Anna Brita - min farfars mormor

Nu, äntligen, ska vi förflytta oss närmare i tid: det har nämligen blivit dags att lära känna min farfars mormor Anna Brita lite närmare! Anna Britas livsöde är ju sammanflätat med såväl hennes föräldrars (Olof Nilsson och Greta Eriksdotter) som med hennes förste make Johan Olsson Harlins. En berättelse om Anna Britas liv blir därför en del upprepningar av tidigare berättelser. Just inlägget om Johan kan dock med fördel läsas om i sin helhet tillsammans med detta inlägg: Klicka här 

Här följer inledningsvis en liten resumé över Anna Britas liv fram tills att Johan dör sommaren 1892 och lämnar henne ensam med en handfull minderåriga barn och skulder som överstiger tillgångarna…

Anna Britas barndom

Olof från Holm i Skorpeds socken (vars far var nybyggare i Johannisberg…) gifter sig med Greta från Grönåsen i Eds socken (dock bördig från Dalarna…) den 20 november 1836. Några månader efter bröllopet föds dottern Cajsa Greta. Sex år senare, den 24 juni 1843, får de dottern Anna Brita. Det råder dock ett litet mysterium kring Anna Britas födelse och första tid i livet. Det finns nämligen ingen födelsenotis om hennes ankomst till världen och hon finns heller inte upptagen i husförhörslängden för familjen de första åren. Det här är en smula märkligt faktiskt, eftersom de flesta präster var mycket noga med sina noteringar om församlingsborna, men möjligen ligger förklaringen i att familjen tycks flytta runt en del just de här åren. 

Olof, Greta och lilla Cajsa Greta bor i Grönåsen i Eds socken till åtminstone 1841. Noteringarna om att de infunnit sig för husförhör eller nattvardsgång upphör efter 1841, men kanske var de ändå kvar i socknen åren därpå. Det finns nämligen ingen notering om vart de skulle ha tagit vägen, men prästen har antecknat tecknen för att Olof är ”känd för fylleri och snatteri”. Kanske hade Olofs brott något med denna lucka i arkiven att göra, kanske fick hela familjen det svårt och försvann från prästens radar? Det kan ju vara därför det inte går att hitta någon födelsenotis för Anna Brita sommaren 1843.

Husförhörslängd Skorpeds församling 1844 - 1846.

Mellan april 1844 och november 1846 återfinns Olof, Greta och dottern Cajsa Greta inhyses i Aspeå i Skorpeds socken. Enligt noteringen flyttar de in från Eds socken (vilket stärker teorin om att de varit kvar hemmavid men inte i prästens synfält). Om Olof har prästen noterat att han nu är straffad för fylleri och stöld samt att han är försvarslös, dvs att han saknar laga försvar (en anställning) vilket är olagligt vid den här tiden. Gissningsvis beror försvarslösheten på att han är straffad för brott.

En förklaring till hur tecknen ska tydas i kyrkboken.
Notera nedan att tecknen för "Straffad för Stöld och Fylleri" följer Olof genom livet.

Kanske är det så att familjen sökt sig bort från hemsocknen Ed för att börja om i Olofs barndomssocken Skorped. Vid den här tiden borde dock lilla Anna Brita finnas i familjen, hon uppges ju senare vara född den 24 juni 1843, men hon lyser med sin frånvaro bland Skorpedsprästens noteringar. Lämnades hon kvar hemma i Eds socken? Eller slarvade prästen med familjeuppställningen? Någon födelsenotis för hennes födelse finns inte heller, varken i Eds kyrkoböcker eller i Skorpeds. Familjen tycks ha gått under jorden mellan hösten 1841 i Ed och våren 1844 i Skorped.

Husförhörslängd Eds församling 1846 - 1855.

Från slutet av 1846 hittar vi sedan familjen, inklusive dottern Anna Brita, tillbaka i Eds socken. Olof och Greta blir här torpare i byn Ållsjön för resten av sina liv (sönerna Nils Eric och Olof Oscar föds på 1850-talet, deras livsöden finns återberättade sist i det här inlägget: Klicka här). 

Husförhör Eds församling 1856 - 1864.

Vi får inte veta mycket om personerna genom arkiven. Har vi ”tur” utmärker de sig på något sätt som prästen finner anledning att göra en notering om. Tyvärr rör detta oftast negativa omdömen. Hit hör tex alla ”sinnessvaga”, ”idioter”, oäkta barn och brott som begåtts. Det finns dock kolumner i husförhörslängderna under 1800-talet som rör läsförståelse och begåvning där prästerna använde ett på förhand bestämt symbolsystem med prickar och streck. Om man tolkar dessa kan det ge ytterligare en liten pusselbit till personen man forskar på.

Prästernas sinnrika symbolsystem för läsförståelse och annat i kyrkboken.

Enligt folkskolestadgan 1842 skulle alla barn gå i skolan. I Eds socken bedrevs skolundervisning i sockenstugan och den förste läraren installerades 1848. Han hette Abraham Forsström och fick låna pengar av socknen för att kunna utbilda sig vid seminariet i Härnösand. Uppslutningen av barn i skolan var dock dålig. Föräldrarna tyckte att det var för kostsamt att bidra till skollärarens uppehälle (i såväl pengar som mat) och att barnen gjorde större nytta hemmavid. Många barn hade också alltför lång väg att gå till skolan. Under Anna Britas förmodade skolår på 1850-talet blev det nog därför inte mycket bevänt med hennes skolgång, familjen var fattiga torpare och bodde långt från skolan. Det är nog frånvaron av undervisning som avspeglas i prästens kritiska omdömen.

För Anna Britas del kan vi nämligen uttolka av prästens symboler i hennes kolumner att hon som ung ”läser svagt och har trögt minne” och att hon ligger efter i utantilläsningen av bland annat katekesen. Så småningom når hon upp till omdömet ”någorlunda” läsförmåga av prästen i Eds församling. Prästen i Skorped anser under åren där att hon läser ”försvarligt” ändå. Hon saknar dock genomgående anteckningar som rör begåvningsnivå. Man kan sammanfattningsvis få intrycket att prästerna inte var särskilt imponerade av Anna Brita, vad nu det säger om en person...

Anna Brita bor kvar i föräldrahemmet i Ållsjön tills hon vid 19 års ålder gifter sig med granndrängen Johan Olsson hösten 1862.

Vigselnotis den 12 oktober 1862.

