Prosten Holm - Själevads främste själasörjare

I mitten på 1820-talet vänds alltså livet på ända för familjen Jonsson i Själevad. Men innan vi tar reda på mer om deras öde ska vi bekanta oss med en figur som från och med den här tiden och flera decennier framöver kom att bli bygdens mäktigaste man: Prosten Carl Johan Holm. Prosten Holm var sannolikt den största bidragande orsaken till att det gick som det gick och blev som det blev för familjen Jonsson och Själevads församling i stort, och det på både gott och ont. Men vem var då denne Holm och vad var det han gjorde som fick så stor påverkan?

Carl Johan Holm föddes i Helsingfors den 25 augusti 1781 som förste barnet i ett fattigt skomakarhem. Carl Johan visade sig så småningom vara en begåvning i skolan och fick genom välvilliga människors understöd chansen att studera vidare vid Åbo akademi, där han år 1805 tog magisterexamen med en avhandling i kemi. Året därpå utnämndes han till bataljonspredikant vid Savolax jägarregemente och 1807 prästvigdes han. Efter krigsutbrottet deltog Carl Johan som regementspastor hos Savolaxjägarna i deras fältslag och reträtt till Sverige. Många år senare skrev han boken ”Anteckningar öfver fälttågen emot Ryssland åren 1808 – 1809” som gavs ut år 1836 (och som jag faktiskt har en nyutgåva av, riktigt rafflande läsning!). Efter fredsslutet avlade Holm pastoralexamen i Härnösand för att bli präst i Sverige. Carl Johan Holm blev därefter regementspastor i Hälsinge regemente och bosatte sig på residenset Sävesta i Bollnäs.

Holms familj

I januari 1815 gifte sig Carl Johan med den vackraste flickan i trakten, Ingrid Margareta Bågenholm (född i Eds socken i Dalsland den 7 november 1788). Samma år flyttade Carl Johans far in hos dem på gården Sävesta där han bodde i några år innan han återvände till Helsingfors. Carl Johan och Ingrid Margareta fick i rask takt barnen Carl Birger 1815, Sofia Emerentia 1817, Conrad Johan 1818, Per Robert 1820, Ernst Fredrik 1822 och Jacob Leonard 1823. År 1824 gick flyttlasset från Bollnäs när Holm fick tjänst som kyrkoherde i Själevads församling.

Själevads gamla kyrka.

Den 1 maj 1824 tillträdde Carl Johan Holm tjänsten som kyrkoherde i Själevad. I Själevad föddes barnen Carolina Petrina 1825, Ottilia Theresia 1826 och Wilhelm Theodor 1827. Familjen i Prästgården bestod vid det här laget av nio barn som fötts inom loppet av tolv år. 

Prästgården i Själevad inrymmer idag en förskola.

Efter många år av välgång och lycka i familjen drabbade nu sorgen dem hårt. Den 17 maj 1828 dog äldste sonen Carl Birger, 12 år gammal, av en inflammation i hjärnan, och året därpå förlorade barnen sin mor och Carl Johan sin älskade hustru. Den 25 februari 1829 dog nämligen Ingrid Margareta av ”blodstörtning”, 40 år gammal. Blodstörtning kan enligt ett medicinhistoriskt lexikon beteckna bland annat blödningar i samband med förlossning. Med tanke på paret Holms barnalstring i tät följd är det nog inte helt osannolikt att just denna blodstörtning hade med en förlossning att göra. Kanske hade alla dessa täta graviditeter och förlossningar slitit för hårt på Ingrid Margaretas kropp.

Dödsnotis den 25 februari 1829:
"Prosten och Kyrkoherden Mag. Carl Johan Holms älskade maka,
Ingrid Margareta Bågenholm" död av "Blodstörtning" 40 år och 3 månader gammal.
Då det var prosten själv som noterade hustruns dödsfall i kyrkboken
lyser hans kärlek och sorg igenom i de ömma orden.

