Anna och Erik - ett banvaktsliv avslutas

I den ljusa midsommartid 1927 packar Erik och Anna ihop sitt bohag ännu en gång och sätter sig och de hemmavarande yngsta sönerna på tåget de 35 milen "hem" till Skorped. Detta ska bli deras sista flytt som banvaktsfamilj. Några år senare kommer de att flytta för allra sista gången, några kilometer inom Skorpeds socken till vår lilla by Önskan, men dit kommer vi lite senare i berättelsen...

Byvattnet (Skorpeds socken) juni 1927 till februari 1933

Byvattnet

I samband med flytten till Byvattnet nås förmodligen Erik av beskedet att hans halvbror Per Rodin har dött. Minns ni Per Rodin? (Se tidigare inlägg om bland annat Pers livsöde: Klicka här.) Per har ju varit intagen på hospitalet i Härnösand under större delen av sitt liv (liksom Eriks farbror Nils) när han plötsligt blir utskriven på ålderns höst och flyttas in på fattighuset/ålderdomshemmet i Själevad. Per, som är dövstum och vid det här laget kraftigt institutionaliserad, kliver rätt ut i gatan den sista juni 1927 och blir överkörd av en bil… Inte heller här kan vi ju veta vilken relation Erik hade till sin äldre halvbror, men en sådan tragisk händelse lär alldeles oavsett inte ha gått honom och Anna obemärkt förbi.

Efter flytten från Sveg till Byvattnet får även sönerna Erik och Alrik tjänst som banarbetare här. Sonen Erik ska några år senare fortsätta som banarbetare i Aspeå, där han också bildar familj. Erik blir faktiskt så småningom banvakt, liksom sin namne till far, och får en tjänst i Storsund utanför Piteå i början av 1940-talet.

Våren 1928 flyttar Hjalmar från Byvattnet till Lugnvik i Bjärtrå församling. Han bor inneboende hos sin farbror Jonas (ni minns han som luffade runt i många år och spelade fiol) och försörjer sig även han som banarbetare i några år. Även de två yngsta sönerna, Einar och Henning, får så småningom arbete vid järnvägen när de ska ge sig ut i vuxenlivet. Einar får tjänst som banarbetare i Boden i början av 40-talet och senare som stationskarl i Skelleftehamn. Henning blir järnvägsarbetare i Stockholm ett kort tag i mitten av 40-talet och flyttar sedan till Övik.

Några dagar efter jul 1928 dör Annas systerson Abram av hjärtfel, 27 år gammal. En ung människa som rycks bort, en sorg som drabbar hela omgivningen och framför allt Annas syster Johanna med familj. Säkert är Anna ett stort stöd för sin storasyster genom den svåra tiden. Vad hon då inte vet är att hon inom ett halvår själv ska komma att vara en sörjande moder. Anna och Erik får som sagt behålla alla sina barn i livet genom barndomen och ända upp i vuxen ålder, en lycka som inte förunnats vare sig deras föräldrar eller generationerna dessförinnan. Men i maj 1929 drabbas även makarna Stridsberg av den stora sorgen i att förlora ett barn. Elin dör den 7 maj 1929, blott 25 år gammal, i Stockholm. Hennes livsöde ska vi återkomma till framöver…

Mitt under sorgen efter Elins tragiska bortgång, sommaren 1929, dör även Eriks halvsyster Brita. Brita bor i Järved under större delen av sitt liv och försörjs av fattigvården ända till slutet. Hon har två döttrar som bägge två emigrerat till Amerika vid sekelskiftet (faktiskt min farfars enda kusiner på sin fars sida – jämfört med 45 kusiner på sin mors sida!). 

Vintern 1931 drabbas så Annas storasyster Johanna av ytterligare en enorm sorg när dottern Edit dör av lunginflammation. Edit är då lika gammal som hennes kusin Elin var när hon dog, 25 år. Kanske, förhoppningsvis, kunde systrarna Anna och Johanna finnas för varandra och dela sorgen efter förlusterna av sina barn.