Anna Brita och Johan

Om Anna Brita och Johans gemensamma liv finns berättat i inlägget om honom. Här kan kort sammanfattas att Anna Brita och Johan blir kvar inhyses i Ållsjön efter giftermålet, förvärvar så småningom ett eget torp och får tio barn tillsammans. Sju söner och tre döttrar. En pojke avlider i samband med födseln ”utan erhållet dop” i april 1878, men inom ett år föder Anna Brita ännu en son. De övriga nio barnen överlever barndomen.

Husförhörslängd Eds församling 1880-tal med hela familjen samlad.

Hur tillvaron såg ut på Johans och Anna Britas torp i Ållsjön kan vi ju inte veta, men säkert levde de ett strävsamt liv utan något överflöd. Bouppteckningen efter Johan sommaren 1892 finns kvar i arkiven och den avslöjar ett sparsmakat hem, se utdrag ur bouppteckningen avseende möblemang mm nedan: 

I fähuset finns vid den här tiden ett sto, två kor (som heter Stjärna och Äpple), tre getter, två får och fyra höns, som alla bidrar till hushållet på sitt sätt:

Under vissa perioder var nog tillvaron extra svår. Nödåren i slutet av 1860-talet har ofta omtalats som de värsta i Ångermanland under hela seklet. Det kalla året 1867 frös skörden inne, året därpå brändes åkrarna sönder av torkan och sommaren 1869 regnade allt bort. Först 1870 normaliserades vädret, och därmed livet, i dessa trakter. Ser vi till vår familj i Ållsjön så föds Anna Britas och Johans tredje son i maj 1867 och sedan får de inga fler barn förrän tre år senare, i maj 1870. Förmodligen var det en välsignelse att ”bara” ha tre barnamagar att mätta, när det var sådan missväxt och nöd under åren däremellan, och för Anna Brita att inte behöva genomlida en graviditet och förlossning i dessa svälttider.

Efter 30 år tillsammans på torpet i Ållsjön insjuknar Johan i ”njurlidande” och dör den 25 juli 1892. Anna Brita är 49 år gammal och kvar i torpet med henne bor de fem yngsta barnen (sönerna Carl Oscar, Nils Albin och Edvard Otto samt döttrarna Anna Regina och Margreta Carolina). Yngsta dottern är bara sju år gammal vid faderns död. Bouppteckningen efter Johan avslöjar att de har skulder som vida överstiger tillgångarna. Torpet kommer därefter att ägas av Björkå Aktiebolag, men Anna Brita och barnen får bo kvar. Gissningsvis blir tillvaron för dem svår efter Johans död.

Husförhör efter Johans död 1892.

Knappt fyra år senare drabbas familjen av nästa stora sorg. Den 14 juli 1896 drunknar sonen Edvard Otto i Ångermanälven, blott 17 år gammal.

Dödsnotis den 14 juli 1896.

Tre månader senare, i mitten av oktober 1896, lyses det i kyrkan för giftermål mellan Anna Brita och en ung man från socknen, Olof Alfred Johansson. Dagen före julafton gifter de sig i Eds kyrka.

Vigselnotis den 23 december 1896, de tre lysningsdatumen längst till vänster.

Anna Brita och Olof Alfred

Olof Alfred är född den 15 augusti 1875 i Oldsjön och är alltså 21 år gammal när han gifter sig med Anna Brita, som vid det här laget har fyllt 53. Fem av Anna Britas barn är äldre än den nye maken. Olof Alfred bor fortfarande kvar hemma vid tiden för giftermålet. Fadern är död sedan många år (han dog av ”magkräfta” i 30-årsåldern) men modern gifte om sig snart därefter och Olof Alfred är uppvuxen med styvfar och många syskon. Olof Alfreds mor heter också Anna Brita, liksom den nyblivna hustrun, och är nio år yngre än sin svärdotter.

Flyttningsbetyg från Eds församling till Skorped.

Julen 1896, direkt efter giftermålet, flyttar Olof Alfred och Anna Brita från Eds socken till Skorped. Med sig tar hon sina två yngsta döttrar. Anna Regina ska fylla 15 strax därefter och lillasyster Margreta Karolina ska fylla 12. De äldre bröderna har vid det här laget lämnat föräldrahemmet för att ta tjänst som drängar i socknen.

Husförhörslängd i Aspeå, Skorpeds församling, 1896.

I Skorped bosätter sig de nygifta med flickorna i byn Jussjö. Här bor redan Anna Britas äldste son, Olof Johan Harlin, sedan tio år tillbaka. Olof Johan Harlin var först dräng i flera år innan han fick möjlighet att överta en av gårdarna och bli landbonde (han ägde inte marken). Jussjö är vid den här tiden en liten by med bara några få gårdar. Marken ägs även här av Björkå Aktiebolag. I Jussjö finns en järnvägsstation, så en banvaktsfamilj finns också i byn. Så småningom ska Erik Jonsson Stridsberg ta tjänst vid järnvägen just här…

Karta över Jussjö (markeringen) samt Ållsjön längst ner till vänster.

Olof Alfred anges inledningsvis vara ”arbetare”, men exakt hur han försörjer familjen framgår inte. Så småningom blir dock även han landbonde i Jussjö, liksom sin styvson Olof Johan Harlin (som är 12 år äldre än sin styvfar).

Möjligen mot alla odds, med tanke på åldersskillnaden, så lever Anna Brita och Olof Alfred tillsammans i Jussjö i nästan 25 år. Några gemensamma barn blir det ju inte, Anna Brita är alltför gammal. Olof Alfred får istället vara delaktig i Anna Britas yngsta döttrars uppväxt och se dem lämna hemmet i samband med respektive giftermål (Anna Regina 1901 och lillasyster Margreta Karolina 1904). Vi ska återkomma till Anna Britas döttrar och deras giftermål (särskilt Anna Regina förstås, som gifte sig med Erik Jonsson Stridsberg!), men låt oss först följa Anna Brita genom hela livet.

I många år är det bara Anna Brita och Olof Alfred kvar på gården i Jussjö. I november 1920 beslutar de sig dock för att lämna Skorped och flytta tillbaka till Eds socken. Vad som ligger bakom beslutet kan vi än så länge bara spekulera i, men kanske är det Olof Alfreds mamma som behöver dem. Det är nämligen dit de flyttar, hem till mor/svärmor Anna Brita i Oldsjön, som vid det här laget varit änka i några år. Tidigare samma år, 1920, har hennes yngste son flyttat hemifrån, kanske är det tomt och ensamt. För inte är det väl så att Olof Alfred istället lämnar av sin gamla hustru i moderns vård? Hon är trots allt betydligt äldre än svärmodern. Hustrun Anna Brita är vid det här laget 77 år gammal.

