Det här är berättelsen om Marit från Tunsjön i Dals socken. Marit är vår anmoder på fler sätt än ett, men låt oss återkomma till dessa kopplingar lite senare. Detta är nämligen inte bara ännu en släktberättelse om ytterligare en av våra anmödrar långt tillbaka i tiden, det här är också berättelsen om en av de mest fruktansvärda händelserna i den svenska historien…
Vi har inget säkert födelsedatum för Marit (som ibland benämns Märit eller Merit i källorna), men källor anger att hon troligen är född i mitten av 1620-talet. Med största sannolikhet har hon sitt ursprung bland de skogsfinnar som kom till Sverige från Savolax i Finland på 1600-talet. Vad vi dock vet (så säkert som man nu kan veta något om människornas förehavanden för flera hundra år sedan) är att Marit gifte sig med Mikael Henriksson (i vissa källor omnämns han som Michel Hindersson eller liknande), som även han hade finskt ursprung. Eftersom Mikael Henriksson är man och dessutom ägde mark kan vi få reda på en hel del om honom.
Mikael och hans släktingar finns till exempel omnämnda i domböckerna avseende en flerårig tvist om hemmanet Holm nr 1 i Skorped:
§
1640
Är nämnt en syn emellan Oluff finne och Hindrich finne i Hällås, Resele sn. Efter det de tagas sins emellan om råmärken och skogsskillnad i det att Sidensjö säger att Hindrich finne sitter mitt i råmärken, dessa efterskrivna skall vara synemän 8 dagar före vårfrudagen, fyra tolvmän från vardera Sidensjö, Anundsjö och Resele, och samma syn eller åtskillnad skall hållas nu tillkommande fastetid.
1667
Nils Andersson från Grundtjärn haver köpt några hus och jord i Holm av Oluf Olofsson, som nu första gången uppbjuds. Dock skall Oluf till nästa ting med fulla skäl och besked bevisa hur han till hemmanet kommit haver.
1672
Efter såsom Michel Hindersson från Thunsjön, Dal sn med skäl och dombrev bevisar sig vara bördig till halva hemmanet i Holm, som Nils Andersson i Grundtjärn, Anundsjö sn haver köpt och sista laga ting tredje gången uppbjudit, fördenskull kan denna ringa rätten icke förvägra honom Michel samma halva hemman nu strax inbörda och honom Nils sina fulla penningar ingen betala.
1689
Nils Jonssons hustru Anna Michelsdotter kom för rätten och begärde att Hindrich Seffersson måtte utdömas att den andra halva gården överlämna, som han i Holm åbor och hennes fader Michel Hindersson tillkommer, alldenstund fadern givit henne lov den att besitta, helst emedan Hindrich Seffersson den annorlunda inte possiderar än landbonde. Hindrich Sefferssons fullmäktige svarade sig inte vägra avresa när han får sina 70 daler kmt utlagda penningar efter kontraktet, jämväl värdering på gården och hemmanet. Nils Jonssons hustru begärde ock värdering av hemmanets vanskötsel. Resolution: Hindrich Seffersson dömdes att avträda hemmanet nästkommande vår emot 70 daler kmt vederlag efter kontraktet. Vid avträdet kan hemmanets förbättringar och vanbruk av gode män synas och värderas efter bägge parters begäran.
§
”Hindrich finne” som nämns inledningsvis i domboken är troligen Mikaels far Henrik Pålsson (med nutida svensk stavning) som föddes ca år 1600. Henrik Pålssons föräldrar var Pål Henriksson Tenhunen (1575–1651) och hans hustru Ella. Förmodligen var det Pål Henriksson Tenhunen som lämnade Jorois i Savolax i Finland för att bli nybyggare i Sverige i slutet av 1500-talet.
 |
| Jorois i finska Savolax. |
Pål Henriksson (eller i vissa källor: Påwel Hindersson) var en av de första nybyggarna att bryta marken i byn Grundtjärn i Anundsjö på 1620-talet. Var Pål Henriksson kom ifrån dessförinnan vet vi inte med säkerhet, men vid någon tid bör han ha ägt mark i byn Holm, Skorpeds socken, eftersom sonen några år senare tvistar om hemmanet Holm 1.
(Hällås, där tvisten i enligt domboken påbörjas på 1640-talet, ligger bara en dryg mil väster om Holm. Grundtjärn ligger några mil nordväst om Holm. Kanske prövade de lyckan på olika nybyggen i trakten under 1600-talets första decennier?)