Det finns ingen anteckning på detta fotografi,
men jag tror att det är Einar och Henning.
Gissningsvis är det i så fall taget i början av 1930-talet
och i så fall i Byvattnet.

Efter flera decennier vid järnvägen drabbas Erik återigen av en banvakts värsta mardröm på nära håll. Den 4 maj 1931 rapporteras i tidningarna om en kollegas, banvakt Mårtenssons, tragiska död i Skorped. Banvaktarlivet var onekligen hårt och riskabelt. Detta måste ha varit en omskakande händelse för familjen Stridsberg:

Dagens Nyheter den 4 maj 1931.

Drygt ett år senare går Erik i pension och vintern 1933 flyttar de från Byvattnet till Önskan. I slutet av sitt yrkesliv tjänar Erik runt 2500 kronor om året.

Erik tycks vara en uppskattad kollega som blir högtidligt avtackad i samband med pensionen. Han publicerar en tid därefter följande tack i tidskriften Signalen:

Den allra sista flytten går från Byvattnet (A) till Önskan (B).

🏠

Önskan, februari 1933 till livets slut…

Ur församlingsboken i Skorped 1933 till 1948.
En efter en stryks de ur boken genom åren, alla utom Anna...

Vintern 1933 flyttar Anna och Erik till slut in i sitt alldeles egna hus i Önskan, säkert har de sparat och gnetat genom åren för att ha råd. Med dem i flytten är sönerna Erik, Alrik, Einar och Henning, som alla allt eftersom kommer att lämna föräldrahemmet under de kommande åren. 

Det finns en del fotografier av familjen från åren i Önskan. Här följer en liten men fin bildkavalkad ur min farfars efterlämnade album:

Picknick i gräset, Anna och Erik med barnbarnen Hilding och Rolf och (gissar jag) Emelias styvdotter Karin.

Bröderna Stridsberg i Önskan, med en okänd liten flicka. 
Jag tror att det, från vänster, är Henning, Alrik och Einar.

Anna och Erik med sönerna Alrik och Einar (gissar jag).

Anna och Erik med Einar, gissningsvis slutet av 30-talet.

Två bilder från samma tillfälle. Huset syns tydligt i bakgrunden. 
Det framgår ingenstans vilka det andra paret är, kan det vara Annas lillasyster Margareta
och hennes banvaktsmake som bor i närheten? Jag ser vissa likheter mellan kvinnorna...

En suddig festbild, men vi kan se Anna i mitten till vänster och troligen samma par igen till höger.
Mannen längst till vänster skulle kunna vara Eriks bror Jonas, det ser ut som att han spelar fiol?

Ett eget litet lantbruk.

Potatislandet. Jag gissar att det är Alrik som hjälper sin mor, med hatten på svaj.

Granne med Stridsbergs i Önskan bor hemmansägare Zakrisson med familj. I familjen Zakrisson finns dottern Anna, som vid den här tiden är 12 år gammal. Einar Stridsberg är 14 år vid tiden för flytten till Önskan och många många år senare ska de två bli mina farföräldrar…

Min vackra farmor Anna som ung.

Samma år som flytten till Önskan blir Anna och Erik farföräldrar för första gången när sonen Erik blir far till dottern Maryann den 17 september 1933. Inom ett par år blir Maryann storasyster till Vivianne. 

Erik hinner få fyra barnbarn i livet, medan Anna hinner uppleva hela 13 barnbarn innan hon dör. Det blir nästan tio år tillsammans i Önskan för Erik och Anna. Under dessa år drabbas de av ytterligare oro och sorg i familjen. 

I mitten av 1930-talet reser Hjalmar till Spanien för att delta i som frivillig i Spanska inbördeskriget. Han kommer ju att klara livhanken och återvända hem i ett helt stycke, men för föräldrarna på hemmaplan innebär den här tiden säkert många sömnlösa nätter och stor oro.

