I förfäders spår - del 5 Runt sjön, till graven och ett kort stopp på vägen hem...

Dagen därpå vaknar jag med vad som närmast kan beskrivas som emotionell baksmälla. Lite tunnhudad och vemodig ordnar jag frukost i husbilen med utsikt över skolgården min farmor lekte på som barn. Det känns lite surrealistiskt att tänka på.

När jag hämtat mig lite efter gårdagens upplevelse bestämmer jag mig för att gå runt Önskansjön, som jag alltid gör när jag är här. 

Allt är så välbekant. Den lilla badplatsen har kanske fått en finare brygga. Jag sneglar upp mot skogsbrynet på gården där uppe. Där har vi släktrötter sedan flera hundra år tillbaka och avlägsna släktingar jag inte känner bor där nu. 

Det går att läsa på bloggen om den här gårdens släkthistoria: HÄR.

Jag går längs med sjön och då och då ser jag bort mot det stora huset på andra sidan. Där min farmor är född, där hennes far både föddes och dog.

Längs den långa raksträckan sedan sjön och husen tagit slut följs jag av orange små fjärilar som fladdrar i dikesrenen (de kallas guldvingar lär jag mig sen). Det blomstrar fortfarande här uppe, till skillnad från hemma där allt vissnat sen länge. 

Just när jag börjar undra så dyker den upp, skylten som pekar upp mot avtagsvägen till södra Önskan. Backen upp är lång och seg, men det rinner små vattendrag här och var som porlar så fint. I vägens grus glittrar det till när solen tittar fram. 

Jag passerar en äng innan de första husen på den här sidan sjön uppenbarar sig. Inga människor syns till denna förmiddag. Snart skymtar jag det röda lilla torpet mellan träden. Min barndoms drömstuga. Det har en sol målad i gult ovanför farstubron och jag brukade kalla det för Solhuset. Så länge jag kan minnas har det stått obebott, men det ser likadant ut fortfarande. Gardiner i fönsterna, som alltjämt är hela. Tomten är dock igenvuxen, så pass att det knappt skulle gå att ta sig fram till huset. Det gör mig lika ont varje gång, att se en sådan idyll förfaras.

Bortom kröken öppnar sig skogen och åkrarna brer ut sig ner mot sjön. Det är så vackert att jag alltid måste stanna och ta en bild. Samma bild varje gång, det ser ju likadant ut år efter år. Förmodligen har det sett likadant ut sedan byn befolkades för flera hundra år sedan.

På en höjd till höger skymtar jag ett gult hus. Där bodde min farfars föräldrar sedan Erik gått i pension och de flyttat till Önskan 1932. Han fick tio år här, Anna fick nästan tjugo till. Erik dör av ett slaganfall i skogen våren 1942. Anna somnar in i början av maj 1961.

(Läs mer om Anna och Erik Stridsbergs tid i Önskan på bloggen: HÄR.)

Granne med Erik och Annas gula hus ligger Zakrissons gård. Den är sig lik. Huset lika stort och pampigt, om än med blekt fasad, och trädgården lika vårdad runt omkring. Det är fint att se hur väl pappas kusiner tar hand om det. Kontrasten mot gården i Johannesberg är påtaglig och lite sorglig.

När jag rundat hela sjön och vänder tillbaka mot Bystugan passerar jag Önskan-skylten och får en klump i halsen. Undrar när jag kommer tillbaka nästa gång, numera vet man ju aldrig.

Så närmar jag mig farmor och farfars hus igen och kan inte låta bli att stanna till. Låter minnena färdas med blicken över huset och tomten. Minns alla fikastunder (och surströmmingsskivor!) i syrenbersån, minns lukten av tomatplantor i farmors växthus, minns potatislandet och jordgubbarna under det blå nätet, minns farmors blomstrande rabatter och farfars spåndoftande verkstad. Minns mamma och farmor i solen på förstubron... Inget av det där finns kvar idag, men det gör faktiskt inget. Det finns kvar inom mig.

En stund senare har vi packat ihop oss och rullar sakta förbi Johannesberg, blickar upp mot gården som skymtar bakom all sly. Jag tänkte ett kort tag att jag skulle gå dit igen, i dagsljus, men ångrade mig nästan genast. Jag vill behålla upplevelsen som den är.

