Anna och Erik - ett banvaktsliv - del 1

Den här berättelsen tar vid där vi lämnade dem sist, de unga äkta makarna Anna och Erik Stridsberg, som nyblivna föräldrar till lilla Emilia (som senare i livet kom att kallas Emelia) i byn Jussjö i Skorpeds socken. Det är januari 1902, Anna har nyss fyllt 20 år och Erik ska fylla 27 på våren. Deras långa gemensamma liv har bara börjat. Berättelsen om Anna och Erik kan naturligtvis berättas på flera olika sätt, ur olika perspektiv och med olika fokus. Något som särskilt kommer att prägla deras gemensamma tillvaro är dock närheten till järnvägen och banvaktslivet, så berättelsen kommer att delas upp utifrån de geografiska platser som familjen Stridsberg bor på. Lite som ett släkthistoriskt avsnitt av ”På spåret”!

Jussjö (Skorped) november 1901 till december 1906

Skorpeds station vid sekelskiftet 1900.

Skorped var vid den här tiden en relativt stor socken (jämfört med dagens 562 invånare…) och tåget passerade åtminstone en gång om dagen.

Statistik över Skorpeds socken 1901.

Tågtidtabell för linjen Mellansel - Långsele 1902.

Ett bra sätt för att få en bild av samtiden och några större händelser i trakten i början av förra seklet, som säkert påverkade Erik och Annas liv på olika sätt, är att läsa dåtidens lokaltidningar.

Den 18 mars 1902 rapporteras i Örnsköldsviksposten om en onykter lokförare som ”aflägsnades från lokomotivet i Skorped”, säkert en händelse som det talades om en hel del bland Eriks kollegor och bygden i övrigt:

Den 5 juli 1902 hände varje banvakts mardröm. Det ingick nämligen i arbetsuppgifterna att vakta på gnistor från loken så att de inte antände växtlighet som omgav banvallen. Just denna banvakt var uppmärksam och lyckades med ”tillstädeskomna personers hjelp” hindra elden från att spridas. Det är nog rätt sannolikt att Erik var en av dessa rådiga personer som snabbt kunde ta sig dit för att hjälpa till:

Den 11 september 1902 rapporteras om att gästgiveriet i Skorped brunnit ner, en händelse som måste ha påverkat bygden och dess folk en hel del:

Den 15 november 1902 passerade en ”vagnslast rallare” som fått för mycket innanför västen och uppträdde högljutt och stökigt, inte för första gången heller av rubriken att döma…

Den 1 december 1902 rapporteras om överkörda renar mellan Skorped och Anundsjö, antagligen ett uppdrag för banarbetarna att ta hand om:

I slutet av hösten 1902 börjar det bli uppenbart att årets skörd blivit skral av missväxt. I december fortsätter rapporterna om nöden i Skorped (se nedan):

Rapportering den 10 december 1902.

Uppföljande rapport den 11 december 1902.

Sommaren 1903 blir inte mycket bättre, då det är frost om nätterna ända till midsommar:

Den 3 juli 1903 brinner det i Skorped igen, denna gång i Eriks och Annas by Jussjö. Av tidningsnotisen kan man utläsa den febrila aktivitet som måste ha utbrutit i bygden för att få stopp på lågorna och man kan förstå lättnaden över att efter flera timmars kamp gå vinnande ur striden. Omkring tjugo tunnland härjades av elden. Ett tunnland motsvarade ursprungligen den areal som en tunna med utsäde räckte till, ca 5000 kvm, så det var ett enormt område i Jussjö som brann. För Erik och Anna måste det ha varit omskakande att ha varit så nära att mista hus och hem. Vid den här tiden är Anna dessutom höggravid med deras andra barn…

När jag började släktforska för några år sedan trodde jag mig åtminstone ha hyfsad koll på den generation som bestod av min farfar och farmor och deras syskon. Jag hade själv träffat min farmors alla syskon i Önskan under min uppväxt (utom lillebror Per som dog alldeles för ung) och hade hört berättas att farfar hade flera bröder men bara en syster, Emelia. Vad jag inte visste var att min farfar en gång i tiden haft inte bara en, utan två storasystrar. Hon var egentligen inte svårfunnen, det räckte med att jag hittade familjen Stridsberg i Skorpeds församlingsbok för åren 1900–1913 för att upptäcka henne:

Gården i Jussjö i början av 1900-talet. Överst hittar vi Annas mor och styvfar samt lillasyster.
Karl Oskar Harlin är ju Annas storebror som emigrerar till Amerika efter avtjänat straffarbete.
Familjen längst ner (som är överkorsad eftersom de så småningom flyttar) är Erik och Anna
och de tre barn som föds här i Jussjö: Anna Emilia, Elin Götilda och Ernst Waldemar.

Ingen hade någonsin nämnt henne, Elin Götilda, att hon överhuvudtaget funnits i familjen var en total överraskning för flera av oss. Hur det kom sig att hon föll i glömska ska vi reda ut längre fram, just nu kan vi bara välkomna vetskapen om att hon föddes här i Jussjö den 9 juli 1903 och var Anna och Eriks andra dotter.