Ganska precis ett år senare, i mitten av november 1921, lämnar Olof Alfred officiellt både sin hustru och sin mor i Oldsjön och flyttar till grannsocknen. Jag har dock mina aningar om att han inofficiellt aldrig ens bott hos dem…

Utflyttningsbok för Eds församling 1921. Olof Alfred på raden längst ner.

Av 1921 års Utflyttningsbok för Eds församling framgår att Olof Alfred Johansson flyttar till Multrå den 19 november 1921. Efter hans namn är noteringen för ”och hustru” överstruket. I kolumnen som markerar hur många män respektive kvinnor som flyttar i familjen är strecket för en kvinna översuddat. Kanske hade prästen missuppfattat situationen, eftersom någon skilsmässa inte tagits ut, och rutinmässigt skrivit dit hustrun varpå Olof Alfred fick upplysa honom om sina planer? Anna Brita blir hur som helst kvar på gården i Oldsjön med sin svärmor sedan maken flyttat därifrån. Men varför flyttar Olof Alfred just nu, efter alla år, och vad är det som lockar i Multrå?

Innan jag avslöjar vilken vändning Olof Alfreds liv nu tar, ska vi ägna Anna Brita vår uppmärksamhet ända till slutet. För det är nämligen nära. Ett drygt år efter att maken officiellt flyttat ifrån henne dör Anna Brita, på självaste nyårsafton 1922, ett halvår före sin 80-årsdag. Hon bor då alltjämt hemma hos sin namne, svärmodern Anna Brita, som i sin tur dör bara ett och ett halvt år senare.

Olof Alfreds fortsatta liv

Vid tiden för flytten till Multrå är Olof Alfred 46 år gammal. Han har tillbringat 25 år tillsammans med sin hustru Anna Brita och har inte kunnat få några egna barn. Kanske är det längtan efter det som får honom att söka sig vidare?

Olof Alfred Johansson flyttar alltså till Multrå församling och bosätter sig i byn Klovsta. I samma veva flyttar den 20 år yngre hushållerskan Lilly Elisabeth Sehlberg och hennes två döttrar in på samma gård. 

Karta över Klovsta (markeringen) och Oldsjön högre upp i mitten.

Ett drygt år innan flytten, den 13 november 1920, har Lilly Elisabeth fött en oäkta dotter, Anna Margareta. Vid tiden för flickans födelse bor Lilly i byn Östanbäck i Junsele församling med sin tvååriga oäkta dotter Agnes Johanna (som dock har en far som tagit på sig faderskapet inför prästen). 

Vi vet inte hur och var Olof Alfred träffar Lilly, men ett samband som skulle kunna ha med detta att göra är att det flyttar in en arbetare från just Junsele hos Olof Alfred och Anna Brita i Jussjö 1917. Kanske är det han som kopplar samman Olof Alfred med Lilly i Junsele?

Olof Alfred blir torpare på torpet Grönvall i Klovsta och Lilly anges vara hans ”hushållerska”. De gifter sig aldrig, men den 6 december 1923 föds deras gemensamma dotter Agda Regina. I kyrkböckerna noteras flickan som ”utom äktenskapet”, men med anteckningen ”Såsom Agda Reginas fader har muntligen anmält sig Olof Alfred Johansson”. Först 1929 tar Olof Alfred formellt på sig faderskapet även för dottern Anna Margareta, som ju föddes vid tiden för hans och Anna Britas flytt från Jussjö till Oldsjön… 

Där löste vi nog frågan om bakgrunden till det uppbrottet och svaret på varför jag har mina aningar om att Olof Alfred i realiteten kanske aldrig ens flyttade med till Oldsjön!

Olof Alfred, Lilly och de tre döttrarna blir kvar på torpet Grönvall i Klofsta. Döttrarna flyttar så småningom hemifrån i tur och ordning. Olof Alfred dör i Multrå församling den 21 februari 1958, vid 82 års ålder. Lilly lever ända tills någon månad efter sin 80-årsdag, den 15 juni 1975, då hon dör boendes i Eskilstuna. Döttrarna flyttar alla till Stockholm så småningom. Agnes Johanna dör den 4 augusti 2008 i Brännkyrka, i en ålder av 90 år. Anna Margareta dör vid 82 års ålder, den 28 augusti 2003 i Österhaninge. Agda Regina blir bara 58 år gammal, hon dör den 29 maj 1982 i Farsta.

〰

När Anna Brita dör, på nyåret 1922, är hennes näst yngsta dotter Anna Regina 40 år gammal. Hon har då själv flera barn, bland annat min farfar som vid den här tiden är fyra år gammal (träffade han sin mormor?) och nyfödda lilla Henning. Jag ser fram emot att berätta om min farfars mors livsöde, men först ska vi se vad det blev av hennes syskon i livet.

Stridsbergs - ett ursprungsfolk?

Även denna gång ska vi ta oss långt tillbaka i tiden bland min farfars mors släktrötter, innan det därefter blir dags att vända åter till generationerna närmast oss. Den här berättelsen handlar inte om en specifik person eller ett avgränsat livsöde, utan om ett ursprung jag tidigare aldrig haft en tanke på att vi skulle kunna ha…

Med hjälp av kyrkböckerna kommer vi med ganska säkra källor tillbaka till ungefär sekelskiftet 1700. I vår släkt innebär det att de närmsta ca tio generationernas släktskap går att fastställa genom födelsenotiser, husförhörslängder, vigselböcker och dödsnotiser. Längre tillbaka i tiden blir det svårare. Jag brukar då ta del av andras släktforskning om vår i tiden avlägsna släkt (många släktforskare är ju långt mer erfarna än jag och söker bla i större utsträckning i arkiven i mantalslängder och andra gamla källor) och har även införskaffat några fantastiska böcker om de socknar vi härstammar ifrån. Dessa böcker rymmer gedigna sammanställningar av mantalslängder och andra dokument ända från tidigt 1500-tal, som kan visa vem som var släkt med vem och var de bodde under olika tidpunkter. Mycket värdefullt för en släktforskare! 

Att släktforska är som ett gigantiskt pussel, där de allra knepigaste bitarna ofta är de längst bort i tid och med många generationer mellan oss där ett enda felsteg leder in på helt fel vägar. Med detta vill jag ha sagt att all släktforskning som jag presenterar inte till fullo kan säkerställas, men att jag pusslar med uppgifter från alla olika källor så långt det bara är möjligt tills jag känner mig åtminstone tillräckligt övertygad om ett visst släktskap eller ett visst samband för att dela med mig av mina upptäckter. 