Innan vi beger oss hemåt stannar vi till vid Skorpeds kyrka. Jag har plockat en bukett styvmorsvioler på min promenad runt sjön och har med mig ett ljus att tända i minneslunden. Först vill jag dock göra ännu ett försök att hitta Stridsbergs familjegrav. Jag har ett så starkt minne av en gravsten med namnet Stridsberg inristat, men vid de senaste besöken på kyrkogården har jag inte kunnat hitta den. Jag har till och med mailat kyrkogårdsförvaltningen och frågat, men inte heller de har kunnat svara på om den finns kvar.

Farmor och mamma vid Zakrissons familjegrav på 90-talet.

Zakrissons familjegrav hittar jag ganska omgående, nu när jag har i färskt minne hur den ser ut. Bredvid den står Per Forsbergs familjegrav och jag skänker en tacksam tanke till Forsbergs på gården i Johannesberg, som såg till att den levde i så många år.

Medan jag står där faller min blick på något i gräset en bit bakom Forsbergs gravsten. Det ser ut som en stenplatta och jag blir nyfiken. Gräsmattan är nästan tom i övrigt, bara ett par vita kors en bit bort och så denna lilla stenplatta invid björken. Jag lutar mig fram och ser nog vad det står redan innan min hjärna förstår: ”Anna Stridsberg 1882 – 1961”. Det är min gammelfarmors grav!

Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett den förut. Jag har ju varit helt inställd på en ”Stridsbergs familjegrav”. Men nu förstår jag att det måste vara den här stenen jag har ett minne av att farmor och farfar besökte de få gånger vi var hit i min barndom. Men var är Erik begravd? Och min farfars syster Elin, som dog och begravdes här långt före både Erik och Anna? Förmodligen har deras gravstenar plockats bort för länge sedan. Jag kan se hål och märken i marken på många ställen, så det verkar göras regelbundet. Gräsmattan som Anna är begraven på har kanske varit full av gravstenar tidigare. Så märkligt att nästan bara hennes är kvar. Jag blir sittande vid Annas grav en lång stund. Mycket hinner fara genom mitt huvud och mitt hjärta.

Närmast i bild är Zakrissons grav, bredvid den Forsbergs
och snett framför björken ligger Anna Stridsbergs gravsten i gräset.

Så går jag till minneslunden. Sätter mina styvmorsvioler i en vas och tänder ljuset. Sitter en lång stund på den solvarma bänken och hör vattnet porla, låter minnena av farmor och farfar flöda. Det är alldeles tyst i övrigt. Innan jag går tar jag fram mobilen och filmar. Tänker att det kan vara fint att dela upplevelsen med pappa och mina fastrar.

Innan jag lämnar kyrkogården går jag in i kyrkan. Jag vet så mycket mer nu än jag hade en aning om sist jag var här. I den här kyrkan har de döpts, gift sig, begravts, så många av mina släktingar från förr. Kyrkan byggdes på 1840-talet. Ungefär samtidigt som farmors morfars far flyttade till Johannesberg. Ungefär samtidigt som Zakrissons gård byggdes i Önskan. Det är nästan två hundra år sedan. Det var det där med tid och rum igen, hur det i vissa ögonblick nästan upphör att existera.

Men så kliver jag ut i solen på kyrkogården igen och påminns genast om alltings förgänglighet bland gravarna. Där ligger min farmors bror Sven och hans hustru Agnes begravda och där, under stenen med den vita duvan, ligger Zacke och Anna-Stina.

På gravstenarna runt omkring läser jag namnen på människor jag släktforskat fram ur minnenas glömska. Alla har de levt en stund på jorden och nu finns bara gravstenarna kvar, om ens det. Nej, så länge någon minns er så lever ni kvar, tänker jag, och blir melankolisk...

Jag har ett sista stopp på min önskelista på vägen hem. Någon timmes bilresa från Skorped, alldeles vid E4, ligger Ullånger. Jag har åkt förbi massor av gånger, till och med stannat till, utan att veta att det finns en liten anknytning till platsen. Vi har, vad jag vet, inga släktrötter här, men min farfars storasyster Elin bodde i Ullånger i två omgångar i sin ungdom. Elin har funnit en alldeles speciell plats i mitt hjärta, hennes korta liv fascinerar mig så till den grad att jag skriver en bok om henne, så jag vill gärna gå i hennes fotspår om jag kan.

Hotellet är om- och tillbyggt genom åren, som så mycket annat.