Födelsenotis den 9 juli 1903.

Elin Götilda döps i Skorpeds kyrka den 15 augusti av kyrkoherde A Johansson. Bland lilla Elins faddrar märks Karl Johan Harlin, kommer ni ihåg honom? Karl Johan är Annas äldste bror Olof Harlins äldste son, som blev kvarlämnad i Jussjö när resten av familjen emigrerade till Amerika 1902. Karl Johan är alltså kusin till Elin och 15 år gammal vid den här tiden. Gissningsvis står han sin faster Anna nära, eftersom han i så ung ålder får hedersuppdraget att bli lilla Elins fadder. En annan av faddrarna är Margareta Johansson i Jussjö, dvs Annas lillasyster. Ingen ur Eriks familj eller släkt kommer någonsin att komma ifråga för att bli fadder åt hans barn, varför det är så kan vi bara spekulera i men förmodligen hade inte Erik samma nära relation till sin familj som Anna hade. Flera av Eriks syskon tycks heller inte helt lämpliga för fadderskapet (brodern Per var ju intagen på hospitalet hela sitt vuxna liv och Eriks bror Jonas luffade runt utan fast hemvist i flera decennier) och familjen Jonsson var ju, minst sagt, okyrkliga av sig. 

Okyrkliga eller ej, Elins födelse blir föremål för en ”kyrkonotis” i lokaltidningen några veckor senare:

Låt oss nu återgå till lokaltidningarnas notiser och se vad som händer i Skorpedstrakten den närmsta tiden.

Hösten 1903 skriver tidningarna om Amerikafebern som rasar i landet vid den här tiden. Skorped är inget undantag. Vi vet ju vid det här laget hur många ut vår egen släkt som sökte lyckan i väst:

Sommaren 1904 klagar en resenär till tidningen på den torftiga stationen i Aspeå, nästgårds till Eriks arbetsställe Jussjö, vilket ju ger oss en bild av hur det såg ut här då:

Sommaren 1904 blir äntligen skörden god sedan vädrets makter är på Skorpedsbornas sida. I samma tidning (den 1 augusti 1904) rapporteras också om ”nidingsdåd” i Önskan:

Den 20 augusti 1904 uppstår ett vilt slagsmål på bangården i Skorped som till slut lyckas avstyras av en rådig kvinna (henne blir man ju nyfiken på!):

I november 1904 lämnar Annas lillasyster Margareta föräldrahemmet i Jussjö för att gifta sig med banvakten Karl Johan Ållqvist. Gissningsvis är Karl Johan bekant med Erik genom banarbetet och förmodligen är det Erik och Anna som ser till att de unga tu möts. 

När Margareta lämnar gården i Jussjö, där ju också Erik och Anna bor med de två döttrarna, är Anna höggravid med sitt tredje barn på tre år. Emelia var bara ett och ett halvt år gammal när Elin föddes och när Elin i sin tur är ett och ett halvt år gammal får flickorna sin första lillebror. Den 18 januari 1905 föds Ernst Waldemar på gården i Jussjö.

Födelsenotis den 18 januari 1905.

Erik arbetar alltjämt som extra banvakt på Skorpedslinjen och får rycka in där det behövs. Av lokaltidningarna kan vi läsa oss till att arbetet stundtals måste har varit extra svårt.

I mitten av augusti 1905 rapporteras i flera tidningar om den stackars dövstumma änkan Anna Stina Högberg, som 70 år gammal gav sig av längs banvallen för att lämna smör till en banvaktsfamilj. Hon hörde inte tågets signaler och lokföraren hann inte stanna… Ännu en tung dag på jobbet för Erik och hans kollegor…

Den 18 oktober 1905 rapporteras återigen om de bråkiga ynglingarna från Lännäs som ställer till med stök och skada kring Skorpeds station. Det tycks dessutom blivit vinter tidigt detta år, redan i mitten av oktober finns det snöbollar att tillgå för de ”sköna gossarna”…

Den 1 augusti 1906 får så Erik, efter fem år som extra banvakt, äntligen en tjänst som ordinarie banvakt vid Statens Järnvägar. I december samma år lämnar familjen Stridsberg gården och tryggheten i Jussjö för den första (av många) flyttar…

〰

Innan vi följer Erik och Anna i spåren (bokstavligt talat!) tänkte jag göra en liten utvikning kring själva banvaktslivet. Till min hjälp har jag haft tre fantastiska böcker, som jag varmt rekommenderar:

Följande beskrivning är hämtad ur förordet till boken Banvakt 17:

Banvakt är ett utdött yrke. Med nya metoder att ”bevaka säkerheten för bantågens framfart” blev banvakterna ersatta på 1940-talet. Därmed försvann ett järnvägsmannayrke med anor från banornas tillblivelse. Banvakter liksom annat järnvägsfolk rekryterades från början ur rallarkåren. Det skedde ett noggrant urval ur en stor och luttrad grupp. Det gällde att få fram folk som kunde läsa och skriva, vilket förvisso inte var någon självklarhet i mitten av 1800-talet. Det gällde att få fram skötsamma i en tid, när hela svenska folket var försupet. Det gällde att finna pålitliga, som pliktskyldigt stannade på sin post. Banvaktsstugorna var ofta ensligt belägna, många utan farbar väg. Banvaktens familj måste stå emot alla anlag för lappsjuka. Och måste, med dåtida avstånd till samhälle och läkare, helst hålla sig frisk även i övrigt.

