Erik till skogs för allra sista gången. Vädret är enlig prognosen ”svag vind, uppehållsväder, lätt nattfrost, milt under dagen”. 

Vad han skulle ut i skogen att göra den här dagen vet vi inte, men någonstans där bland mossa, tall och gran får Erik ett slaganfall (kallas numera stroke tror jag) och dör knall och fall. Prästen noterar kort och koncist i dödsnotisen ”Slaganfall (död i skogen)”. Eriks dödsfall i skogen blir ett fall för Landsfiskalen, som dock utesluter annat än en naturlig död och ger klartecken till begravning redan efter ett par dagar. 

Dödsnotis den 15 april 1942.

Man kan naturligtvis inte låta bli att undra över Eriks sista stund. Är han ensam när han dör? Vem är det i så fall som hittar honom? Och hur tar Anna makens uppenbart plötsliga frånfälle? Det verkar som att Einar och Henning fortfarande bor kvar i föräldrahemmet vid tiden för Eriks död, säkert är de båda i så fall ett stort stöd för Anna. 

Erik begravs den 3 maj i Skorpeds kyrka. Bouppteckningen slutförs dock först efter drygt ett år. 

Erik dör exakt en månad före sin 67-årsdag. Anna ska komma att överleva honom med nästan två decennier. Hon bor kvar i deras hus i Önskan och av deras respektive bouppteckningar att döma är allt i huset i princip orört under dessa år. Blir tillvaron ensam, efter alla år som behövd mor och hustru? Hur Anna upplevde det vet vi ju inte, men åren efter Eriks död ska hon i vart fall komma att få många fler barnbarn. 

I januari 1943 gifter Emelia om sig och sommaren därpå föds hennes dotter Ulla. Drygt ett år senare får Erik dottern Maj Lili-Anne och vintern 1946 blir Hjalmar far till Ulf.

Den 7 juli 1946 ringer kyrkklockorna i Skorpeds kyrka för vigsel mellan Einar och Anna, min farfar och farmor. Säkerligen sitter Anna som stolt mor i kyrkbänken och bevittnar sin näst yngste son bli äkta make till granntösen Zakrisson. 

Skorpeds kyrka den 7 juli 1946.

… Och på våren året därpå föds Einars och Annas dotter Gunvor.

I februari 1948 blir även Annas lillasyster Margareta änka när maken, fd banvakt Karl Johan Ållqvist, dör på lasarettet i Övik. Systrarna bor bara några kilometer ifrån varandra, säkert har de en nära relation och gemenskap även på ålderns höst.

Vid midsommar 1948 är det dags för Anna att gifta bort sin yngste son Henning med Borit. Hösten därefter blir även Henning far när sonen Kaj föds. Året därpå, i slutet av februari 1949, blir Einar återigen far, nu till dottern Ragnhild. Barnbarnen trillar in i Annas liv ett efter ett.

Året 1950 inleds dock med sorg, när Annas bror Albin dör i Minnesota i januari, men avslutas med såväl bröllop (Alrik gifter sig med Ingeborg i mitten av juli) som ytterligare barnbarn i form av Hennings son Staffan i juni och Einars son Per i augusti. 

I februari 1951 förlorar Anna till slut även sin lillasyster, när Margareta somnar in i Lännäs. Anna är därmed sist kvar i syskonskaran och ska komma att överleva dem alla med ytterligare tio år.

Det är också vid den här tiden som barnbarnsbarnen börjar komma till världen, fem av dem hinner Anna uppleva under de år hon har kvar. Kring midsommar 1956 får Henning en dotter, Anne-Lie, och därmed föds Annas trettonde barnbarn. (Ytterligare två barnbarn föds åren efter Annas död, Hennings son Stellan 1964 och Alriks dotter Marlene 1965.)

I februari 1958 dör så ytterligare en person som jag tror hade stor betydelse i Annas liv – hennes styvfar Olof Alfred. Han uppnår en ålder av 82 år och gjorde sin entré i Annas liv när han var i 20-årsåldern, gissningsvis har de haft en lång och nära relation genom livet. 

I min farfars efterlämnade fotoalbum finns det några bilder av Anna på ålderns höst, de tycks alla tagna med värme och kärlek i blicken och liksom fångade i stunden.

Den 2 januari 1961 fyller Anna 79 år. Hennes liv har varit långt och strävsamt som banvaktshustru och åttabarnsmor. I nästan tre decennier har hon bott i det egenägda huset i Önskan och sett barnbarn och barnbarnsbarn komma till världen. Oräkneliga är de sorger och bedrövelser hon fått hantera och härbärgera genom åren. 

Den 9 maj 1961 drar hon till slut sitt sista andetag, förhoppningsvis i ro och stillhet.

❤

Av bouppteckningen efter Anna kan vi se att inte mycket har hänt i huset i Önskan sedan Erik dog, samma möbler finns kvar till ungefär samma värde. Anna har dock säkrat en trygg ekonomisk tillvaro för sig själv de sista åren och har gott om såväl sparpengar på banken som kontanter när hon dör. Skulderna lyser med sin frånvaro. Ända in i slutet tycks hon vara en kapabel kvinna som står stadigt på jorden.

Efter Annas död hålls auktion på gården i Önskan, där såväl hus som bohag säljs till högstbjudande:

〰

Så har vi kommit till vägs ände i berättelsen om Erik och Anna Stridsberg. Min gammelfarfar och gammelfarmor...

Barnen Stridsberg blir alla gamla, utom Elin som dör i 25-årsåldern. Ernst dör först år 1975, i en ålder av 70 år, och Erik 1982, nästan 75 år gammal. Hösten 1999 dör Emelia, 97 år gammal, och några månader senare Hjalmar, 91 år fyllda. Ett år senare, 2001, dör Einar, 82 år gammal, och året därpå Alrik, fyllda 91. Våren 2008 dör så Henning, yngst och sist kvar i syskonskaran Stridsberg, nästan 86 år gammal.

Härnäst ska vi se vad det blir av syskonen Stridsberg under de år som följer sedan de lämnat föräldrahemmet.