Vi ska återkomma till gården i Holm, men nu ska berättelsen främst handla om Mikaels hustru Marit.
 |
| Tunsjön vid markeringen (1) och Holm högst upp på kartan. |
Var Marit och Mikael föddes vet vi inte heller, men det berättas att de var de första nybyggarna i Tunsjön i Dals socken i mitten av 1600-talet. Forskning har visat att det var vanligt att skogsfinnar vid den här tiden inte sökte sig mer än några mil bort när de flyttade från ett nybygge till ett annat. Från Holm till Tunsjön är det idag drygt sju mils resväg, så kanske var det från Holm de flyttade. Liksom andra nybyggare erbjöds de skattefrihet för att bebygga och odla vildmarken i norr, men just finnarna betraktades tidigt med misstänksamhet. De ansågs bland annat vara okristliga och trolldomskunniga. Troligen för att de gärna höll sig till gamla sedvänjor och sitt eget språk och hade svårt att integreras i det svenska samhället (och besöka kyrkan). Nybyggena låg ju, av förklarliga skäl, avlägset till i de djupa skogarna. Många nybyggare flyttade vidare efter några år för att söka lyckan på ny mark, livet var ofta hårt och slitsamt och jorden svår att bruka i norr.
Marit och Mikael blev hur som helst kvar i Tunsjön med sina barn (bland andra dottern Anna och sonen Anders) och var länge de enda invånarna i den lilla byn.
 |
| Bilder på Tunsjön från bygdens egen hemsida (www.tunsjon.se). |
I början av 1670-talet är Marit i 50-årsåldern. Tillvaron är svår på gården i Tunsjön efter flera års missväxt. Socknens befolkning lider alla svårt i nöden. Det är vid den här tiden som trolldomshysterin når Ångermanland söderifrån och blickarna riktas genast mot de familjer som redan har rykte om sig att vara okristliga och trolldomskunniga, dvs ättlingarna till skogsfinnarna…
Häxprocessen i Torsåker 1674–1675
Det finns massor skrivet om häxprocesserna i Sverige under 1600-talet och jag rekommenderar verkligen att man tar sig tid att lära sig mer om denna mörka del av landets historia. Vi ska här fokusera på den häxprocess som utspelade sig i Torsåker hösten 1674 och som ledde fram till att över 70 personer miste livet här våren och försommaren 1675.
 |
| Samtida kopparstick från häxprocesserna i Dalarna 1670. |
För att förstå den samtid som denna häxjakt bedrevs i har den redan nämnda fleråriga missväxten i Ångermanland i början av 1670-talet stor relevans, nödläget gjorde nämligen att det fanns en allmän uppfattning att djävulen tagit sitt grepp om trakten (säkerligen en uppfattning påhejad av kyrkan…). En annan viktig aspekt för att förstå den hysteri som drabbade landet är dåtidens utbredda vidskeplighet. På ett helt annat sätt än nu trodde gemene man på skrock och vidskeplighet, med såväl goda som onda syften, så att någon skulle kunna vara trollkunnig ansågs inte som orimligt. Det var också vanligt att använda skrämseltaktik i barnuppfostran, för att få barnen att uppföra sig eller hålla sig inom ett visst område. Barnen var förr därför väl bekanta med historier om allt ifrån djävulen till häxor, tomtar och troll.
Häxor ansågs vara i förbund med djävulen, så att hitta och ställa dessa dessa trollkonor inför rätta kom att bli kyrkans främsta kamp vid den här tiden. Kyrkans inflytande över allmogen var stor, så folket tog till sig och efterlevde kyrkans påbud i stor utsträckning. Häxhysterin hade brett ut sig i landets södra och mellersta delar i slutet av 1660-talet och närmade sig Ångermanland som en (närmast bokstavlig) löpeld. Åren 1668–1676 avrättades ca 240 personer i landet, anklagade som häxor. Värst drabbat skulle just Torsåker bli…
Kyrkoherden i Torsåkers pastorat (omfattande Torsåker, Dal och Ytterlännäs socknar) gav 1674 kaplanen i Ytterlännäs socken i uppdrag att spåra upp alla häxor i pastoratet för att ställa dem inför rätta. Det sägs att kaplanens egen mor stått anklagad som häxa i Härnösand året dessförinnan men friats och att kaplanen därför extra nitiskt jagade häxor för att rentvå sin familj.