I december 1936 dör Annas storasyster Johanna i Oldsjön och året därpå dör deras bror Oskar i Minnesota. Våren 1938 är det Anna och Eriks äldsta dotter Emelia som drabbas av sorg när maken Johan dör i Kiruna. Sommaren 1940 blir Annas systerson Johan Edvard (lillasyster Margaretas yngste son) svårt sjuk i tuberkulos och dör på sjukstugan i Bredbyn. Ett långt liv fylls av sorg, som bekant...

Ett par dagar in på det nya året 1942 fyller Anna 60 år. Firar de stort i huset i Önskan, med alla barn och barnbarn, tro? Emelia, som är äldst i barnaskaran, fyller 40 samma månad som sin mor och yngste sonen Henning ska fylla 20 i april.

En vecka före Hennings 20-årsdag, onsdagen den 15 april 1942, går Erik till skogs för allra sista gången. Vädret är enlig prognosen ”svag vind, uppehållsväder, lätt nattfrost, milt under dagen”. 

Vad han skulle ut i skogen att göra den här dagen vet vi inte, men någonstans där bland mossa, tall och gran får Erik ett slaganfall (kallas numera stroke tror jag) och dör knall och fall. Prästen noterar kort och koncist i dödsnotisen ”Slaganfall (död i skogen)”. Eriks dödsfall i skogen blir ett fall för Landsfiskalen, som dock utesluter annat än en naturlig död och ger klartecken till begravning redan efter ett par dagar. 

Dödsnotis den 15 april 1942.

Man kan naturligtvis inte låta bli att undra över Eriks sista stund. Är han ensam när han dör? Vem är det i så fall som hittar honom? Och hur tar Anna makens uppenbart plötsliga frånfälle? Det verkar som att Einar och Henning fortfarande bor kvar i föräldrahemmet vid tiden för Eriks död, säkert är de båda i så fall ett stort stöd för Anna. 

Erik begravs den 3 maj i Skorpeds kyrka. Bouppteckningen slutförs dock först efter drygt ett år. 

Erik dör exakt en månad före sin 67-årsdag. Anna ska komma att överleva honom med nästan två decennier. Hon bor kvar i deras hus i Önskan och av deras respektive bouppteckningar att döma är allt i huset i princip orört under dessa år. Blir tillvaron ensam, efter alla år som behövd mor och hustru? Hur Anna upplevde det vet vi ju inte, men åren efter Eriks död ska hon i vart fall komma att få många fler barnbarn. 

I januari 1943 gifter Emelia om sig och sommaren därpå föds hennes dotter Ulla. Drygt ett år senare får Erik dottern Maj Lili-Anne och vintern 1946 blir Hjalmar far till Ulf.

Den 7 juli 1946 ringer kyrkklockorna i Skorpeds kyrka för vigsel mellan Einar och Anna, min farfar och farmor. Säkerligen sitter Anna som stolt mor i kyrkbänken och bevittnar sin näst yngste son bli äkta make till granntösen Zakrisson. 

Skorpeds kyrka den 7 juli 1946.

… Och på våren året därpå föds Einars och Annas dotter Gunvor.

I februari 1948 blir även Annas lillasyster Margareta änka när maken, fd banvakt Karl Johan Ållqvist, dör på lasarettet i Övik. Systrarna bor bara några kilometer ifrån varandra, säkert har de en nära relation och gemenskap även på ålderns höst.

Vid midsommar 1948 är det dags för Anna att gifta bort sin yngste son Henning med Borit. Hösten därefter blir även Henning far när sonen Kaj föds. Året därpå, i slutet av februari 1949, blir Einar återigen far, nu till dottern Ragnhild. Barnbarnen trillar in i Annas liv ett efter ett.

Året 1950 inleds dock med sorg, när Annas bror Albin dör i Minnesota i januari, men avslutas med såväl bröllop (Alrik gifter sig med Ingeborg i mitten av juli) som ytterligare barnbarn i form av Hennings son Staffan i juni och Einars son Per i augusti. 