Och just detta samband mellan oss och ett visst ursprung som jag nu vill berätta om var alltför spännande för att släppa taget om, trots att det nog aldrig kommer att gå att säkerställa helt. Jag tror nämligen, med viss övertygelse ändå, att vi har samiskt ursprung! 

Det är rent teoretiskt dessutom inte alls osannolikt, eftersom sydsamer har befolkat Anundsjötrakten sedan urminnes tid. Såväl fjällsamerna på sina långa betesvandringar norrifrån som skogssamerna, som rört sig i ett mer begränsat område, har visat sig ha vistats i just de områden som våra släktingar härstammar ifrån. Än idag rör sig samer över området med sina renar, om än inte lika obehindrat som före koloniseringen av den norrländska vildmarken…

Forskningen kring samer i våra trakter är inte särskilt omfattande, men den finns. Först för några decennier sedan upptäcktes till exempel gamla samiska härdar runt om i Anundsjö och man förstod då att det funnits gott om samiska boplatser även här för länge sedan. Det har till exempel visat sig att Bureåborg var en sådan boplats under fjällsamernas vandringar söderut långt innan själva byn anlades där. Bredbyn är dessutom en gammal handelsplats där samer idkat handel med lokalbefolkningen sedan många hundra år. 

Spår efter den samiska närvaron kan ibland också hittas geografiskt, genom gamla namn på platser. Inte långt från Önskan och Johannesberg ligger till exempel Lapp-Gretamyrorna, som väl någon gång i tiden måste ha fått sitt namn efter någon som kallades Lapp-Greta. Man blir ju genast nyfiken på vem hon var?

För de senaste århundradena går det också att finna spår av samer i kyrkböckerna för Anundsjö, Sidensjö och Skorpeds socknar. Ibland upptas socknens ”lappar” på en egen sida, men oftast noterar prästen bara ”Lappen” framför någons namn. Många samer var eller blev bofasta bönder med tiden, vilket gjorde att deras ursprung kom att blekna i källorna. Ett bekymmer i sammanhanget är också kyrkans grova hantering av samernas namn. Prästerna tog sig helt enkelt friheten att försvenska namnen och stava dem så som de själva tyckte. Som alltid förr hade kyrkan tolkningsföreträde och som främsta uppgift att inordna församlingsborna i de svenska (kristna) normerna. Det samiska namnbruket försvann därför i de skriftliga källorna och har försvårat för släktforskningen bakåt i tiden.

Exempel ur hörsförhörslängder
i Anundsjö under 1700-talet.

Exempel ur Sidensjö församlings födelsebok 1709: "lappbarnet" Christoffer föddes i september.

Exempel ur Skorpeds församlings begravningsbok 1782: "Lappen" Jon Sjulsons i Uberg hustru.

Exempel ur Sidensjö församlings husförhörsbok på 1770-talet:
"Lapparna" samlades sist, tillsammans med församlingens fattigaste.

Efter att ha läst på och forskat efter samiskt ursprung har jag insett hur pass stor den samiska utbredningen ändå var i våra trakter under många hundra år, det är därför inte osannolikt att vi har samiskt påbrå på flera håll i släkten. Det finns dock en gren som jag ägnat lite extra tid åt att reda ut och den tänkte jag redogöra för här. Kanske får vi anledning att återkomma till nya upptäckter längre fram i tiden. Jag har till exempel ännu inte gett mig på att forska i arkiven på de efterlämnade lappskattedokumenten. Läs mer om Lappskatteland: Klicka här

Besök i skogssamevistet på Murbergets friluftsmuseum i Härnösand.

Den här upptäckten började faktiskt med att jag delade mina uppgifter om den del av vårt släktträd som de senaste blogginläggen har handlat om (alltså Nils Olofsson och generationerna innan och efter honom i byn Holm i Skorped) med en annan, mycket äldre och mer erfaren, släktforskare. Hen undrade då om jag visste om att en viss person i släktträdet var same. Döm om min förvåning! Jag fick sedan ta del av redan framforskade släktuppgifter och jämförde dessa med mina egna upptäckter och andra uppgifter i böckerna om Anundsjö. På biblioteket fanns också den litteratur jag behövde över sydsamisk historia. Allt eftersom började pusslet falla på plats. 

Den person som dessa efterforskningar började med, som alltså påstods vara same, hette Karin Sjulsdotter och hon var mormors mormor till Nils Olofsson i Holm (vars hustru Anna var barnbarns barn till ”häxan” Marit…). 

Jag hade läst mig till att namnet Sjul, som hennes far alltså borde ha hetat, var ett vanligt försvenskat samenamn, vilket såklart ökade mitt intresse. (Det var dock långt ifrån alla som hette Sjul som var samer, men namnet var ändå tillräckligt vanligt i det sammanhanget för att vara en pusselbit.)

Karin Sjulsdotter visade sig vara född i slutet av 1500-talet i byn Yttersel i Anundsjö socken. Hon gifte sig så småningom med bonden Nils Hansson som ägde den största gården i byn Skalmsjö och var bygdens rikaste man under sin tid. Karins far hette mycket riktigt Sjul i förnamn och Olofsson i efternamn. Även han var född i Yttersel kring år 1570. Sjul Olofsson var knekt (alltså soldat) och stupade sannolikt i Livland år 1603 (Livland var en historisk region i nuvarande Baltikum). Hans änka Märit (också bördig från Yttersel) blev då lämnad ensam med gården och barnen. Sjul Olofssons far hette Olof Mikaelsson (ca 1540–1610) och om honom berättas att han var såväl sexman (en av socknen utsedd ordningsman) som knekt och dessutom rikaste bonden i byn enligt Älvsborgs lösen år 1571. Läs mer om Älvsborgs lösen: Klicka här

Originalhandlingar från Älvsborgs lösen finns digitaliserat på Riksarkivet.
Överst på sidan återfinns Olof Mikaelsson i Yttersel och hans tillgångar.

Den stora gård Olof Mikaelsson ägde i Yttersel hade han ärvt av sin far, Mickel Sjulsson (1510–1563), som i sin tur övertagit den från sin far Sjul Olofsson (1470–1535). Den allra första gården i byn Yttersel anlades år 1499, vad det verkar av just Sjul Olofsson. Och enligt en envis och stark tradition, som återberättas i mina källor, var de allra första bebyggarna i Yttersel just skogssamer. Allt detta pekar alltså på att vi kan ha visst samiskt ursprung!

Mellan mig och Sjul Olofsson i Yttersel brer femhundra år och sexton generationer ut sig. Så hisnande att tänka på!