I den intensiva jakten på traktens häxor användes i stor utsträckning, och med stor framgång, barns vittnesmål. Just detta särskilde Ångermanlands häxprocesser, på annat håll var det lika vanligt att vuxna angav varandra. Barnen såväl lockades som hotades och torterades till att berätta de mest fantasifulla och fasansfulla vittnesmål om hur deras systrar, mammor, mormödrar och andra kvinnor i byarna for till Blåkulla och tjänade djävulen på alla tänkbara och otänkbara sätt. Dessutom anlitade kyrkan (mot betalning) två sk visgossar från Nordingrå som sades kunna se djävulens märke i pannan på dem som var allierade med den onde. Dessa pojkar ställdes utanför kyrkporten för att peka ut trollkonorna när de besökte kyrkan för nattvarden. Det berättas att en av visgossarna vid ett tillfälle pekade ut prästfrun som trollkona men, sedan hon givit honom en rungande örfil och upplyst honom om vem hon var, han genast tagit tillbaka utpekandet och sagt sig sett fel i kyrkportens dunkel…
Allt som allt ställdes nästan ett hundratal personer i Torsåkers pastorat inför rätta hösten 1674, utpekade av visgossarna och anklagade för samröre med djävulen såsom häxor. Rannsakningarna i häradsrätten hölls i Hammars gästgivargård mellan den 15 oktober och den 5 november 1674. Omkring 200 personer vittnade mot de anklagade, de allra flesta var barn (vissa så unga som 5 år). Vittnesmålen lämnades dessutom i stora grupper, så barnen inspirerades av varandra till liknande fantasier, och under stor press. De många samstämmiga uppgifterna tycks helt ha tagit över sunt förnuft hos de vuxna ledamöterna i rätten. Hade ett barn i taget fått avlägga vittnesmål hade rimligtvis utgången blivit en annan…
Vittnesmålen innehöll berättelser om hur kvinnorna förde bort barn till Blåkulla och hur de där torterades och utnyttjades, men det fanns också beskrivningar av ganska vardagliga göromål hos djävulen (matlagning, bakning osv) samt av nöjen. Ofta förekom dans med djävulen, i alla möjliga och omöjliga ställningar. Barnen blev pressade till att svara på om det förekom att de anklagade kvinnorna ”bolade” med djävulen, varpå de unga vittnena bekräftade att kvinnorna ofta ”gick under bordet” med djävulen. Det har i efterhand konstaterats att barnen troligen inte förstått vad som avsågs med ”bola”, utan trott att det haft att göra med ett bord, för det är utmärkande för vittnesmålen i just Ångermanland att djävulen och hans trollkonor ofta befinner sig under bordet…
En annan vanlig anklagelse var att kvinnorna tog med sig mat till Blåkulla som de där brände upp. Mot bakgrund av den rådande missväxten och nöden är det lätt att föreställa sig hur sådana vittnesmål kunde elda på avskyn för och hetsjakten på dessa kvinnor.
Förhören med de anklagade präglades också av ömsom övertalning, utpressning, hot och tortyr. Förhörsmetoderna var sanktionerade av självaste kungen (Karl XI). Att få fram ett erkännande var målet, delvis av någon slags omtanke om den anklagade som först därefter kunde få nattvarden och bli förlåten av Gud innan hon mötte döden. De allra flesta anklagade erkände också till slut.
 |
| Häradsrättens ledamöter vid rannsakningarna i Torsåker 1674. |
Rannsakningsprotokollen från trolldomsförhandlingarna vid häradsrätten i Hammar finns bevarade och upptar 130 sidor. Protokollen från denna rannsakning är den enda primärkällan som finns bevarad om denna fruktansvärda händelse. Den 5 november 1674, när Häradsrättens rannsakning var avslutad, lämnades protokollen över till den statliga Trolldomskommissionen för fastställande av dödsdomarna. Trolldomskommissionen hade mandat att döma ut dödsstraff såsom en hovrätt. Häradsrätten i Hammar dömde 60 personer till döden men hade även 11 osäkra fall som kommissionen slutgiltigt fick avgöra. Trolldomskommissionen ska ha dömt samtliga 71 personer till döden, kommissionens protokoll över domarna i Torsåkers pastorat finns dock inte bevarade.