I februari 1951 förlorar Anna till slut även sin lillasyster, när Margareta somnar in i Lännäs. Anna är därmed sist kvar i syskonskaran och ska komma att överleva dem alla med ytterligare tio år.

Det är också vid den här tiden som barnbarnsbarnen börjar komma till världen, fem av dem hinner Anna uppleva under de år hon har kvar. Kring midsommar 1956 får Henning en dotter, Anne-Lie, och därmed föds Annas trettonde barnbarn. (Ytterligare två barnbarn föds åren efter Annas död, Hennings son Stellan 1964 och Alriks dotter Marlene 1965.)

I februari 1958 dör så ytterligare en person som jag tror hade stor betydelse i Annas liv – hennes styvfar Olof Alfred. Han uppnår en ålder av 82 år och gjorde sin entré i Annas liv när han var i 20-årsåldern, gissningsvis har de haft en lång och nära relation genom livet. 

I min farfars efterlämnade fotoalbum finns det några bilder av Anna på ålderns höst, de tycks alla tagna med värme och kärlek i blicken och liksom fångade i stunden.

Den 2 januari 1961 fyller Anna 79 år. Hennes liv har varit långt och strävsamt som banvaktshustru och åttabarnsmor. I nästan tre decennier har hon bott i det egenägda huset i Önskan och sett barnbarn och barnbarnsbarn komma till världen. Oräkneliga är de sorger och bedrövelser hon fått hantera och härbärgera genom åren. 

Den 9 maj 1961 drar hon till slut sitt sista andetag, förhoppningsvis i ro och stillhet.

❤

Av bouppteckningen efter Anna kan vi se att inte mycket har hänt i huset i Önskan sedan Erik dog, samma möbler finns kvar till ungefär samma värde. Anna har dock säkrat en trygg ekonomisk tillvaro för sig själv de sista åren och har gott om såväl sparpengar på banken som kontanter när hon dör. Skulderna lyser med sin frånvaro. Ända in i slutet tycks hon vara en kapabel kvinna som står stadigt på jorden.

Efter Annas död hålls auktion på gården i Önskan, där såväl hus som bohag säljs till högstbjudande:

〰

Så har vi kommit till vägs ände i berättelsen om Erik och Anna Stridsberg. Min gammelfarfar och gammelfarmor...

Barnen Stridsberg blir alla gamla, utom Elin som dör i 25-årsåldern. Ernst dör först år 1975, i en ålder av 70 år, och Erik 1982, nästan 75 år gammal. Hösten 1999 dör Emelia, 97 år gammal, och några månader senare Hjalmar, 91 år fyllda. Ett år senare, 2001, dör Einar, 82 år gammal, och året därpå Alrik, fyllda 91. Våren 2008 dör så Henning, yngst och sist kvar i syskonskaran Stridsberg, nästan 86 år gammal.

Härnäst ska vi se vad det blir av syskonen Stridsberg under de år som följer sedan de lämnat föräldrahemmet.

Anna och Erik - ett banvaktsliv - del 2

Efter den lilla utvikningen kring hur banvaktslivet kunde te sig åren efter sekelskiftet 1900 ska vi återgå till Erik och Anna, som just packat ihop sitt bohag på gården i Jussjö och tagit de tre barnen med sig på spåret med destination Gottne...

Gottne (Mo socken) december 1906 till oktober 1908

Gottne station vid tiden för banvakt Stridsbergs inflytt.

Några dagar före jul 1906 anländer familjen Stridsberg till Gottne i Mo socken. Här får de för första gången installera sig i en egen banvaktsstuga. Stugan finns faktiskt kvar än idag, om än såväl tillbyggd som ombyggd.

Banvaktsstugan i Gottne i nutid (bild från banvakt.se).

I och med att Erik får en ordinarie anställning vid Statens järnvägar sommaren 1906 kan vi följa hans yrkesliv i SJ:s arkiv.