Carl Johan och Ingrid Margareta bodde med sin familj i prästgården i Själevad. Efter hustruns död 1829 köpte Carl Johan gården Carlslund i Översjäla, dit han flyttade med sin familj. Kanske var det av sorg, kanske för att kunna börja ett nytt liv med sin nya hustru och barn. 

Vackra väggmålningar i rummen på Carlslund i Översjäla.

Carl Johan blev efter hustruns hastiga död lämnad med åtta små barn och bara ett halvår senare gifte han om sig med Catharina Elisabeth Hambraeus (född i Enånger i Dalsland den 18 oktober 1795). De skulle komma att leva tillsammans resten av hans liv och hon överlevde honom med åtta år. Carl Johan och Catharina Elisabeth fick sex barn tillsammans, men bara fyra överlevde till vuxen ålder: Christina 1830, Carl Birger 1831 (döptes efter sin döde storebror men fick bara leva i ett par veckor), Lars Georg 1832 (dog i 4-årsåldern av kikhosta), Victor Ferdinand 1834, Otto Mauritz 1835 och Calise 1837.

Prosten Holm fick alltså totalt 15 barn. De flesta av dem levde långa välmående liv:

Carl Birger 1815-08-20 – 1828-05-17 (12 år, inflammation i hjärnan)

Sofia Emerentia 1817-01-23 – 1890-06-22 (73 år) Skollärarinna i Umeå

Conrad Johan 1818-12-13 – 1855-11-13 (en månad före sin 37-årsdag)

Per Robert 1820-07-07 – 1892-04-14 (72 år) Kyrkoherde i Lövånger

Ernst Fredrik 1822-04-11 – 1887-11-15 (65 år) Rådman i Härnösand

Jacob Leonard 1823-11-06 – 1903-07-27 (nästan 80 år) Handlande i Själevad

Carolina Petrina 1825-05-08 – 1909-07-15 (84 år) Lantmätarhustru

Ottilia Theresia 1826-07-28 – 1912-05-14 (nästan 86 år) Diakonissa

Wilhelm Theodor 1827-10-31 – 1882-12-25 (55 år) Fabrikör i Åbo

Christina 1830-12-18 – 1910-09-07 (nästan 80 år) Pastorska

Carl Birger 1831-12-04 – 1831-12-18 (14 dagar)

Lars Georg 1832-12-28 – 1837-06-20 (4,5 år, kikhosta)

Victor Ferdinand 1834-04-07 – 1894-03-25 (60 år) Kollega i Örnsköldsvik

Otto Mauritz 1835-07-30 – 1905-01-16 (69 år) Adjunkt i Luleå

Calise         1837-06-28 – 1905-05-20 (nästan 68 år) 

Yngsta dottern Calise levde ogift i Översjäla hela livet. Sedan modern dött och syskonen avyttrat gården bodde hon kvar som förmånstagare. Prästen gjorde en notering om Calise som jag tolkar som att hon befann sig i fattiga omständigheter och inte kunde försörja sig själv.

Prästens notis om Calise i husförhörslängden i slutet av 1800-talet.

〰

Holms livsgärning

Prosten Holm var 42 år gammal när han kom till Själevad och skulle bli församlingen trogen resten av sitt långa liv. I över 40 år levde och verkade han bland församlingsborna. Holm lämnade ett så minnesvärt avtryck att det än idag finns en gata uppkallad efter honom och länge levde hans minne kraftfullt kvar i församlingen. 

Hittar du Prosten Holms väg på kartan över centrala Själevad?

Om prosten Holm har mycket sagts, men denna beskrivning ringar nog in hans väsen bra:

”En oböjlig kraftnatur framträder han i det offentliga livet i icke ringa grad som en stridens man med mer av lag än evangelium på sina läppar. Hans predikningar ha karakteriserats som klara och överskådliga, kärnfulla och personliga, och hans förkunnelse präglades av kärvhet och lagisk stränghet men saknade ej heller vekhet och en viss sentimentalitet, som man icke skulle ha väntat hos den förre krigsprästen.” (Ur Örnsköldsviks historia, Holger Wichman, utgiven 1943, s. 35.)