Stödet för att utdöma dödsstraff fann man i bibeln. I Andra Moseboken står det ”En trollkona skall du icke låta leva.”.
 |
| Torsåker kyrka, byggd på medeltiden. |
Under rannsakningarnas gång verkar det som om de flesta av de anklagade starkt tvivlat på att häradsrätten och kommissionen skulle gå så hårt fram att de skulle utdöma dödsstraff. Det var många som erkände i villfarelsen att så snart som möjligt få komma hem till sina barn. Ett kyrkstraff (som man antog att ett erkännande skulle resultera i) var ändå möjligt att bära. Det berättas att kvinnorna hölls fängslade från rättegången hösten 1674 fram till avrättningen och att det var först i kyrkan på avrättningsdagen, efter kyrkoherdens straffpredikan, som det gick upp för de dödsdömda att de faktiskt skulle mista livet.
 |
| Den fängelsehåla där man tror att flera av de dödsdömda hölls i fångenskap i väntan på avrättning. |
Efter många månader inlåsta utan tillgång till annan mat och dryck än vad de anhöriga fått (och velat) ge dem (låt oss hoppas att Mikael Henriksson var en god man…) var de dödsdömda i dåligt skick. Det berättas att de, när insikten om att slutet var nära drabbade dem, överröstade prästens predikan med hjärtskärande skrik och gråt i kyrkan. Man kan bara ana vidden av den paniken och dödsångesten…
På kyrkans hemsida kan man göra en virtuell rundtur i kyrkan, samma kyrkorum som de dödsdömda befann sig i på avrättningsdagen, klicka här: Torsåker kyrka
Efter nattvarden (som bara gavs till dem som erkänt) påbörjades så den långa vandringen, på uppemot en mil, från Torsåkers kyrka till avrättningsplatsen. Där väntade stupstockar och tre bål (ett för vardera socken). De anhöriga männen bildade spetsgård under vandringen och avrättningen för att hindra de dödsdömda från att fly. Många av kvinnorna var så svaga att de svimmade och fick släpas längs vägen. Det berättas även att de dödsdömda först halshöggs en bit nedanför bergets topp, för att inte allt blod skulle rinna ut och hindra bålen från att brinna, och att de anhöriga männen sedan hade i uppgift att slänga kropparna på bålet.
Häxprocessen i Torsåker resulterade alltså i att 71 av de anklagade (65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar) dömdes till döden genom ”yxa och bål”. Nio av dem avrättades redan på våren 1675 och resterande halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675. Avrättningsplatsen ligger på ett berg där socknarna Torsåker, Dal och Ytterlännäs möts, idag benämns platsen som Häxberget.
Som ni kanske förstått vid det här laget var vår anmoder Marit en av de anklagade och så småningom dödsdömda och avrättade ”häxorna”. I förhörsprotokollet från häradsrätten i oktober 1674 går att läsa följande om anklagelserna mot henne (i en något mer nutida stavning):
*
Inkallades finskan hustru Marit Mickels i Tunsiöön. En flicka, Kerstin i Hälsiöö, har påstått, att hustru Marit är en trollpacka. Flickan är ej närvarande då hon är i Medelpadda. Då hustru Marit ej ville bekänna inkallades följande vittnen nämligen:
Pojken Månss i Åhlestadh vittnade, att när han var i Joen Erssons gård i Åhlestadh, så berättade en ängel för honom att hustru Marit i Tunsiöön är i Blåkulla tillsammans med sina döttrar; Lars Olssons hustru Marit och den ogifta dottern Karin som bor hemma i Tunsiöön.
Inkallades pojken Anders i Tunsiöön, 12 år, som visgossarna från Nordingrå pekade ut att han hade djävulsmärket på sig. Detta märke vittnade om att han varit i Blåkulla.
Pojkarna Månss och Erich i Åhlestadh har ofta sett denne Anders i Blåkulla. Där sitter han vid bordet med en svart karl som stryker honom på huvudet. Samma vittnesmål kommer från flickan Annika i Åhlestadh och från två pojkar från Moo i samma socken.
Pojken Påul i Norum har också ofta sett denne Anders i Tunsiöön i Blåkulla. Där sitter han med den fule på bänken och denne stryker honom på huvudet och säger att Anders är en vacker gosse som ej kommer att erkänna något.
Anders ville ej erkänna något av vad som sagts och vittnats mot honom.
Ur protokollet den 4 november 1674:
Pojken Erich i Åhlestadh har helt nyligen sett hustru Marit i Tunsjöön varje natt äta, dricka och dansa i Blåkulla och hon ligger hos den fule under bordet och står på knä inför Satan. Han har också sett hennes son Anders sitta hos den fule till bords och där stryker den fule honom på huvudet.
Hustru Marit i Tunsiöön nekar till allt som sagts om henne och sade att det var bättre att ta livet av sig än att erkänna något sådant man är oskyldig till. Så sade hon åter att hon tänkte ta sig av daga och blev med ens sovande. När hon stacks med en nål vaknade hon till och sade: ”Tro inte att jag är i Blåkulla”.