Vad jag har kunnat utläsa ur arkiven så arbetade hon som piga på Hotell Erikslund, som finns kvar men numera heter Ullångers Hotell och Restaurang. Jag lyckas faktiskt hitta rätt vinklar för att se hur dagens hotell såg ut på Elins tid.

 

(Läs mer om Elins vistelse i Ullånger på bloggen: HÄR.)

Den 5 december 1922 flyttar Elin hit första gången och stannar i ett halvår innan hon flyttar hem till föräldrarna igen. Den 19 november 1924 är hon dock tillbaka och blir kvar i ett år. I slutet av november 1925 flyttar Elin hem till föräldrarna i Sveg igen, och då är vi ju faktiskt tillbaka på platsen där den här resan i förfäders spår tog sin början…

Ett mycket tacksamt barnbarn till Anna och Einar som
tar en spegelselfie i Önskans Bystuga...

I en vecka har jag rest i mina förfäders spår och andats samma luft. Vilken ynnest det varit att få uppleva! Samma dag jag kommer hem läser jag av en slump en dikt av Elsie Johansson som liksom sätter ord på hela resan och som får avsluta den här reseskildringen:

I förfäders spår - del 4 Släktgården i Johannesberg

Genom bloggen har jag fått kontakt med flera avlägsna släktingar och bybor som funnit nöje i att läsa om mina släktforskningsfynd. En av dessa är Sara-Eva, som bor granne med vår gamla släktgård i Johannesberg. Hon har tidigare skickat mig bilder på gården i nutid och när jag planerade resan hit meddelade jag henne i förväg att jag skulle dyka upp, så att hon inte behövde undra vem som smyger runt i buskarna. Det var också hon som ordnade med övernattningen vid Bystugan och hon bad mig att titta förbi och säga hej när jag kom fram. Trots att klockan nu blivit kväll bestämmer jag mig därför för att ändå knacka på hos henne och presentera mig innan jag går till gården. Till min glädje vill Sara-Eva följa med och drar raskt på sig skor och jacka innan vi genar genom skogen från deras hus.

Vi kommer ut från skogen på baksidan av gården och min första tanke är att allt är så igenvuxet. Det är en rätt stor gård, med en enorm ladugård, den stora mangårdsbyggnaden och tre mindre hus. Ett av de mindre husen är numera blåmålat och som jag förstått det så är det äldst. Uppe i skogen skymtar ett härbre och i skogsbrynet står en röd liten stuga med gardiner i fönstret och blåmålad dörr på sniskan. Vi kikar in genom fönstret och konstaterar att det måste ha varit gårdens bagarstuga. Där inne har vedspisen fullständigt rasat in och det står en ensam stol på det trasiga golvet och två emaljerade spannar. Dörren har satt sig och går inte att få upp, men vi ser den enorma nyckeln inkilad högt upp mellan stockarna.

Härbret uppe i skogsbrynet syns nästan inte längre.

Bagarstugan från gårdens baksida.

Notera nyckeln som sitter inkilad mellan stockarna.

Jag ägnar inte det blå huset så mycket uppmärksamhet. Det renoverades tydligen helt och hållet på 60-talet och verandan som löper längs framsidan är byggd på senare tid. Det lockar inte att kika in där, inte lika mycket som det stora huset i varje fall.

Jag närmar mig det stora huset i en vid båge. Fylls nästan av vördnad. Tänk att få se det i verkligheten, tänk att det fortfarande står där om än trasigt och snett och vint. Den röda färgen har olika nyanser runt om huset. Kanske beror det på väder och vind. Flera rutor saknas i fönsterna. Det växer humle på framsidan, den ser ut att leta sig in. Gardiner hänger här och var, mer eller mindre trasiga. I ett av de små fönsterna på ovanvåningen skymtar en trädgårdstomte.

Vi blir stående mitt framför förstutrappan. Den är vackert smyckad. Jag vet inte när den byggdes till, men den finns inte med på fotografiet från 1909. I övrigt är fasaden sig lik. 

Den ena av dubbeldörrarna in står lite på glänt, helt oemotståndligt. När jag försiktigt går upp för trappstegen till den lilla förstun ser jag att nycklarna sitter kvar i låset, rostiga på knippan. Det ligger saker i trappan, som om någon suttit här och fixat för inte alls länge sedan. En låda spik, lite verktyg och massa skräp.

Jag drar upp dörren och kikar in. Det börjar mörkna ute så det är dunkelt där inne. Jag vet inte alls i vilket skick huset är inuti, på utsidan ser det ju helt fallfärdigt ut. Men golvet i hallen där innanför ser helt ut, så vi går in och ser oss omkring.

Rakt fram i entrén möts vi av två dubbeldörrar till. De har fönster med spetsgardiner bakom och gömmer en smal hall in i huset. Framför dörrarna står kartonger med skräp. Jag vänder blicken mot höger istället och kikar in genom dörren. Det är köket. En enorm järnspis dominerar i hörnet och ett stort skafferi gapar tomt mittemot. Golvet är uppbrutet, det ligger en bräda över det som en spång. Genom köksfönstrens buckliga yta ser jag det blå huset skymta.

På andra sidan om hallen, till vänster från ytterdörren, finns ett större rum med fin tapet. En sal, kanske man kan kalla det. Vardagsrum skulle man väl säga nu, men detta andas av finare umgänge. Tapeten skimrar liksom guldigt och ser fortfarande dyr ut. Rummet är stort och här finns möbler. Ett par rejäla kökssoffor, bord, stolar. En lampa hänger över ett bord. På ett annat ligger glas och porslin kvar. Här väller den frodiga humlen in genom de trasiga fönstren. Jag undrar hur det ser ut på vintern, när snön ligger djup i månader. Vinter efter vinter. I ett hörn står gamla symaskiner. Den ena är grövre, för tillverkning av skor.

I rummet innanför salen är väggarna timrade. De har nog aldrig varit tapetserade. Rummet är mindre och mörkare och vetter mot baksidan. Det står en elspis i ett hörn och en järnsäng i ett annat.

Genom den smala hallen i mitten av huset når man till ytterligare ett rum bakom köket. Här har hela murstocken rasat in och golvet är uppbrutet. Hallen utanför är tapetserad med en vacker blåmålad tapet.

Jag vandrar försiktigt runt i rummen och är noga med var jag sätter fötterna. Tar bilder med mobilen, men är samtidigt så tagen av upplevelsen att jag bara vill vara här och nu. Sara-Eva letar fram trappan till övervåningen bakom en oansenlig dörr i hallen, men när vi blickar uppåt blir vi osäkra på om den håller att gå i. Det känns onödigt att ta risken, så jag nöjer mig med att bara kika upp och stänger sen dörren igen. När gick någon i den trappan sist?

Det mörknar ute, så vi lämnar huset medan vi fortfarande kan se golvet ordentligt. Jag fingrar lite på den rostiga nyckelknippan i dörren och har så många frågor och funderingar som aldrig kommer att få svar. Så går vi ner för förstutrappan och förbi den enorma ladugården för att komma ner på vägen. 

Det är knappt en stig kvar att gå på, av det som måste ha varit en ordentlig uppfart till gården. Jag antar att de hade häst och vagn och förmodligen bil så småningom. Nu är allt igenvuxet. Naturen tar verkligen tillbaka det som en gång var. Innan husen försvinner bakom all växtlighet stannar jag till och vänder mig om, ser länge på den gamla släktgården.

Vi går ner till granngården, genar mellan husen. Lika fallfärdigt där. Även här har släktingar till mig bott.

(Läs mer om granngården på bloggen: HÄR.)

Vi blir sen stående vid vägkanten medan solen försvinner helt i horisonten och myggen flockas runt oss. Jag är så tacksam över Sara-Evas sällskap och historierna om byn och gårdarna. Ibland när jag finner någon med ett gemensamt intresse kan jag liksom glömma bort att vi egentligen inte känner varandra.

”Är du nöjd, eller är det något mer du önskar dig?” undrar hon. Frågan värmer inombords, men jag är så uppfylld av kvällen och upplevelsen att jag nästan inte vet vad jag ska svara. Jag kan nog inte vara mer nöjd och tacksam just nu. 

”Hör bara av dig om det är något annat jag kan hjälpa dig med”, säger hon och så skiljs vi åt.

Jag vandrar långsamt hem till Önskan i sommarnatten. Går den korta sträckan mellan Johannesberg och byn jag besökt så många gånger sen jag var liten. Och jag känner så tydligt, för vilken gång i ordningen vet jag inte längre, hur tid och rum liksom smälter samman för en stund.