Carl Johan Holm gjorde mycket gott för Själevads församlingsbor under sin långa levnad. Han var dock ingen konflikträdd man och skaffade sig en del motståndare längs vägen, såväl bland församlingsborna som i sockenstämman och så småningom i kommunalnämnden. Våren 1836 ser sig landshövding Mörner manad att försvara prosten Holms heder offentligt:

Aftonbladet april 1836.

Holms livsgärning präglas av det framgångsrika arbetet med att stävja fattigdom, arbetslöshet och missbruk i församlingen. Vid tiden för prosten Holms inträde i Själevad, alltså i mitten av 1820-talet, var församlingen i uselt skick. Under 1800-talets första decennier leddes församlingen av en kyrkoherde som tidigt drabbades av sinnessjukdom och inte kunde utföra sitt arbete. Fattigdom och armod var utbrett i socknen, liksom fylleri och ”syndfullt leverne”. Om prosten Holm berättas: ”Hans lidelse var att andligt och materiellt rycka upp den ganska försummade församlingen. Mot dryckenskapen och det sedliga tillståndet ingrep han med stränghet, förbjöd krogrörelsen på kyrkbacken och de s.k. vallkalasen och kunde själv, medan komministern förrättade altartjänsten, göra en rond bland kyrkstallarna och driva ut de innevarande med sin knölpåk. När husbehovsbränningen så småningom inskränktes och 1860 helt förbjöds, tillsåg han, att den nya ordningen respekterades och företog själv inspektionsfärder till misstänkta gårdar.” Man kan misstänka att detta förhållningssätt inte föll alla (män) i församlingen i smaken… Prosten Holm satte också stopp för den gamla seden med ”Nattlopp”, även kallat nattfrieri, till de unga församlingsbornas förtret… Nattfrieri på Wikipedia: Klicka här

Prosten Holms engagemang i socknens fattiga tog sig många uttryck. Alltifrån att de fattigaste barnen bjöds in att äta (och periodvis bo) i prästgården till att han inrättade landets första försäkringskassa och arbetsförmedling. Redan år 1827 inrättades en ”Förening om skadeersättning åt alla fattiga torpare, icke blott för deras hus och gårdar utan ock för spannmål och kreatur, som genom någon olyckshändelse förlorats”. År 1831 bildades på prostens initiativ en sparlårsinrättning med reservutsäde för missväxtår, vilket var alltför vanligt i de norra delarna av landet förr. Mest berömd blev dock den arbetsinrättning som prosten Holm inrättade inom socknens fattigvård år 1839. Inrättningen gav arbete åt över 700 personer, som annars varit hänvisade till tiggeri.

Prosten Holm i Själevad blev mycket uppmärksammad över hela landet för sina insatser i Själevad. Ett stort antal artiklar och insändare om honom och hans arbete återfinns i dagstidningarna mellan ca 1835 och 1865. Nedan är ett urval av dessa för att ge en bild av hur hans samtid såg på prosten och hans gärning:

Om prosten Holm gjorde stora insatser för de fattiga i allmänhet så ömmade han alldeles särskilt för barnen i församlingen. Många år före folkskolestadgans tillkomst år 1842 hade prosten Holm försökt få till en folkskola i socknen, med varierande framgång hos församlingsborna. Verksamheten kom igång ordentligt först 1846 och prostens engagemang i skolan varade sedan livet ut. Det är nog inte en helt långsökt tanke att Carl Johan Holms engagemang för de fattiga barnen och deras bildning härrörde från hans egen barndom och det faktum att det var allmosor från välvilliga personer i hans omgivning som möjliggjorde hans egen utbildning och framgång i livet. Ända in i det sista kämpade prosten Holm för barnens väl och ve. I mars 1865, vid 83 års ålder, skickade han ett känslosamt, ömsom bedjande ömsom hotande, brev till Kommunalnämnden (nedan ett utdrag):