*
Utifrån dessa anteckningar i protokollet är det svårt att veta om det låg något bakom att just Marit pekades ut. Kanske var hon ansedd som ”trollkunnig” och hade hand med läkeörter och liknande, men lika troligt är att hon bara drogs med i den allmänna hysterin och pekades ut av barnen mer av en slump. Marit själv nekade konsekvent till anklagelserna. Noteringen om att hon ”blev med ens sovande” ska nog förstås som att hon svimmade under de tuffa förhören.
Även den 12-årige sonen Anders stod alltså anklagad för att ha haft samröre med djävulen. Han är en av de elva anklagade som häradsrätten kom att överlämna till Trolldomskommissionen att utdöma straff för. Det sägs ju att även dessa elva dömdes till döden av kommissionen, men det är oklart om Anders dödsstraff verkligen verkställdes. Det påstås av andra släktforskare att han benådades.
 |
| Bilder från ett besök på Häxberget sommaren 2020, utan en aning om att vi hade en släkting som miste livet här... |
Var femte kvinna i Torsåkers pastorat miste livet på bålberget, varje familj och alla invånare i de tre socknarna påverkades under lång tid därefter.
 |
| Häradsrättens lista över de dödsdömda. Vår släkting Marit är nr 40. |
 |
| Avskrift av Häradsrättens lista över de dödsdömda. |
 |
| Avskrift av Häradsrättens lista över de 11 anklagade vars öde överlämnades åt Trolldomskommissionen att avgöra. |
Året efter massavrättningen i Torsåker tog häxjakten i landet äntligen en vändning. I samband med häxprocesser i Stockholm började flera män i ledande positioner att bli skeptiska till vittnesmålen. Barnens berättelser motbevisades i allt större utsträckning tills en flicka, i september 1676, helt enkelt tog tillbaka allt och erkände att hon bara hittat på alla anklagelser. Hennes erkännande följdes av fler tills hela häxbygget rasade som ett korthus. Flera hundra oskyldiga kvinnor (och några få män) hade då fått sätta livet till. Det berättas vidare om förföljelser och rättsliga efterspel för de mest aktiva vittnena i häxprocesserna. De två visgossarna från Nordingrå, som stått i kyrkporten i Torsåker och pekat ut de ”djävulsmärkta”, lynchades och lämnades att dö i ett dike.
Det finns som sagt massor berättat om detta, här är några länkar för mer läsning och lyssning:
Häxmuseet – Tidens tro drabbar människan
Häxprocesserna i Torsåkers Pastorat
Här mördades kvinnor för häxeri – "Kyrkan har aldrig bett om ursäkt" – Allehanda.se
Marit i Tunsjön brändes på bål ... – Allehanda.se
Kramfors kommun, Häxprocesser Ådalen
Rättegångsprotokollen - Riksarkivet
Häxmorden - alla avsnitt | Sveriges Radio
Avrättningarna på Häxberget i Torsåker 1 juni 1675 - P4 Västernorrland | Sveriges Radio
"De gråter av vanmakt och skriker förtvivlat" - P4 Västernorrland | Sveriges Radio
Jag rekommenderar också att läsa romanen Vägen mot Bålberget av Therese Söderlind, som bland annat gestaltar hur kvinnorna kan ha haft det de långa månaderna mellan dom och avrättning.
〰
Men hur är vi släkt med Marit i Tunsjön egentligen? Jo, det visade sig efter en hel del efterforskningar och lite pusslande att vi är släkt med Marit genom såväl min farfars som min farmors släktrötter!
Marit och Mikael Henrikssons dotter Anna Mikaelsdotter övertog, enligt den ovan nämnda domboken, hemmanet i byn Holm i Skorpeds socken som fadern Mikael ägt arvsrätt till. Vid tiden för de fruktansvärda häxprocesserna fanns troligen Anna och hennes make Nils Jonsson (som också hade finskt ursprung) på gården i Holm där de fick flera barn, bland andra sönerna Nils (1678) och Anders (1680). Sonen Anders kom att bli båtsman i byn (Anders Nilsson Holm, som förekom i förra inlägget!) och anfader till min farfar. Äldste sonen Nils övertog så småningom hemmanet i Holm och kom att bli anfader till min farmor (hans sondotter Anna gifte sig 1782 och flyttade till Önskan!).
 |
| Mellan min dotter och Marit skiljer det 350 år och tolv generationer... Det känns extra fint att just hennes minne får fortsätta att leva! |
Det har i efterhand konstaterats att de kvinnor som kom att dömas till döden såsom häxor framför allt var socknens starka, självständiga och kloka kvinnor… helt enkelt gener att vara tacksam och stolt över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar