Prosten Holm - Själevads främste själasörjare

I mitten på 1820-talet vänds alltså livet på ända för familjen Jonsson i Själevad. Men innan vi tar reda på mer om deras öde ska vi bekanta oss med en figur som från och med den här tiden och flera decennier framöver kom att bli bygdens mäktigaste man: Prosten Carl Johan Holm. Prosten Holm var sannolikt den största bidragande orsaken till att det gick som det gick och blev som det blev för familjen Jonsson och Själevads församling i stort, och det på både gott och ont. Men vem var då denne Holm och vad var det han gjorde som fick så stor påverkan?

Carl Johan Holm föddes i Helsingfors den 25 augusti 1781 som förste barnet i ett fattigt skomakarhem. Carl Johan visade sig så småningom vara en begåvning i skolan och fick genom välvilliga människors understöd chansen att studera vidare vid Åbo akademi, där han år 1805 tog magisterexamen med en avhandling i kemi. Året därpå utnämndes han till bataljonspredikant vid Savolax jägarregemente och 1807 prästvigdes han. Efter krigsutbrottet deltog Carl Johan som regementspastor hos Savolaxjägarna i deras fältslag och reträtt till Sverige. Många år senare skrev han boken ”Anteckningar öfver fälttågen emot Ryssland åren 1808 – 1809” som gavs ut år 1836 (och som jag faktiskt har en nyutgåva av, riktigt rafflande läsning!). Efter fredsslutet avlade Holm pastoralexamen i Härnösand för att bli präst i Sverige. Carl Johan Holm blev därefter regementspastor i Hälsinge regemente och bosatte sig på residenset Sävesta i Bollnäs.

Holms familj

I januari 1815 gifte sig Carl Johan med den vackraste flickan i trakten, Ingrid Margareta Bågenholm (född i Eds socken i Dalsland den 7 november 1788). Samma år flyttade Carl Johans far in hos dem på gården Sävesta där han bodde i några år innan han återvände till Helsingfors. Carl Johan och Ingrid Margareta fick i rask takt barnen Carl Birger 1815, Sofia Emerentia 1817, Conrad Johan 1818, Per Robert 1820, Ernst Fredrik 1822 och Jacob Leonard 1823. År 1824 gick flyttlasset från Bollnäs när Holm fick tjänst som kyrkoherde i Själevads församling.

Själevads gamla kyrka.

Den 1 maj 1824 tillträdde Carl Johan Holm tjänsten som kyrkoherde i Själevad. I Själevad föddes barnen Carolina Petrina 1825, Ottilia Theresia 1826 och Wilhelm Theodor 1827. Familjen i Prästgården bestod vid det här laget av nio barn som fötts inom loppet av tolv år. 

Prästgården i Själevad inrymmer idag en förskola.

Efter många år av välgång och lycka i familjen drabbade nu sorgen dem hårt. Den 17 maj 1828 dog äldste sonen Carl Birger, 12 år gammal, av en inflammation i hjärnan, och året därpå förlorade barnen sin mor och Carl Johan sin älskade hustru. Den 25 februari 1829 dog nämligen Ingrid Margareta av ”blodstörtning”, 40 år gammal. Blodstörtning kan enligt ett medicinhistoriskt lexikon beteckna bland annat blödningar i samband med förlossning. Med tanke på paret Holms barnalstring i tät följd är det nog inte helt osannolikt att just denna blodstörtning hade med en förlossning att göra. Kanske hade alla dessa täta graviditeter och förlossningar slitit för hårt på Ingrid Margaretas kropp.

Dödsnotis den 25 februari 1829:
"Prosten och Kyrkoherden Mag. Carl Johan Holms älskade maka,
Ingrid Margareta Bågenholm" död av "Blodstörtning" 40 år och 3 månader gammal.
Då det var prosten själv som noterade hustruns dödsfall i kyrkboken
lyser hans kärlek och sorg igenom i de ömma orden.

Carl Johan och Ingrid Margareta bodde med sin familj i prästgården i Själevad. Efter hustruns död 1829 köpte Carl Johan gården Carlslund i Översjäla, dit han flyttade med sin familj. Kanske var det av sorg, kanske för att kunna börja ett nytt liv med sin nya hustru och barn. 

Vackra väggmålningar i rummen på Carlslund i Översjäla.

Carl Johan blev efter hustruns hastiga död lämnad med åtta små barn och bara ett halvår senare gifte han om sig med Catharina Elisabeth Hambraeus (född i Enånger i Dalsland den 18 oktober 1795). De skulle komma att leva tillsammans resten av hans liv och hon överlevde honom med åtta år. Carl Johan och Catharina Elisabeth fick sex barn tillsammans, men bara fyra överlevde till vuxen ålder: Christina 1830, Carl Birger 1831 (döptes efter sin döde storebror men fick bara leva i ett par veckor), Lars Georg 1832 (dog i 4-årsåldern av kikhosta), Victor Ferdinand 1834, Otto Mauritz 1835 och Calise 1837.

Prosten Holm fick alltså totalt 15 barn. De flesta av dem levde långa välmående liv:

Carl Birger 1815-08-20 – 1828-05-17 (12 år, inflammation i hjärnan)

Sofia Emerentia 1817-01-23 – 1890-06-22 (73 år) Skollärarinna i Umeå

Conrad Johan 1818-12-13 – 1855-11-13 (en månad före sin 37-årsdag)

Per Robert 1820-07-07 – 1892-04-14 (72 år) Kyrkoherde i Lövånger

Ernst Fredrik 1822-04-11 – 1887-11-15 (65 år) Rådman i Härnösand

Jacob Leonard 1823-11-06 – 1903-07-27 (nästan 80 år) Handlande i Själevad

Carolina Petrina 1825-05-08 – 1909-07-15 (84 år) Lantmätarhustru

Ottilia Theresia 1826-07-28 – 1912-05-14 (nästan 86 år) Diakonissa

Wilhelm Theodor 1827-10-31 – 1882-12-25 (55 år) Fabrikör i Åbo

Christina 1830-12-18 – 1910-09-07 (nästan 80 år) Pastorska

Carl Birger 1831-12-04 – 1831-12-18 (14 dagar)

Lars Georg 1832-12-28 – 1837-06-20 (4,5 år, kikhosta)

Victor Ferdinand 1834-04-07 – 1894-03-25 (60 år) Kollega i Örnsköldsvik

Otto Mauritz 1835-07-30 – 1905-01-16 (69 år) Adjunkt i Luleå

Calise         1837-06-28 – 1905-05-20 (nästan 68 år) 

Yngsta dottern Calise levde ogift i Översjäla hela livet. Sedan modern dött och syskonen avyttrat gården bodde hon kvar som förmånstagare. Prästen gjorde en notering om Calise som jag tolkar som att hon befann sig i fattiga omständigheter och inte kunde försörja sig själv.

Prästens notis om Calise i husförhörslängden i slutet av 1800-talet.

〰

Holms livsgärning

Prosten Holm var 42 år gammal när han kom till Själevad och skulle bli församlingen trogen resten av sitt långa liv. I över 40 år levde och verkade han bland församlingsborna. Holm lämnade ett så minnesvärt avtryck att det än idag finns en gata uppkallad efter honom och länge levde hans minne kraftfullt kvar i församlingen. 

Hittar du Prosten Holms väg på kartan över centrala Själevad?

Om prosten Holm har mycket sagts, men denna beskrivning ringar nog in hans väsen bra:

”En oböjlig kraftnatur framträder han i det offentliga livet i icke ringa grad som en stridens man med mer av lag än evangelium på sina läppar. Hans predikningar ha karakteriserats som klara och överskådliga, kärnfulla och personliga, och hans förkunnelse präglades av kärvhet och lagisk stränghet men saknade ej heller vekhet och en viss sentimentalitet, som man icke skulle ha väntat hos den förre krigsprästen.” (Ur Örnsköldsviks historia, Holger Wichman, utgiven 1943, s. 35.)

Carl Johan Holm gjorde mycket gott för Själevads församlingsbor under sin långa levnad. Han var dock ingen konflikträdd man och skaffade sig en del motståndare längs vägen, såväl bland församlingsborna som i sockenstämman och så småningom i kommunalnämnden. Våren 1836 ser sig landshövding Mörner manad att försvara prosten Holms heder offentligt:

Aftonbladet april 1836.

Holms livsgärning präglas av det framgångsrika arbetet med att stävja fattigdom, arbetslöshet och missbruk i församlingen. Vid tiden för prosten Holms inträde i Själevad, alltså i mitten av 1820-talet, var församlingen i uselt skick. Under 1800-talets första decennier leddes församlingen av en kyrkoherde som tidigt drabbades av sinnessjukdom och inte kunde utföra sitt arbete. Fattigdom och armod var utbrett i socknen, liksom fylleri och ”syndfullt leverne”. Om prosten Holm berättas: ”Hans lidelse var att andligt och materiellt rycka upp den ganska försummade församlingen. Mot dryckenskapen och det sedliga tillståndet ingrep han med stränghet, förbjöd krogrörelsen på kyrkbacken och de s.k. vallkalasen och kunde själv, medan komministern förrättade altartjänsten, göra en rond bland kyrkstallarna och driva ut de innevarande med sin knölpåk. När husbehovsbränningen så småningom inskränktes och 1860 helt förbjöds, tillsåg han, att den nya ordningen respekterades och företog själv inspektionsfärder till misstänkta gårdar.” Man kan misstänka att detta förhållningssätt inte föll alla (män) i församlingen i smaken… Prosten Holm satte också stopp för den gamla seden med ”Nattlopp”, även kallat nattfrieri, till de unga församlingsbornas förtret… Nattfrieri på Wikipedia: Klicka här

Prosten Holms engagemang i socknens fattiga tog sig många uttryck. Alltifrån att de fattigaste barnen bjöds in att äta (och periodvis bo) i prästgården till att han inrättade landets första försäkringskassa och arbetsförmedling. Redan år 1827 inrättades en ”Förening om skadeersättning åt alla fattiga torpare, icke blott för deras hus och gårdar utan ock för spannmål och kreatur, som genom någon olyckshändelse förlorats”. År 1831 bildades på prostens initiativ en sparlårsinrättning med reservutsäde för missväxtår, vilket var alltför vanligt i de norra delarna av landet förr. Mest berömd blev dock den arbetsinrättning som prosten Holm inrättade inom socknens fattigvård år 1839. Inrättningen gav arbete åt över 700 personer, som annars varit hänvisade till tiggeri.

Prosten Holm i Själevad blev mycket uppmärksammad över hela landet för sina insatser i Själevad. Ett stort antal artiklar och insändare om honom och hans arbete återfinns i dagstidningarna mellan ca 1835 och 1865. Nedan är ett urval av dessa för att ge en bild av hur hans samtid såg på prosten och hans gärning:

Om prosten Holm gjorde stora insatser för de fattiga i allmänhet så ömmade han alldeles särskilt för barnen i församlingen. Många år före folkskolestadgans tillkomst år 1842 hade prosten Holm försökt få till en folkskola i socknen, med varierande framgång hos församlingsborna. Verksamheten kom igång ordentligt först 1846 och prostens engagemang i skolan varade sedan livet ut. Det är nog inte en helt långsökt tanke att Carl Johan Holms engagemang för de fattiga barnen och deras bildning härrörde från hans egen barndom och det faktum att det var allmosor från välvilliga personer i hans omgivning som möjliggjorde hans egen utbildning och framgång i livet. Ända in i det sista kämpade prosten Holm för barnens väl och ve. I mars 1865, vid 83 års ålder, skickade han ett känslosamt, ömsom bedjande ömsom hotande, brev till Kommunalnämnden (nedan ett utdrag):

Om Kommunalnämnden har den aldra minsta ytliga känsla i sitt bröst, så kan den ingalunda lemna alla dessa fattiga barnen i sitt nuvarande elände. Och jag beder på det aldra ömmaste, att med alfvare tänka på edert förestående stora answar inför Gud på den yttersta dagen, om ni för att hushålla med fattigcassan, låter ynglingar uti vårt ytliga samhälle få uppwäxa lika som de värsta hedningar, utan någon känsla för Gud, och utan minsta omtanke för sin fattiga själs eviga salighet. Deras tårar och klagorop inför Gud på den yttersta dagen, skall ramla glödande kål öfver edra hufvud, om ni icke nu gör alt hvad möjligt är för dessa fattiga med (?) eviga väl. Deras själar äro af (?) lika dyrt återlösta som edra. Och jag önskar eder Guds välsignelse och nåd till detta ytliga och maktpåliggande värfsutförande. 11 mars 65 C J Holm

Ytterligare en framgångsrik insats gjorde prosten Holm inom lantbruket. Han engagerade sig i jordbruk och boskapsskötsel såväl på sin egen gård som för landet i stort. Prästgården var vanskött under många år (på grund av företrädarens hälsotillstånd), men prosten Holm fick raskt ordning på gården. Han köpte sig efter några år en egen gård i Själevad, Carlslund i Översjäla, som kom att bli en mönstergård. Holm gav ut läroböcker i jordbruksfrågor och var under många år ordförande i länets hushållningssällskap, som också arrangerade lantbruksmötet i Själevad år 1861. Prosten Holm var också engagerad i skogens betydelse och kritisk till mångåriga avverkningskontrakt som de stora skogsbolagen skrev. På hans förslag gick hushållningssällskapet år 1853 till Kungl. Maj:t med en framställning om skogarnas vård, där man anhöll om skydd för den tillväxande skogen.

Och som om inte allt detta vore nog så var prosten Holm dessutom riksdagsman för prästeståndet i flera år och var med och grundade köpingen Örnsköldsvik.

Om Örnsköldsvik på Wikipedia: Klicka här

〰

Om Carl Johan Holm har också sagts:

”Det finnes personer, vilkas sätt att vara märkligen skiljer sig från vanliga individers; de hava något bestämt eget för sig, som alldeles icke kommer av att modellera sig i något efter andra. Fäster man sig i första rummet vid den sträva och korthuggna ytan och den utomordentliga skärpan i hans anföranden både offentligt och i det enskilda, framträda dock snart glöden och entusiasmen, kärleken till landet och den bygd, där han blev satt att verka, den varma religiositeten och barnafromma tron och det varma och rika hjärtat, mäktigt en rörande ömhet och omsorg, särskilt om de fattiga och små, och ett avväpnande storsinne gentemot meningsmotståndare.” (Ur Örnsköldsviks historia, Holger Wichman, utgiven 1943, s. 38.)

Men alla ska vi samma väg vandra och klockan halv fem på morgonen den 3 juni 1867 somnade Carl Johan Holm in hemma på Carlslund, lugnt och stilla, i en ålder av 85 år, 9 månader och 8 dagar. 

Så var ett långt och innehållsrikt liv till ända denna iskalla försommarmorgon. Sommaren 1867 var nämligen inte vilken sommar som helst. Det var sommaren som aldrig blev. 

År 1867 inträffade ett av de värsta missväxtåren i Ångermanland någonsin, då frosten tog så gott som hela skörden. På grund av kylan kunde sådden äga rum först i slutet av juni. Det var så kallt att isen låg ända fram till midsommar. I slutet av juli frös potatisblasten, men säden tog ännu inte skada. Natten mellan 19 och 20 augusti var det dock så kallt att all gröda, med få undantag, blev helt förstörd, så pass att tröskning ansågs lönlös. Tre frostnätter den 24, 25 och 26 september blev spiken kistan för det här årets skörd. I Själevad beräknades skörden bara räcka i tre månader. Det fanns inte heller några lager, eftersom också de föregående fem åren gett dålig skörd. Folk var därför redan skuldsatta och levde helt utan marginaler. Nöd och barkbrödsdagar följde. Utsvultna människor drog runt på gatorna och sökte sig in i samhällena för att tigga. Nödhjälpskommittéer bildades och insamlingar gjordes för de svältande i Norrland, såväl i storstäderna söderöver som utomlands (bla i Danmark och Amerika). Eftersom sjöfarten kom igång sent, först när isen gick upp efter midsommar, var det svårt att nå fram med nödhjälp. Vid den här tiden var tågbanan ännu inte utbyggd i Norrland. Det rådde stor brist på mat, bara brännvin fanns det fortfarande gott om… Livsmedelspriserna sköt i höjden och många fick gå från hus och hem. Vid den här tiden tog emigrationen fart ordentligt från Ångermanland, vilket inte är så svårt att förstå. Hade prosten Holm fortfarande levat under denna kristid hade han säkert dragit igång omfattande hjälpåtgärder för sin svältande och utarmade församling.

Av bouppteckningen efter prosten Holm framgår ett välmående hushåll, som det anstår en man av hans kaliber. Gården Carlslund upptas till hälften av sitt värde, 1800 riksdaler, och under sin livstid har Carl Johan fått inte mindre än tre medaljer, som noggrant upptas i bouppteckningen av den efterlevande hustrun. Bland de personliga sakerna märks också bland annat en guldkam, en stor mängd böcker och en utnött vargskinnspäls. Mellan tvålen och talgen hittar vi också en aktie i Norrländska ångbåtsbolaget (bildat 1837) om 100 riksdaler. 

Kvar på gården Carlslund fanns nu hustrun Catharina Elisabeth och yngsta dottern Calise. Bland tjänstefolket fanns även en åldrande mamsell Quist, om vilken prosten Holm noterade mot slutet av sin levnad ”gammal och sjuklig utan all befattning i huset”. Detta innebar sannolikt att hon bodde kvar på gården utan att behöva arbeta för sitt uppehälle. Denna mamsell Quist var nog inte vilket "tjänstehjon" som helst. 

Året efter vigseln mellan Carl Johan och Catharina Elisabeth, kanske i samband med deras första gemensamma barns födelse, flyttade Mamsell Maria Christina Quist in på prästgården och tog tjänst hos prosten och prostinnan. Hon var född i Nora församling i Västernorrlands län samma år som prostinnan (1795) och skulle bli kvar i prästgården för resten av sitt liv. Mamsell Quist och Prostinnan Holm kom att bli nära vänner, och Maria Christina Quist var säkert mer en del av familjen än av tjänstefolket, någon egen familj tycks hon inte ha haft. Demoiselle (som hon kallas mot slutet) Quist och Prostinnan Holm dog så småningom på Carlslund på samma dag, den 20 december 1875, 80 år gamla båda två.

〰

Det känns respektfullt att ge prosten Holm sista ordet i den här berättelsen om hans liv, och han får göra det med emfas genom detta utdrag ur ett brev till Kommunalnämnden i Själevad författat så sent som ett par år före hans död (kommunalnämndens ledamöter verkar inte vara några favoriter hos Carl Johan Holm...):

Till Kommunalnämnden i Själevad!
Jag som i mera än 40 år varit Pastor och Själasörjare i denna Församling emottager icke hvarken befallning eller föreskrifter för mina Embets åtgärder, utaf några ynglingar i kommunalnämnden. Inför Guds Domstol ansvarar jag för mina Embetsgöromål, men är ingen redovisning skyldig inför kommunalnämnden.

〰

Här avslutar vi berättelsen om den märkvärdige prosten Holm och hans betydande livsgärning i Själevad under 1800-talet, även om mycket mer såklart finns att berätta om ett så innehållsrikt liv. Vi ska nu ta oss tillbaka till våra släktingar och deras livsöden, som utspelades på samma plats och vid samma tid. Så vad har egentligen prosten Holm med familjen Jonsson att göra och vad är det som händer på gården i Överbilla i mitten av 1820-talet? Låt oss ta reda på det i nästa inlägg…

Ännu mer att läsa om Carl Johan Holm finns i tex Svenskt Biografiskt Lexikon: Klicka här

Släkten Stridsberg - tio generationer tillbaka

Här och nu börjar berättelsen om den del av min släkt som givit upphov till efternamnet Stridsberg – min farfars anor. Vi har ju tidigare lärt känna min farmor Annas släktgren, ända tillbaka till 1500-talet, så det känns fint att nu få ägna farfars släkt lika mycket uppmärksamhet och omsorg. Farfar Einar somnade in för över 20 år sedan, den 3 februari 2001, och mina minnen av honom är starkast från min barndom. Jag var ”farfars troll” och trivdes i hans lite tystlåtna och en smula kärva sällskap. Jag vet dock väldigt lite om var farfar kom ifrån, om hans föräldrar och dem som levde dessförinnan, det ska bli spännande att ta reda på mer…

Farfar Einar föddes 1918, som näst yngste son till Erik och Anna Stridsberg. Erik och Anna gifte sig i Skorpeds kyrka 1901 och innan dess hette Erik Jonsson i efternamn och Annas efternamn var Johansdotter. Det som kom att bli deras gemensamma efternamn, Stridsberg, tog Erik i samband med giftermålet. Den här berättelsen ska handla om såväl Einar som Erik och Anna, men också om alla de familjemedlemmar som levat före och samtidigt som dem. Eftersom vi ska börja från början, så långt tillbaka i släktgrenens rötter som möjligt, kommer det dock att dröja innan vi återkommer till lille Einars födelse sommaren 1918. Först ska vi lära känna Måns, Samuel, Johan, Olof, Jonas och för att inte tala om Sara Stina, Anna Brita, Margareta och inte bara en, utan flera, Anna! Och många, många fler släktingar som levat en gång för längesen. Dessutom kommer vi att bekanta oss med byar som Kittelsböle, Klatsböle, Främmerbilla och Överbilla, vilka alla ligger i Själevads socken strax utanför dagens Örnsköldsvik. Det är nämligen Själevads socken som en stor del av min farfars far Eriks anor härstammar från och det är den grenen av släktträdet vi nu ska börja med…

Erik Jonsson Stridsberg, min farfars far.

Den här delen av släktträdet tar oss tillbaka till mitten av 1600-talet i Själevads socken i Ångermanland.

Karta över Själevad från 1600-talet.

Den tidigaste anfadern som gått att finna heter Samuel Månsson. Samuel är min farfars farfars farfars farfars far (10 generationer i rakt nedstigande led)! När Samuel föddes vet vi tyvärr inte, det finns inga uppgifter bevarade, men vi vet att han dör år 1696. Samuel gifter sig med Kerstin Johansdotter och de får barnen Måns 1683 (dör samma år), Johan 1684, Måns 1687 (dör samma år), Måns 1691 och Kerstin 1692. 

En kvalificerad gissning är att Samuel Månssons far hette Måns och att hans hustrus far hette Johan (pga dåtidens bruk av patronymikon), men mer information än så har inte gått att finna. Gissningsvis är både Samuel och Kerstin födda någon gång i mitten av 1600-talet, om vi antar att de är i 30-årsåldern när barnen föds. När Samuel dör år 1696 är han bonde, vilket innebär att han ägde egen mark, i byn Kittelsböle i Själevads socken. Samuels hustru Kerstin blir vid hans död lämnad ensam med tre barn som vid den här tiden är 12, 5 och 4 år gamla. Hur livet blev för dem efter Samuels död vet vi inte, men vi kan se att gården i Kittelsböle stannar inom familjen, så kanske gifte Kerstin om sig efter makens död men utan att få några fler barn.

Av Samuels och Kerstins barn är det sonen Måns som kommer att bli nästa generation i vår släkt. Måns Samuelsson föddes alltså i Kittelsböle den 25 mars 1691 och gifter sig år 1712 med Sara Olofsdotter (1682 – 1773). Måns övertar år 1708 föräldragården Kittelsböle nr 3 och får tillsammans med Sara barnen Kerstin 1712 (dör samma år), Karin 1713, Johan 1716 (dör samma år), Samuel 1718, Kerstin 1721, Olof 1723 och Margareta 1730. 

Måns Samuelsson dör år 1740, 49 år gammal. Samma år som fadern dör gifter sig äldste sonen Samuel och tar därefter över gården i Kittelsböle. Samuel Månsson föddes den 19 januari 1718 och ska komma att leva upp i hög ålder. Först 80 år gammal dör han, den 16 juli 1798, alltjämt boende i Kittelsböle. Samuel och hans första hustru Brita Olofsdotter (född 1718 i Lövsjö) hinner få sonen Olof innan Brita dör år 1746. Efter hustruns död gifter Samuel om sig med Karin Persdotter från Gottne (1716 – 1804). De får tillsammans barnen Per 1750, Johan 1755 och Erik 1759. Samuel Månsson är också nämndeman i många år under sin långa levnadstid, ett hedersuppdrag bland bönderna i socknen. Av bouppteckningen efter Samuel Månsson år 1798 framgår att gården i Kittelsböle värderades till 500 riksdaler (har dålig koll på dåtidens valuta, men det verkar vara en ansenlig summa). 

Ur bouppteckningen efter Samuel Månsson år 1798.

Karta över Kittelsböle vid storskifte 1780: Klicka här

Det blir Samuel och Karins äldste son Per som övertar gården i Kittelsböle. Han bor där till sin död, då han är såväl bonde som häradsdomare, och i bouppteckningen 1819 värderas fastigheten till 1500 riksdaler och ärvs av hans dotter Märtas make Per Persson i Överbilla (eftersom Märta i och med giftet är omyndig). Gården i Kittelsböle verkar därefter säljas och lämna släkten.

Samuel och Karins son Johan är nästa generation i denna gren av vårt släktträd. Johan Samuelsson föddes den 23 juli 1755 i Kittelsböle och gifter sig år 1776 med Sara Jonsdotter från byn Överbilla (född den 26 augusti 1753). Eftersom Johan inte är äldste sonen i familjen får han inte överta gården i Kittelsböle, utan bosätter sig på en gård i grannbyn Klatsböle. Johan och Sara får tillsammans barnen Jonas 1777, Samuel 1779, Catharina 1781 och Margareta 1784. Johan dör den 29 juni 1796, bara 41 år gammal, på en gård i byn Flärke. Av hans bouppteckning framgår att gården värderades till drygt 388 riksdaler i dåtidens valuta.

Ur bouppteckningen efter Johan Samuelsson 1796.

Äldste sonen Jonas är vid tiden för faderns död just fyllda 19 år (född den 17 juni 1777) och det är han som ska komma att bli farfars far till min farfar Einar. 

Tio år efter faderns död gifter sig Jonas med flickan som ska komma att bli farfars mor till min farfar: Sara Ersdotter.

〰

Innan vi tar reda på mer om Jonas och Saras gemensamma liv ska vi se hur långt tillbaka vi kan finna våra anor på Saras sida av släktträdet. Vi börjar den här gången med Saras födelse och letar oss bakåt i tiden.

Den 24 november 1784 föds Sara i byn Främmerbilla i Själevads socken. Hon är dotter till bonden Erik Abrahamsson (1752 – 1828) och hans hustru Stina Johansdotter (1753 – 1833). Om Stina vet vi bara att hon är född i byn Myckling i Själevads socken och att hennes far sannolikt hette Johan. Erik Abrahamsson dör år 1828 och av hans bouppteckning framgår att han vid det laget redan överlåtit gården i Främmerbilla.

Ur bouppteckning efter Erik Abrahamsson 1828.

Det är Erik och Stinas äldste son Abraham (1795 – 1849) som övertar gården i Främmerbilla och föräldrarna bor kvar som förmånstagare till sin död. Flera av Abrahams syskonbarn kommer så småningom att ta tjänst som drängar och pigor på gården. Om Abraham själv noterar prästen i slutet av 1820-talet att han pliktat för osämja med sin hustru samt för fylleri. Hustrun tycks därefter ha lämnat honom, för av prästens noteringar i de följande husförhörslängderna framgår att deras äktenskap upplösts genom skilsmässa, vilket var väldigt ovanligt. Abraham gifter om sig efter några år och får ytterligare två barn. Han får dock lämna ifrån sig gården i slutet av 1830-talet sedan han pliktat för ”tjufnad” och stöld, men dör som torpare i Främmerbilla 1849 i ett hyfsat välmående hushåll.

Prästen noterar i kyrkoboken att Abraham Ersson pliktat för fylleri och är skild från hustrun
 samt att han pliktat för tredje resan fylleri:
"uppenbar kyrkoplikt 1835 för tjufnad" och kyrkoplikt för stöld 1838.

Saras och Abrahams far Erik är i sin tur son till bonden Abraham Eriksson (1712 – 1779) som år 1734 gifter sig med Sara Jonsdotter (1712 – 1770) från Österalnäs. Abraham och Sara övertar året efter vigseln gården Främmerbilla nr 3 och får därefter barnen Karin 1739, Anna 1743 (dog redan 1750), Kerstin 1749, Erik 1752 och Anna 1755. 

Abraham Eriksson är i sin tur son till bonden Erik Eriksson. Vi vet inte när han föddes, men han dog år 1717 och övertog (även han) gården Främmerbilla nr 3 av sin far år 1702, så gissningsvis föddes Erik någon gång under de senare decennierna av 1600-talet. År 1706 gifter sig Erik med Barbro Abrahamsdotter (född 1684) från Österalnäs. Erik och Barbro får tillsammans barnen Anna 1707 och Abraham 1712. Vilka som var Eriks och Barbros respektive föräldrar vet vi inte, mer än att fäderna sannolikt hette Erik och Abraham, så här tar vetskapen om Sara Ersdotters anor slut. Gården i Främmerbilla tycks ha varit i släktens ägo i många generationer.

Storskifte i Främmerbilla 1784: Klicka här 

〰

Jonas från Flärke och Sara från Främmerbilla träffas vid något tillfälle någonstans här i trakterna i början av 1800-talet och tycke uppstår. De gifter sig den 23 november 1806, dagen före Saras 22-årsdag. Förr hölls ofta bröllop på senhöst eller vintertid, inte på våren eller sommaren som idag, för det var då det fanns tid för sådant i det gamla bondesamhället. Vigselnotisen tycks inte finnas bevarad, men i kyrkans räkenskaper hittar vi prästens notering om brud- och bröllopsgåvan som alla brudpar ålades att skänka till församlingen i samband med vigseln:

Året efter vigseln föds Jonas och Saras första gemensamma barn och därefter ska de få ytterligare åtta barn tillsammans. Födelsenotiserna finns bevarade, men först från och med år 1815 kan vi följa familjen i husförhörslängderna. 

I förstfödde sonen Johans födelsenotis år 1807 anges fadern Jonas vara ”gifte drängen” i byn Flärke, vilket troligen betyder att han hade tjänst som dräng på någon annans gård. Något måste alltså ha hänt med faderns gård i Flärke under de tio år som passerade mellan faderns död och Jonas giftermål med Sara, som gjort att Jonas inte själv är bonde på gården, men vad det var vet vi inte. 

Johans födelsenotis längst ner, den 19 februari 1807.

Att Jonas och Saras förstfödde son döps till Johan, troligen efter sin farfar, råder det inget tvivel om. Något mer oklart är dock när han föddes. I födelseboken anges hans födelse till den 19 februari 1807. I kommande noteringar i bland annat husförhörslängderna står det dock att han föddes den 14 augusti 1807. Gissningsvis stämmer datumet i födelseboken, den källa som ligger närmast i tiden till händelsen, och troligen har prästen sedan skrivit av fel datum från en husförhörslängd till en annan vid något tillfälle. En födelse den 19 februari skulle betyda att Sara var gravid i sjätte månaden vid tiden för bröllopet, något som inte sågs med blida ögon av kyrkan och samhället vid den här tiden. Kanske hade föräldrarna därför inget emot att sonens födelse av misstag så småningom ändrades till att ha skett ganska precis nio månader efter vigseln…

Något som också talar för att Johan föddes i februari och inte i augusti är att hans lillebror föddes i april året därpå. Om Johan hade fötts i augusti 1807 så hade han bara varit knappt åtta månader gammal när lillebrodern föddes i april 1808, vilket rent tekniskt visserligen skulle vara möjligt om lillebrodern fötts åtminstone ett par månader för tidigt. Sannolikheten för att ett så pass för tidigt fött barn skulle ha överlevt i början av 1800-talet är dock närmast obefintlig. Om vi i stället utgår ifrån att Johan föddes i februari 1807 så var han drygt ett år när han blev storebror för första gången. Enligt födelseboken föddes Jonas och Saras andre son Eric (döpt efter sin morfar) den 15 april 1808, ett datum som dock i kommande noteringar kommer att ändras till den 16 april och till och med så småningom till den 16 april 1818, alltså hela tio år fel! Den mänskliga faktorn (även om dåtidens präster nog ansåg sig vara något utöver mänskliga…) ställde onekligen till det i folkbokföringen förr, det tycks inte bara vara vi som långt senare har svårt att tyda prästernas kråkfötter! 

Erics födelsenotis den 15 april 1808.

Familjen Jonsson bor vid den här tiden i byn Främmerbilla, så lille Eric är född i samma by som sin mor och flera generationer före henne. Kanske bor de till och med på moderns föräldragård. 

Eric är vår ana, som vi ska komma att följa närmare längre fram. Det är alltså Eric som ska komma att bli min farfars farfar…

Knappt två år efter Erics födelse har familjen flyttat från Främmerbilla till byn Lövsjö i samma socken och här föds dottern Sara Stina den 27 februari 1810 (och exakt på dagen 168 år senare föddes jag!). Ytterligare ett par år senare föds sonen Jonas, den 18 maj 1812, och då har familjen slagit sig ner i byn Överbilla. Här har Jonas Jonsson nu till slut skaffat sig en egen gård och blivit bonde. Sommaren 1814 föds sonen Per och sommaren därpå, i augusti 1815, föds sonen Abraham. Efter sex barn på åtta år får Saras kropp nu vila ett tag. Först fem år senare, i januari 1820, föds dottern Cajsa Greta och året därpå, i september 1821, sonen Olof. Sist i barnaskaran blir sonen Nils, som kommer till världen på gården i Överbilla den sista november 1823. Sara är vid den här tiden nyss fyllda 39 år och Jonas har fyllt 46. Äldsta sonen Johan är nu nästan 17 år gammal. 

Husförhörslängden för familjen åren 1815 - 1825.

För den som vill ge sig på att tolka tecknen i kolumnen för "Läser och förstår" finns här en fusklapp...

Vi ska återkomma till barnen Jonsson längre fram, och särskilt till Eric förstås, men under de här åren kring sista barnets födelse händer något omvälvande i familjen på gården i Överbilla som kommer att påverka Jonas och Sara och alla barnen för lång tid framöver, så låt oss pausa här för ett ögonblick...