Av de arkiverade arvodesstaterna framgår till exempel att ”Nr 5398 Banvakt Stridsberg” har ett årsarvode om 540 kronor vid den här tiden och att han åtnjuter ”bostad i statens hus”, dvs en banvaktsstuga.

Stationsmästaren här i Gottne vid den här tiden heter Lagerkvist och han och hans hustru Sigrid har barn i samma ålder som Emelia, Elin och Ernst. I Gottne finns ett par andra banvakter och de har alla familjer med många barn. Gissningsvis fanns det möjligheter till ett relativt socialt liv för Anna och barnen och även Erik när arbetet medgav.

Anna är återigen gravid vid flytten till Gottne (just kombinationen graviditet och flytt ska komma att upprepas flera gånger...). Den 11 juli 1907, två dagar efter Elins fyraårsdag, föds sonen Erik Alvar.

Födelsenotis den 11 juli 1907.

År 1908 har banvakt Stridsberg, enligt Arvodesstaten, ett årsarvode om 840 kronor. Till detta kommer tillägg för bostad och bränsle (168 kr), beklädnad (90 kr) och ortstillägg (60 kr). 

Även i Gottne får Erik möta svåra olyckor och dödsfall i arbetet. I februari 1908 blir gästgivare Andersson påkörd längs linjen och så svårt skadad att han senare dör:

Dagens Nyheter februari 1908.

Efter knappt två år i Gottne får Erik en tjänst i Resele socken, dit flytten går den 8 oktober 1908. Vid det här laget är Emelia nästan sju år gammal, Elin har fyllt fem, Ernst ska fylla fyra och lille Erik junior är bara drygt ett år.

Från Gottne (A) till Översel (B).

🚂

Översel (Resele socken) oktober 1908 till december 1910

Resele station, sannolikt är bilden tagen en bra bit in på 1900-talet.

Familjen bosätter sig i Översel (banvaktsstugan i Mjösjö) i Resele socken.

Ur församlingsboken i Resele 1908.

Vi har tur, för även denna banvaktsstuga finns kvar än idag, men den är numera flyttad en aning längre bort från spåret (förståeligt!).

Banvaktsstugan i Mjösjö på sin nuvarande plats ur olika vinklar (bilder från banvakt.se).

Även vid denna flytt är Anna gravid, höggravid till och med. På luciadagen, den 13 december 1908, föds Hugo Hjalmar. Han döps en knapp månad senare i Eds församling.

Födelsenotis den 13 december 1908.

Anna och Erik är lyckligt lottade. De får behålla alla sina barn genom barndomen. Samma lycka gällde dock inte för Annas syskon, som i princip alla förlorade ett eller flera barn som små. Just det här året, 1908, är det Annas storasyster Johanna som förlorar sin lille tvillingson. Ett par år dessförinnan fick Annas lillasyster Margareta en dotter som dog efter bara några månader. Anna föder ju själv barn ungefär vartannat år vid den här tiden, så tankarna på syskonbarnen och oron för att förlora sina egna måste vara ständigt närvarande.

När lille Hjalmar ska fylla två är Anna gravid för sjätte gången och då är det också dags för familjens tredje flytt. Från Resele går flyttlasset denna gång många mil norrut, till Edefors socken. Här slår sig banvakt Stridsberg ner i Lakaträsk med sin nu ganska stora familj. Vid det här laget uppgår Eriks årslön till 1278 kronor.

Från Översel (A) till Lakaträsk (B).

🚂

Lakaträsk (Edefors socken) december 1910 till december 1913

Lakaträsk station vid tiden för banvakt Stridsbergs inflytt.

Lakaträsk station idag (bild från banvakt.se).

Ur församlingsboken i Edefors 1910 - 1913.

Fem månader efter flytten, den 1 maj 1911, föds sonen Nils Alrik här i Lakaträsk. Han döps den 18 juni samma år och de enda faddrarna är ”O.A. Johansson och h.h., Skorped”, dvs Annas mor Anna Brita och styvfar Olof Alfred. Gissningsvis hade Anna alltjämt en nära kontakt med sin mor och styvfar.

Födelsenotis den 1 maj 1911.

Vid nyår 1913, efter tre år i Lakaträsk, bryter Erik och Anna upp ännu en gång. Vid den här tiden består barnaskaran av Emelia 12 år, Elin 10 år, Ernst 9 år, Erik 7 år, Hjalmar 5 år och Alrik 2,5 år. Flytten går denna gång till Lomviken i Trehörningsjö och banvaktsstuga nr 59. Från och med detta år höjs Eriks årslön till 1338 kronor.

Från Lakaträsk (A) till Lomviken (B).

🚂

Lomviken (Trehörningsjö socken) december 1913 till juni 1923

Samtliga bilder visar Trehörningsjö station ungefär vid tiden för banvakt Stridsbergs inflytt.

Banvaktsstugans placering i Lomviken, strax utanför Trehörningsjö stationssamhälle.

Ur församlingsboken i Trehörningsjö 1913 - 1923.

Familjen Stridsberg bosätter sig i banvaktsstuga nr 59 som de övertar efter banvakten Otto Eriksson med familj. Otto har dött här i lunginflammation några månader tidigare, drygt 40 år gammal. Gissningsvis är banvaktsstuga nr 59 likadan som banvaktsstuga 58 på linjen över Trehörningsjö, som återfinns på bild i Digitalt museum:

Kanske är det Anna som sätter ner foten efter alla dessa flyttar, kanske är det andra omständigheter som styr, men här i Lomviken blir familjen i alla fall kvar i flera år. Annas kropp får också vila från fler graviditeter på ett tag, vilket måste ha varit välbehövligt. Hon är drygt 30 år gammal vid det här laget och har fött sex barn på tolv år.

Något år efter ankomsten till Lomviken bryter första världskriget ut (dåförtiden snarare benämnt som Det stora kriget). Säkert påverkar oroligheterna i omvärlden även Erik och Anna på olika sätt. Kanske är det därför de blir kvar så länge i Lomviken, för att behålla tryggheten i det lilla, och kanske är det också ett medvetet beslut att inte sätta fler barn till världen just då. Som vanligt kan vi inte veta vad som rörde sig i deras huvuden och vad som låg till grund för deras beslut, vi kan bara spekulera.

I slutet av maj 1916 brinner det återigen i Eriks och Annas närhet, när handelsföreståndare Lundgrens stora hus i Trehörningsjö brinner ner till grunden. Förmodligen en omskakande händelse för hela bygden:

Dagens Nyheter den 28 maj 1916.

Hösten 1916 dör Annas äldste bror Olof där borta i Minnesota. Även han har vid det laget sorgligt nog förlorat flera av sina barn. Vi vet ju inte hur mycket kontakt Anna hade med alla sina syskon och släktingar ”over there” men med tanke på hur nära de verkar ha stått varandra i familjen Harlin innan emigrationen tänker jag mig att det måste ha skickats en hel del amerikabrev över Atlanten genom åren (den nyfikne släktforskaren kan ju längtansfullt undra vart de i så fall tagit vägen…). Säkert är sorgen hur som helst stor över förlusten av storebrodern.

Våren 1918 sker en annan slags sorg i en annan av Annas bröders liv. Det är nämligen nu som Per Valentin skiljer sig från sin andra hustru efter vad som visade sig vara ömsesidig otrohet. Kanske präglades inte skilsmässan av sorg utan av gemensamt samförstånd, det kan vi ju inte heller veta, men med tanke på hur illa hustrun (och flera av de gemensamma barnen) for åren därpå får jag känslan av att det åtminstone inte var något lyckligt uppbrott. Året därpå gifter Per om sig med sin ”hushållerska” och får en dotter som de döper till Anna Regina. Flickan är hans femtonde barn och jag tänker att namnvalet återigen tyder på en nära relation mellan syskonen.

Länk till tidigare inlägg om Annas syskon: Klicka här. 

Först senhösten 1917 blir Anna gravid på nytt. Det stora kriget rasar alltjämt i världen och tiderna är förmodligen rätt så oroliga. Den 9 juli 1918 föds så ytterligare en gosse, på sin storasyster Elins 15-årsdag. Pojken döps av någon anledning först flera månader senare, den 30 oktober, och får namnen Sven Einar. Han får dessutom inga faddrar alls, utan döps enbart i närvaro av sin mor och äldsta syster Emelia.

Födelsenotis den 9 juli 1918.

I slutet av 1920 sker två flyttar i familjen Stridsbergs närhet som säkerligen påverkar dem på olika sätt. Dels är det nu som Annas mor och styvfar bryter upp från Jussjö efter många år och flyttar till Oldsjön, dels dyker Eriks äldre halvbror Jonas upp efter många år på vägarna och slår sig ner i Lugnvik. Här ska Jonas bo och leva till sin död den 18 april 1956. Han ska alltså komma att överleva sin lillebror med nästan exakt 14 år.

När Einar är tre år gammal blir Anna gravid för sista gången. Det är nu sommaren 1921 och hon ska fylla 40 nästa gång. Erik är 46 år gammal vid det här laget. Äldsta dottern Emelia har knappt fyllt 19 år när hon blir gravid utom äktenskapet hösten 1920, hon bor fortfarande kvar hemma när sonen Karl Hilding föds i början av augusti 1921. Anna är alltså gravid själv för sista gången när hon blir mormor för första gången. (En man vid namn Johan Leonard Hedin tar på sig faderskapet för Emelias son och de ska komma att gifta sig så småningom. Vi återkommer till dem senare.)

Det är inte bara Anna och hennes äldsta dotter som är gravida 1921, även Annas styvfar Olof Alfred får barn tillsammans med sin ”hushållerska” Lilly i Multrå i november 1921. I samma veva lämnar han officiellt sin åldrade hustru Anna Brita kvar i Oldsjön hos hans mor (med samma namn). 

Vårvintern 1922 härjar influensan i Trehörningsjö så pass att skolorna stängs. Oron över att barnen ska smittas (och till och med dö) hänger säkert tung över familjen Stridsberg:

Dagens Nyheter den 28 februari 1922.

Den 9 april 1922 föds så slutligen Eriks och Annas sista barn, Henning Otto, här i Lomviken. När han döps den 8 juli samma år är bara föräldrarna närvarande, inga faddrar. En gissning är att Henning får sitt andra namn, Otto, efter Annas storebror som så tragiskt drunknade i Ångermanälven som ung.

Födelsenotis den 9 april 1922.

Först nu börjar de äldsta barnen Stridsberg att flytta hemifrån. Först är Ernst, som lämnar hemmet för värnplikten våren 1922. Elin flyttar till Ullånger för att arbeta som piga i december samma år och strax därpå, vid nyåret 1922, gifter sig Emelia med barnafadern Johan i Trehörningsjö kyrka och den lilla familjen flyttar till Kiruna.

Trehörningsjö kyrka. Här döps Einar och Henning och de stora barnen konfirmeras. 
Här vigs Emelia och Johan nyåret 1922.

På självaste nyårsafton 1922 dör Annas mor Anna Brita i Oldsjön, nästan 80 år gammal. Anna förlorade ju sin far (Johan) redan 1892 och Eriks far (Eric) och mor (Maja Brita) dog också de på 1890-talet, så jag tänker att Anna Brita nog varit en central person för dem under hela Eriks och Annas gemensamma liv. Fint är ju också att Anna Brita, med bara några månaders marginal, hann bli mormor till alla Annas åtta barn innan hon dog.

Försommaren 1923, efter nästan tio år i Lomviken, flyttar Erik och Anna plötsligt till Stockholm. Erik får en tjänst som banvakt i Långmossen i Salems församling och här ska de bo i knappt ett år med större delen av barnaskaran. 

Från Lomviken (A) till Långmossen (B).

🚂

Långmossen (Salems socken) juni 1923 till april 1924

Rönninge station i Salem, stationen närmast Långmossen.

Ur församlingsboken i Salem 1923.

Även banvaktsstugan i Långmossen står kvar än idag. Den är ombyggd och tillbyggd och bebodd som permanenthus på sin originalplats invid spåret.

Banvaktsstugan i Långmossen idag, spåret skymtar bakom den vältrimmade häcken.

Skogsvägen som leder fram till den avsides belägna banvaktsstugan (överst).
Tät barrskog omger Långmossen än idag, det måste sett ungefär likadant ut då.
Det var en märklig känsla att gå exakt samma väg nästan exakt 100 år senare...

Under tiden i Långmossen blir Anna och Erik morföräldrar för andra gången när lille Rolf Hardy, Emelias och Johans andre son, föds i Kiruna i februari 1924. Anna befinner sig över 120 mil från sin äldsta dotter vid den här tiden, vilket säkert kändes både tungt och svårt för dem båda.

Våren 1924, efter inte ens ett år i Långmossen, går flyttlasset till Sveg, som tycks vara en riktig knutpunkt för såväl norra stambanan som den vid den här tiden nyinvigda inlandsbanan. 

Från Långmossen (A) till Sveg (B).

🚂

Sveg stationssamhälle april 1924 till juni 1927

Banvakt Stridsberg med familj flyttar in i järnvägsbostäderna på Järnvägsområdet i Sveg. De bor alltså inte i en banvaktsstuga under tiden här.

Einar och Henning. Gissningsvis är fotot är taget på våren 1924,
när Einar ska fylla sex och Henning är två år gammal.
Pojkarna står på trappen till en av järnvägsbostäderna i Sveg.

Invigning på stationen i Sveg 1924. Kanske finns familjen Stridsberg i folkmängden?

Järnvägsarbetare på stationen i Sveg, kanske är någon av dem Erik?

Ytterligare en bild från stationen i Sveg vid tiden för banvakt Stridsbergs tid här.

Året därpå, 1925, blir återigen ett år av sorg när först Annas bror August dör i Minnesota i januari och sedan brodern Per, bosatt i Resele, dör i cancer i september och efterlämnar 18 barn.

Erik och Anna blir kvar i Sveg i drygt tre år. Under den här tiden kommer och går de äldsta barnen i hushållet. Framför allt Elin flyttar in och ut flera gånger tills hon i slutet av 1926 flyttar till Dorotea för att öppna ett eget pensionat. Detta är faktiskt en riktigt spännande historia som kräver en helt egen berättelse framöver…

Kring midsommar 1927 vänder Anna och Erik, efter över två decennier på olika platser i vårt avlånga land, kosan hemåt och slår sig ner i Skorpeds församling. Erik får här en tjänst som banvakt i Byvattnet, vilket ska komma att bli hans sista tjänstgöringsställe. 

Äldste sonen Ernst har fått arbete vid järnvägen i Sveg och blir därför kvar när övriga familjen flyttar. Det ska visa sig att inte bara Ernst går i sin fars fotspår, utan samtliga av bröderna Stridsberg får arbete vid järnvägen i unga år. Förmodligen fick de redan som små hjälpa till med enklare banarbete på olika sätt och kunde sedan söka arbete genom faderns kontakter. Det måste ha känts som en enorm lättnad för Erik att ha möjlighet att ordna arbete och försörjning åt sina söner, på ett sätt han själv aldrig fick möjlighet till som ung. 

Från Sveg (A) hem till Skorped (B).

〰

Nu börjar yrkeslivet som banvakt lida mot sitt slut för Erik och de beger sig hemåt för att förbereda för pensionen, han och Anna. Barnen börjar bli stora och flygfärdiga. I nästa inlägg ska vi följa Erik och Anna ända till slutet...