Om Kommunalnämnden har den aldra minsta ytliga känsla i sitt bröst, så kan den ingalunda lemna alla dessa fattiga barnen i sitt nuvarande elände. Och jag beder på det aldra ömmaste, att med alfvare tänka på edert förestående stora answar inför Gud på den yttersta dagen, om ni för att hushålla med fattigcassan, låter ynglingar uti vårt ytliga samhälle få uppwäxa lika som de värsta hedningar, utan någon känsla för Gud, och utan minsta omtanke för sin fattiga själs eviga salighet. Deras tårar och klagorop inför Gud på den yttersta dagen, skall ramla glödande kål öfver edra hufvud, om ni icke nu gör alt hvad möjligt är för dessa fattiga med (?) eviga väl. Deras själar äro af (?) lika dyrt återlösta som edra. Och jag önskar eder Guds välsignelse och nåd till detta ytliga och maktpåliggande värfsutförande. 11 mars 65 C J Holm

Ytterligare en framgångsrik insats gjorde prosten Holm inom lantbruket. Han engagerade sig i jordbruk och boskapsskötsel såväl på sin egen gård som för landet i stort. Prästgården var vanskött under många år (på grund av företrädarens hälsotillstånd), men prosten Holm fick raskt ordning på gården. Han köpte sig efter några år en egen gård i Själevad, Carlslund i Översjäla, som kom att bli en mönstergård. Holm gav ut läroböcker i jordbruksfrågor och var under många år ordförande i länets hushållningssällskap, som också arrangerade lantbruksmötet i Själevad år 1861. Prosten Holm var också engagerad i skogens betydelse och kritisk till mångåriga avverkningskontrakt som de stora skogsbolagen skrev. På hans förslag gick hushållningssällskapet år 1853 till Kungl. Maj:t med en framställning om skogarnas vård, där man anhöll om skydd för den tillväxande skogen.

Och som om inte allt detta vore nog så var prosten Holm dessutom riksdagsman för prästeståndet i flera år och var med och grundade köpingen Örnsköldsvik.

Om Örnsköldsvik på Wikipedia: Klicka här

〰

Om Carl Johan Holm har också sagts:

”Det finnes personer, vilkas sätt att vara märkligen skiljer sig från vanliga individers; de hava något bestämt eget för sig, som alldeles icke kommer av att modellera sig i något efter andra. Fäster man sig i första rummet vid den sträva och korthuggna ytan och den utomordentliga skärpan i hans anföranden både offentligt och i det enskilda, framträda dock snart glöden och entusiasmen, kärleken till landet och den bygd, där han blev satt att verka, den varma religiositeten och barnafromma tron och det varma och rika hjärtat, mäktigt en rörande ömhet och omsorg, särskilt om de fattiga och små, och ett avväpnande storsinne gentemot meningsmotståndare.” (Ur Örnsköldsviks historia, Holger Wichman, utgiven 1943, s. 38.)

Men alla ska vi samma väg vandra och klockan halv fem på morgonen den 3 juni 1867 somnade Carl Johan Holm in hemma på Carlslund, lugnt och stilla, i en ålder av 85 år, 9 månader och 8 dagar. 

Så var ett långt och innehållsrikt liv till ända denna iskalla försommarmorgon. Sommaren 1867 var nämligen inte vilken sommar som helst. Det var sommaren som aldrig blev. 

År 1867 inträffade ett av de värsta missväxtåren i Ångermanland någonsin, då frosten tog så gott som hela skörden. På grund av kylan kunde sådden äga rum först i slutet av juni. Det var så kallt att isen låg ända fram till midsommar. I slutet av juli frös potatisblasten, men säden tog ännu inte skada. Natten mellan 19 och 20 augusti var det dock så kallt att all gröda, med få undantag, blev helt förstörd, så pass att tröskning ansågs lönlös. Tre frostnätter den 24, 25 och 26 september blev spiken kistan för det här årets skörd. I Själevad beräknades skörden bara räcka i tre månader. Det fanns inte heller några lager, eftersom också de föregående fem åren gett dålig skörd. Folk var därför redan skuldsatta och levde helt utan marginaler. Nöd och barkbrödsdagar följde. Utsvultna människor drog runt på gatorna och sökte sig in i samhällena för att tigga. Nödhjälpskommittéer bildades och insamlingar gjordes för de svältande i Norrland, såväl i storstäderna söderöver som utomlands (bla i Danmark och Amerika). Eftersom sjöfarten kom igång sent, först när isen gick upp efter midsommar, var det svårt att nå fram med nödhjälp. Vid den här tiden var tågbanan ännu inte utbyggd i Norrland. Det rådde stor brist på mat, bara brännvin fanns det fortfarande gott om… Livsmedelspriserna sköt i höjden och många fick gå från hus och hem. Vid den här tiden tog emigrationen fart ordentligt från Ångermanland, vilket inte är så svårt att förstå. Hade prosten Holm fortfarande levat under denna kristid hade han säkert dragit igång omfattande hjälpåtgärder för sin svältande och utarmade församling.

Av bouppteckningen efter prosten Holm framgår ett välmående hushåll, som det anstår en man av hans kaliber. Gården Carlslund upptas till hälften av sitt värde, 1800 riksdaler, och under sin livstid har Carl Johan fått inte mindre än tre medaljer, som noggrant upptas i bouppteckningen av den efterlevande hustrun. Bland de personliga sakerna märks också bland annat en guldkam, en stor mängd böcker och en utnött vargskinnspäls. Mellan tvålen och talgen hittar vi också en aktie i Norrländska ångbåtsbolaget (bildat 1837) om 100 riksdaler. 

Kvar på gården Carlslund fanns nu hustrun Catharina Elisabeth och yngsta dottern Calise. Bland tjänstefolket fanns även en åldrande mamsell Quist, om vilken prosten Holm noterade mot slutet av sin levnad ”gammal och sjuklig utan all befattning i huset”. Detta innebar sannolikt att hon bodde kvar på gården utan att behöva arbeta för sitt uppehälle. Denna mamsell Quist var nog inte vilket "tjänstehjon" som helst. 

Året efter vigseln mellan Carl Johan och Catharina Elisabeth, kanske i samband med deras första gemensamma barns födelse, flyttade Mamsell Maria Christina Quist in på prästgården och tog tjänst hos prosten och prostinnan. Hon var född i Nora församling i Västernorrlands län samma år som prostinnan (1795) och skulle bli kvar i prästgården för resten av sitt liv. Mamsell Quist och Prostinnan Holm kom att bli nära vänner, och Maria Christina Quist var säkert mer en del av familjen än av tjänstefolket, någon egen familj tycks hon inte ha haft. Demoiselle (som hon kallas mot slutet) Quist och Prostinnan Holm dog så småningom på Carlslund på samma dag, den 20 december 1875, 80 år gamla båda två.

〰

Det känns respektfullt att ge prosten Holm sista ordet i den här berättelsen om hans liv, och han får göra det med emfas genom detta utdrag ur ett brev till Kommunalnämnden i Själevad författat så sent som ett par år före hans död (kommunalnämndens ledamöter verkar inte vara några favoriter hos Carl Johan Holm...):

Till Kommunalnämnden i Själevad!
Jag som i mera än 40 år varit Pastor och Själasörjare i denna Församling emottager icke hvarken befallning eller föreskrifter för mina Embets åtgärder, utaf några ynglingar i kommunalnämnden. Inför Guds Domstol ansvarar jag för mina Embetsgöromål, men är ingen redovisning skyldig inför kommunalnämnden.

〰

Här avslutar vi berättelsen om den märkvärdige prosten Holm och hans betydande livsgärning i Själevad under 1800-talet, även om mycket mer såklart finns att berätta om ett så innehållsrikt liv. Vi ska nu ta oss tillbaka till våra släktingar och deras livsöden, som utspelades på samma plats och vid samma tid. Så vad har egentligen prosten Holm med familjen Jonsson att göra och vad är det som händer på gården i Överbilla i mitten av 1820-talet? Låt oss ta reda på det i nästa inlägg…

Ännu mer att läsa om Carl Johan Holm finns i tex Svenskt Biografiskt Lexikon: Klicka här