Ana i direkt nedstigande led:	Maka/make:	Minnesanteckning:
Sjul Olofsson 1470–1535 Yttersel	?	De första att bosätta sig i byn Yttersel – troligen samer.
Mickel Sjulsson 1510–1563 Yttersel	Brita Olofsdotter 1510–1563
Olof Mikaelsson 1540–1610 Yttersel	Kerstin Nilsdotter 1537–1587 Piteå-Yttersel	Olof Mikaelsson var sexman i socknen samt knekt och den rikaste bonden i byn 1571.
Sjul Olofsson 1570–1603 Yttersel	Märit Olofsdotter 1573–1605 Yttersel	Sjul Olofsson var knekt och Stupade i Livland.
Karin Sjulsdotter 1590–1646 Yttersel – Skalmsjö	Nils Hansson 1572–1652 Skalmsjö	Bonden Nils Hansson var rikast i bygden 1630.
Sigrid Nilsdotter 1610–1675 Skalmsjö	Hans Sigurdsson 1595–1630 Sund, Vibyggerå
Kerstin Hansdotter 1625–1698 Vibyggerå – Skureå, Sidensjö	Nils Persson 1620–1685 Skureå, Sidensjö
Märta Nilsdotter 1670–1729 Skureå - Skorped	Olof Gabrielsson 1667–1735 Västerkäl – Holm	Olof Gabrielsson kom sedan att gifta sig med svärdottern Annas mamma Margareta.
Nils Olofsson 1710–1783 Holm	Anna Andersdotter 1709–1735 Holm	Annas farmors mor var Märit, ”häxan” som avrättades 1675.
Gabriel Nilsson 1734–1811 Holm - Lännäs	Karin Persdotter 1729–1805 Ås - Lännäs
Nils Gabrielsson 1755–1838 Holm - Skorped	Cajsa Abramsdotter 1777–1851 Nybyn - Skorped	Nybyggare i Johannisberg kring sekelskiftet 1800. Förlorar 9 av sina 11 barn som små.
Olof Nilsson 1812–1870 Skorped – Ållsjön	Margareta Eriksdotter 1816–1893 Alanäs, Jämtland – Ållsjön	Margareta bördig från Dalarna. Föräldrarna blev nybyggare i Jämtland och Ångermanland.
Anna Brita Olsdotter 1843–1922 Ållsjön - Skorped	Johan Olsson Harlin 1839–1892 Grönås - Ållsjön
Anna Regina Johansdotter 1882–1961 Ållsjön – Önskan	Erik Jonsson Stridsberg 1875–1942 Själevad – Önskan

 〰

Det har berättats om vallonblod i släkten, som förklaring till vår mörka ögon- och hårfärg, men kan det kanske snarare vara sameblod? Även samer utmärker sig ofta just med dessa mörka färger. Några valloner i släkten har jag i vart fall inte kunnat hitta och vid det här laget är det inte alltför många grenar kvar av släktträdet att utforska…

Samiska smycken i arvet efter min farmor, som nog inte hade en aning om farfars möjliga samiska ursprung!

Jag rekommenderar verkligen att läsa mer om samisk historia, här är några intressanta länkar (utöver boktipsen ovan):

Samer.se

Gaaltije.se 

Samer i Västernorrland

Samerna – en gränslös historia | Slakthistoria.se

Marit - "En trollkona skall du icke låta leva"

Det här är berättelsen om Marit från Tunsjön i Dals socken. Marit är vår anmoder på fler sätt än ett, men låt oss återkomma till dessa kopplingar lite senare. Detta är nämligen inte bara ännu en släktberättelse om ytterligare en av våra anmödrar långt tillbaka i tiden, det här är också berättelsen om en av de mest fruktansvärda händelserna i den svenska historien…

Vi har inget säkert födelsedatum för Marit (som ibland benämns Märit eller Merit i källorna), men källor anger att hon troligen är född i mitten av 1620-talet. Med största sannolikhet har hon sitt ursprung bland de skogsfinnar som kom till Sverige från Savolax i Finland på 1600-talet. Vad vi dock vet (så säkert som man nu kan veta något om människornas förehavanden för flera hundra år sedan) är att Marit gifte sig med Mikael Henriksson (i vissa källor omnämns han som Michel Hindersson eller liknande), som även han hade finskt ursprung. Eftersom Mikael Henriksson är man och dessutom ägde mark kan vi få reda på en hel del om honom.

Mikael och hans släktingar finns till exempel omnämnda i domböckerna avseende en flerårig tvist om hemmanet Holm nr 1 i Skorped:

§

1640 

Är nämnt en syn emellan Oluff finne och Hindrich finne i Hällås, Resele sn. Efter det de tagas sins emellan om råmärken och skogsskillnad i det att Sidensjö säger att Hindrich finne sitter mitt i råmärken, dessa efterskrivna skall vara synemän 8 dagar före vårfrudagen, fyra tolvmän från vardera Sidensjö, Anundsjö och Resele, och samma syn eller åtskillnad skall hållas nu tillkommande fastetid.

1667 

Nils Andersson från Grundtjärn haver köpt några hus och jord i Holm av Oluf Olofsson, som nu första gången uppbjuds. Dock skall Oluf till nästa ting med fulla skäl och besked bevisa hur han till hemmanet kommit haver.

1672 

Efter såsom Michel Hindersson från Thunsjön, Dal sn med skäl och dombrev bevisar sig vara bördig till halva hemmanet i Holm, som Nils Andersson i Grundtjärn, Anundsjö sn haver köpt och sista laga ting tredje gången uppbjudit, fördenskull kan denna ringa rätten icke förvägra honom Michel samma halva hemman nu strax inbörda och honom Nils sina fulla penningar ingen betala.

1689 

Nils Jonssons hustru Anna Michelsdotter kom för rätten och begärde att Hindrich Seffersson måtte utdömas att den andra halva gården överlämna, som han i Holm åbor och hennes fader Michel Hindersson tillkommer, alldenstund fadern givit henne lov den att besitta, helst emedan Hindrich Seffersson den annorlunda inte possiderar än landbonde. Hindrich Sefferssons fullmäktige svarade sig inte vägra avresa när han får sina 70 daler kmt utlagda penningar efter kontraktet, jämväl värdering på gården och hemmanet. Nils Jonssons hustru begärde ock värdering av hemmanets vanskötsel. Resolution: Hindrich Seffersson dömdes att avträda hemmanet nästkommande vår emot 70 daler kmt vederlag efter kontraktet. Vid avträdet kan hemmanets förbättringar och vanbruk av gode män synas och värderas efter bägge parters begäran.

§

”Hindrich finne” som nämns inledningsvis i domboken är troligen Mikaels far Henrik Pålsson (med nutida svensk stavning) som föddes ca år 1600. Henrik Pålssons föräldrar var Pål Henriksson Tenhunen (1575–1651) och hans hustru Ella. Förmodligen var det Pål Henriksson Tenhunen som lämnade Jorois i Savolax i Finland för att bli nybyggare i Sverige i slutet av 1500-talet. 

Jorois i finska Savolax.

Pål Henriksson (eller i vissa källor: Påwel Hindersson) var en av de första nybyggarna att bryta marken i byn Grundtjärn i Anundsjö på 1620-talet. Var Pål Henriksson kom ifrån dessförinnan vet vi inte med säkerhet, men vid någon tid bör han ha ägt mark i byn Holm, Skorpeds socken, eftersom sonen några år senare tvistar om hemmanet Holm 1. 

(Hällås, där tvisten i enligt domboken påbörjas på 1640-talet, ligger bara en dryg mil väster om Holm. Grundtjärn ligger några mil nordväst om Holm. Kanske prövade de lyckan på olika nybyggen i trakten under 1600-talets första decennier?)

Vi ska återkomma till gården i Holm, men nu ska berättelsen främst handla om Mikaels hustru Marit.

Tunsjön vid markeringen (1) och Holm högst upp på kartan.

Var Marit och Mikael föddes vet vi inte heller, men det berättas att de var de första nybyggarna i Tunsjön i Dals socken i mitten av 1600-talet. Forskning har visat att det var vanligt att skogsfinnar vid den här tiden inte sökte sig mer än några mil bort när de flyttade från ett nybygge till ett annat. Från Holm till Tunsjön är det idag drygt sju mils resväg, så kanske var det från Holm de flyttade. Liksom andra nybyggare erbjöds de skattefrihet för att bebygga och odla vildmarken i norr, men just finnarna betraktades tidigt med misstänksamhet. De ansågs bland annat vara okristliga och trolldomskunniga. Troligen för att de gärna höll sig till gamla sedvänjor och sitt eget språk och hade svårt att integreras i det svenska samhället (och besöka kyrkan). Nybyggena låg ju, av förklarliga skäl, avlägset till i de djupa skogarna. Många nybyggare flyttade vidare efter några år för att söka lyckan på ny mark, livet var ofta hårt och slitsamt och jorden svår att bruka i norr.

Marit och Mikael blev hur som helst kvar i Tunsjön med sina barn (bland andra dottern Anna och sonen Anders) och var länge de enda invånarna i den lilla byn. 

Bilder på Tunsjön från bygdens egen hemsida (www.tunsjon.se).

I början av 1670-talet är Marit i 50-årsåldern. Tillvaron är svår på gården i Tunsjön efter flera års missväxt. Socknens befolkning lider alla svårt i nöden. Det är vid den här tiden som trolldomshysterin når Ångermanland söderifrån och blickarna riktas genast mot de familjer som redan har rykte om sig att vara okristliga och trolldomskunniga, dvs ättlingarna till skogsfinnarna…

Häxprocessen i Torsåker 1674–1675

Det finns massor skrivet om häxprocesserna i Sverige under 1600-talet och jag rekommenderar verkligen att man tar sig tid att lära sig mer om denna mörka del av landets historia. Vi ska här fokusera på den häxprocess som utspelade sig i Torsåker hösten 1674 och som ledde fram till att över 70 personer miste livet här våren och försommaren 1675.

Samtida kopparstick från häxprocesserna i Dalarna 1670.

För att förstå den samtid som denna häxjakt bedrevs i har den redan nämnda fleråriga missväxten i Ångermanland i början av 1670-talet stor relevans, nödläget gjorde nämligen att det fanns en allmän uppfattning att djävulen tagit sitt grepp om trakten (säkerligen en uppfattning påhejad av kyrkan…). En annan viktig aspekt för att förstå den hysteri som drabbade landet är dåtidens utbredda vidskeplighet. På ett helt annat sätt än nu trodde gemene man på skrock och vidskeplighet, med såväl goda som onda syften, så att någon skulle kunna vara trollkunnig ansågs inte som orimligt. Det var också vanligt att använda skrämseltaktik i barnuppfostran, för att få barnen att uppföra sig eller hålla sig inom ett visst område. Barnen var förr därför väl bekanta med historier om allt ifrån djävulen till häxor, tomtar och troll. 

Häxor ansågs vara i förbund med djävulen, så att hitta och ställa dessa dessa trollkonor inför rätta kom att bli kyrkans främsta kamp vid den här tiden. Kyrkans inflytande över allmogen var stor, så folket tog till sig och efterlevde kyrkans påbud i stor utsträckning. Häxhysterin hade brett ut sig i landets södra och mellersta delar i slutet av 1660-talet och närmade sig Ångermanland som en (närmast bokstavlig) löpeld. Åren 1668–1676 avrättades ca 240 personer i landet, anklagade som häxor. Värst drabbat skulle just Torsåker bli…

Kyrkoherden i Torsåkers pastorat (omfattande Torsåker, Dal och Ytterlännäs socknar) gav 1674 kaplanen i Ytterlännäs socken i uppdrag att spåra upp alla häxor i pastoratet för att ställa dem inför rätta. Det sägs att kaplanens egen mor stått anklagad som häxa i Härnösand året dessförinnan men friats och att kaplanen därför extra nitiskt jagade häxor för att rentvå sin familj. 

I den intensiva jakten på traktens häxor användes i stor utsträckning, och med stor framgång, barns vittnesmål. Just detta särskilde Ångermanlands häxprocesser, på annat håll var det lika vanligt att vuxna angav varandra. Barnen såväl lockades som hotades och torterades till att berätta de mest fantasifulla och fasansfulla vittnesmål om hur deras systrar, mammor, mormödrar och andra kvinnor i byarna for till Blåkulla och tjänade djävulen på alla tänkbara och otänkbara sätt. Dessutom anlitade kyrkan (mot betalning) två sk visgossar från Nordingrå som sades kunna se djävulens märke i pannan på dem som var allierade med den onde. Dessa pojkar ställdes utanför kyrkporten för att peka ut trollkonorna när de besökte kyrkan för nattvarden. Det berättas att en av visgossarna vid ett tillfälle pekade ut prästfrun som trollkona men, sedan hon givit honom en rungande örfil och upplyst honom om vem hon var, han genast tagit tillbaka utpekandet och sagt sig sett fel i kyrkportens dunkel…

Allt som allt ställdes nästan ett hundratal personer i Torsåkers pastorat inför rätta hösten 1674, utpekade av visgossarna och anklagade för samröre med djävulen såsom häxor. Rannsakningarna i häradsrätten hölls i Hammars gästgivargård mellan den 15 oktober och den 5 november 1674. Omkring 200 personer vittnade mot de anklagade, de allra flesta var barn (vissa så unga som 5 år). Vittnesmålen lämnades dessutom i stora grupper, så barnen inspirerades av varandra till liknande fantasier, och under stor press. De många samstämmiga uppgifterna tycks helt ha tagit över sunt förnuft hos de vuxna ledamöterna i rätten. Hade ett barn i taget fått avlägga vittnesmål hade rimligtvis utgången blivit en annan…

Vittnesmålen innehöll berättelser om hur kvinnorna förde bort barn till Blåkulla och hur de där torterades och utnyttjades, men det fanns också beskrivningar av ganska vardagliga göromål hos djävulen (matlagning, bakning osv) samt av nöjen. Ofta förekom dans med djävulen, i alla möjliga och omöjliga ställningar. Barnen blev pressade till att svara på om det förekom att de anklagade kvinnorna ”bolade” med djävulen, varpå de unga vittnena bekräftade att kvinnorna ofta ”gick under bordet” med djävulen. Det har i efterhand konstaterats att barnen troligen inte förstått vad som avsågs med ”bola”, utan trott att det haft att göra med ett bord, för det är utmärkande för vittnesmålen i just Ångermanland att djävulen och hans trollkonor ofta befinner sig under bordet…

En annan vanlig anklagelse var att kvinnorna tog med sig mat till Blåkulla som de där brände upp. Mot bakgrund av den rådande missväxten och nöden är det lätt att föreställa sig hur sådana vittnesmål kunde elda på avskyn för och hetsjakten på dessa kvinnor.

Förhören med de anklagade präglades också av ömsom övertalning, utpressning, hot och tortyr. Förhörsmetoderna var sanktionerade av självaste kungen (Karl XI). Att få fram ett erkännande var målet, delvis av någon slags omtanke om den anklagade som först därefter kunde få nattvarden och bli förlåten av Gud innan hon mötte döden. De allra flesta anklagade erkände också till slut.

Häradsrättens ledamöter vid rannsakningarna i Torsåker 1674.

Rannsakningsprotokollen från trolldomsförhandlingarna vid häradsrätten i Hammar finns bevarade och upptar 130 sidor. Protokollen från denna rannsakning är den enda primärkällan som finns bevarad om denna fruktansvärda händelse. Den 5 november 1674, när Häradsrättens rannsakning var avslutad, lämnades protokollen över till den statliga Trolldomskommissionen för fastställande av dödsdomarna. Trolldomskommissionen hade mandat att döma ut dödsstraff såsom en hovrätt. Häradsrätten i Hammar dömde 60 personer till döden men hade även 11 osäkra fall som kommissionen slutgiltigt fick avgöra. Trolldomskommissionen ska ha dömt samtliga 71 personer till döden, kommissionens protokoll över domarna i Torsåkers pastorat finns dock inte bevarade.

Stödet för att utdöma dödsstraff fann man i bibeln. I Andra Moseboken står det ”En trollkona skall du icke låta leva.”.

Torsåker kyrka, byggd på medeltiden.

Under rannsakningarnas gång verkar det som om de flesta av de anklagade starkt tvivlat på att häradsrätten och kommissionen skulle gå så hårt fram att de skulle utdöma dödsstraff. Det var många som erkände i villfarelsen att så snart som möjligt få komma hem till sina barn. Ett kyrkstraff (som man antog att ett erkännande skulle resultera i) var ändå möjligt att bära. Det berättas att kvinnorna hölls fängslade från rättegången hösten 1674 fram till avrättningen och att det var först i kyrkan på avrättningsdagen, efter kyrkoherdens straffpredikan, som det gick upp för de dödsdömda att de faktiskt skulle mista livet. 

Den fängelsehåla där man tror att flera av de dödsdömda hölls i fångenskap i väntan på avrättning.

Efter många månader inlåsta utan tillgång till annan mat och dryck än vad de anhöriga fått (och velat) ge dem (låt oss hoppas att Mikael Henriksson var en god man…) var de dödsdömda i dåligt skick. Det berättas att de, när insikten om att slutet var nära drabbade dem, överröstade prästens predikan med hjärtskärande skrik och gråt i kyrkan. Man kan bara ana vidden av den paniken och dödsångesten…

På kyrkans hemsida kan man göra en virtuell rundtur i kyrkan, samma kyrkorum som de dödsdömda befann sig i på avrättningsdagen, klicka här: Torsåker kyrka

Efter nattvarden (som bara gavs till dem som erkänt) påbörjades så den långa vandringen, på uppemot en mil, från Torsåkers kyrka till avrättningsplatsen. Där väntade stupstockar och tre bål (ett för vardera socken). De anhöriga männen bildade spetsgård under vandringen och avrättningen för att hindra de dödsdömda från att fly. Många av kvinnorna var så svaga att de svimmade och fick släpas längs vägen. Det berättas även att de dödsdömda först halshöggs en bit nedanför bergets topp, för att inte allt blod skulle rinna ut och hindra bålen från att brinna, och att de anhöriga männen sedan hade i uppgift att slänga kropparna på bålet. 

Häxprocessen i Torsåker resulterade alltså i att 71 av de anklagade (65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar) dömdes till döden genom ”yxa och bål”. Nio av dem avrättades redan på våren 1675 och resterande halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675. Avrättningsplatsen ligger på ett berg där socknarna Torsåker, Dal och Ytterlännäs möts, idag benämns platsen som Häxberget.

Som ni kanske förstått vid det här laget var vår anmoder Marit en av de anklagade och så småningom dödsdömda och avrättade ”häxorna”. I förhörsprotokollet från häradsrätten i oktober 1674 går att läsa följande om anklagelserna mot henne (i en något mer nutida stavning):

*

Inkallades finskan hustru Marit Mickels i Tunsiöön. En flicka, Kerstin i Hälsiöö, har påstått, att hustru Marit är en trollpacka. Flickan är ej närvarande då hon är i Medelpadda. Då hustru Marit ej ville bekänna inkallades följande vittnen nämligen:

Pojken Månss i Åhlestadh vittnade, att när han var i Joen Erssons gård i Åhlestadh, så berättade en ängel för honom att hustru Marit i Tunsiöön är i Blåkulla tillsammans med sina döttrar; Lars Olssons hustru Marit och den ogifta dottern Karin som bor hemma i Tunsiöön.