Ja, att vara banvakt tycks ha varit ett ofta ensamt och slitsamt yrke. Det var viktigt för banvakten att ha en fru som, utöver att hålla honom sällskap i den ensliga stugan, kunde hjälpa till med vissa banvaktssysslor, tex att vara grindvakt på den tiden grindarna öppnades manuellt. Många banvakter flyttade med sina familjer från en tjänstgöringssträcka till en annan, som ett sätt att få bättre och bättre sträckor och stugor, och bohaget fraktades då längs med järnvägen.

Banvakten hade fast anställning för resten av livet om han skötte sig, något som ansågs mycket privilegierat. Lönen för Eriks del var från början 420 kr per år, med fri bostad och vedbrand. Det ansågs bra. Någon reglerad arbetstid var det dock inte fråga om. Före varje tåg skulle banvakten inspektera sin sträcka (som kunde vara uppemot en halvmil lång) och sedan, enligt tjänstgöringsreglementet, meddela lokföraren signalen ”allt väl” vid sin postkur. Det kallades allmänt att ”posta”.

Många banvakter tillverkade egna hjulingar av trä för att slippa ta sig längs med banan till fots under inspektionen. Så småningom, i takt med att tågtrafiken utökades, ändrades regelverket från krav på inspektion inför varje tåg till krav på inspektion innan första tåget för dagen. Kravet på att ”posta” för varje tåg kvarstod dock, oavsett tid på dygnet.

Den tid som banvakten fick över mellan allt ”postande” skulle han utföra underhållsarbete på sin sträcka. Till sin hjälp fick han extra banarbetare. Arbetet innebar alltifrån att rensa ogräs och sly längs banvallen till att reparera och byta ut trasiga delar av banan. Sommartid var en viktig uppgift att hålla brandbevakning, så att inte gnistor från tågen antände omgivande växtlighet, och hålla efter solkurvor under heta sommardagar. För brandbevakningen hade banvakterna tunnor med vatten och en granruska i utställda på någon kilometers mellanrum. Med sig på hjulingen hade banvakten, utöver signalflaggor och knalldosor, en brandhink, en yxa och en skyffel. Skyffeln och den våta granruskan var bästa redskapen att släcka gräsbrand med. Knalldosorna av plåt innehöll krut och kunde bindas vid skenan, tre i rad. När de kördes på av tåget exploderade de med hårda knallar och gjorde lokföraren uppmärksam på signal för någon slags fara på linjen.

På våren behövde banan ses över efter att vinterns frost och tjäle i jorden skapat förskjutningar. Att reparera staket var en annan angelägen uppgift för banvakterna eftersom de fick ta de gamla stolparna till ved.

Det kunde säkert vara mycket påfrestande att bo i väglöst land. Barnen fick gå till skolan efter banan eller åka skidor genom skogen. När en olycka eller ett sjukdomsfall inträffade fick doktorn komma till fots eller hämtas med hjulingen.

Ju äldre banvaktsbarnen blev desto mer fick de hjälpa till med sysslorna. Järnvägsarbetet innebar ofta en trygghet för att välartade söner kunde få arbete vid banan. De började då som banarbetare och kom i förtur när det gällde arbete året om. Det vanliga var annars att de extra banarbetarna permitterades på hösten och återanställdes på våren. 

Först efter första världskriget infördes reglerad arbetstid, sedan postningen för tågen slopats. Inspektionen av sträckan skulle då vara genomförd före kl 9 på morgonen och arbetsdagen slutade kl 17. Varannan söndag var fri. Lagstadgad semester infördes först sedan vår banvakt Erik pensionerats (1938 fick alla anställda rätt till två veckors betald semester).

I brist på fotografier av Eriks och Annas liv längs järnvägen har jag sökt fram samtida bilder på andra banvakter i Digitalt museum (en fantastisk bildkälla: Klicka här). Här kommer en bildkavalkad som kan ge oss en bild av banvaktsfamiljen Stridsbergs tillvaro under dessa år:

För den som blir nyfiken på att läsa ännu mer om banvakter rekommenderar jag följande sidor:

Banvakt
Svenska järnvägens historia
Järnvägsmuseet
Järnvägshistoriska samlingen

〰

Men var befann vi oss nu i berättelsen om Erik och Anna? Jo, någonstans på spåret mellan Jussjö i Skorpeds socken (A) och nästa anhalt: Gottne i Mo socken (B)...