Inkallades pojken Anders i Tunsiöön, 12 år, som visgossarna från Nordingrå pekade ut att han hade djävulsmärket på sig. Detta märke vittnade om att han varit i Blåkulla.

Pojkarna Månss och Erich i Åhlestadh har ofta sett denne Anders i Blåkulla. Där sitter han vid bordet med en svart karl som stryker honom på huvudet. Samma vittnesmål kommer från flickan Annika i Åhlestadh och från två pojkar från Moo i samma socken.

Pojken Påul i Norum har också ofta sett denne Anders i Tunsiöön i Blåkulla. Där sitter han med den fule på bänken och denne stryker honom på huvudet och säger att Anders är en vacker gosse som ej kommer att erkänna något.

Anders ville ej erkänna något av vad som sagts och vittnats mot honom.

Ur protokollet den 4 november 1674:

Pojken Erich i Åhlestadh har helt nyligen sett hustru Marit i Tunsjöön varje natt äta, dricka och dansa i Blåkulla och hon ligger hos den fule under bordet och står på knä inför Satan. Han har också sett hennes son Anders sitta hos den fule till bords och där stryker den fule honom på huvudet.

Hustru Marit i Tunsiöön nekar till allt som sagts om henne och sade att det var bättre att ta livet av sig än att erkänna något sådant man är oskyldig till. Så sade hon åter att hon tänkte ta sig av daga och blev med ens sovande. När hon stacks med en nål vaknade hon till och sade: ”Tro inte att jag är i Blåkulla”.

*

Utifrån dessa anteckningar i protokollet är det svårt att veta om det låg något bakom att just Marit pekades ut. Kanske var hon ansedd som ”trollkunnig” och hade hand med läkeörter och liknande, men lika troligt är att hon bara drogs med i den allmänna hysterin och pekades ut av barnen mer av en slump. Marit själv nekade konsekvent till anklagelserna. Noteringen om att hon ”blev med ens sovande” ska nog förstås som att hon svimmade under de tuffa förhören.

Även den 12-årige sonen Anders stod alltså anklagad för att ha haft samröre med djävulen. Han är en av de elva anklagade som häradsrätten kom att överlämna till Trolldomskommissionen att utdöma straff för. Det sägs ju att även dessa elva dömdes till döden av kommissionen, men det är oklart om Anders dödsstraff verkligen verkställdes. Det påstås av andra släktforskare att han benådades. 

Bilder från ett besök på Häxberget sommaren 2020,
utan en aning om att vi hade en släkting som miste livet här...

Var femte kvinna i Torsåkers pastorat miste livet på bålberget, varje familj och alla invånare i de tre socknarna påverkades under lång tid därefter.

Häradsrättens lista över de dödsdömda. Vår släkting Marit är nr 40.

Avskrift av Häradsrättens lista över de dödsdömda. 

Avskrift av Häradsrättens lista över de 11 anklagade vars öde överlämnades åt Trolldomskommissionen att avgöra.

Året efter massavrättningen i Torsåker tog häxjakten i landet äntligen en vändning. I samband med häxprocesser i Stockholm började flera män i ledande positioner att bli skeptiska till vittnesmålen. Barnens berättelser motbevisades i allt större utsträckning tills en flicka, i september 1676, helt enkelt tog tillbaka allt och erkände att hon bara hittat på alla anklagelser. Hennes erkännande följdes av fler tills hela häxbygget rasade som ett korthus. Flera hundra oskyldiga kvinnor (och några få män) hade då fått sätta livet till. Det berättas vidare om förföljelser och rättsliga efterspel för de mest aktiva vittnena i häxprocesserna. De två visgossarna från Nordingrå, som stått i kyrkporten i Torsåker och pekat ut de ”djävulsmärkta”, lynchades och lämnades att dö i ett dike.

Det finns som sagt massor berättat om detta, här är några länkar för mer läsning och lyssning:

Häxmuseet – Tidens tro drabbar människan 

Häxprocesserna i Torsåkers Pastorat 

Här mördades kvinnor för häxeri – "Kyrkan har aldrig bett om ursäkt" – Allehanda.se

Marit i Tunsjön brändes på bål ... – Allehanda.se

Svensk historia - Hans Högman 

Kramfors kommun, Häxprocesser Ådalen

Rättegångsprotokollen - Riksarkivet

Häxmorden - alla avsnitt | Sveriges Radio

Avrättningarna på Häxberget i Torsåker 1 juni 1675 - P4 Västernorrland | Sveriges Radio

"De gråter av vanmakt och skriker förtvivlat" - P4 Västernorrland | Sveriges Radio

Jag rekommenderar också att läsa romanen Vägen mot Bålberget av Therese Söderlind, som bland annat gestaltar hur kvinnorna kan ha haft det de långa månaderna mellan dom och avrättning.

〰

Men hur är vi släkt med Marit i Tunsjön egentligen? Jo, det visade sig efter en hel del efterforskningar och lite pusslande att vi är släkt med Marit genom såväl min farfars som min farmors släktrötter!

Marit och Mikael Henrikssons dotter Anna Mikaelsdotter övertog, enligt den ovan nämnda domboken, hemmanet i byn Holm i Skorpeds socken som fadern Mikael ägt arvsrätt till. Vid tiden för de fruktansvärda häxprocesserna fanns troligen Anna och hennes make Nils Jonsson (som också hade finskt ursprung) på gården i Holm där de fick flera barn, bland andra sönerna Nils (1678) och Anders (1680). Sonen Anders kom att bli båtsman i byn (Anders Nilsson Holm, som förekom i förra inlägget!) och anfader till min farfar. Äldste sonen Nils övertog så småningom hemmanet i Holm och kom att bli anfader till min farmor (hans sondotter Anna gifte sig 1782 och flyttade till Önskan!).

Att återfinna och ta del av släktingars livsöden för länge sedan är ofta berörande och tanken att vi kan återuppväcka minnet av dem som en gång levat ger stundtals stor glädje och tillfredsställelse, även om deras liv ofta var fullt av elände och armod. Men mötet med Marits livsöde och insikten om att en oskyldig kvinna i vår egen släkt mördades av kyrkan och staten på det allra brutalaste sätt har verkligen varit omskakande. 

Mellan min dotter och Marit skiljer det 350 år och tolv generationer...
Det känns extra fint att just hennes minne får fortsätta att leva!

Det har i efterhand konstaterats att de kvinnor som kom att dömas till döden såsom häxor framför allt var socknens starka, självständiga och kloka kvinnor… helt enkelt gener att vara tacksam och stolt över!