Tillbaka till 1400-talet!

Släktforskning handlar om så mycket mer än att komma så långt bakåt i tiden som möjligt, men ibland är det kul och utmanande att försöka följa sina anor så långt tillbaka det bara går generation för generation. I min släkt har vi kommit ända till 1400-talet, vilket faktiskt är något av en bedrift. 

Jag har ärvt de äldsta uppgifterna från tidigare släktforskare i släkten och antog utmaningen att försöka verifiera dessa uppgifter så gott det går. Till min hjälp har jag internet och de digitaliserade arkiven, vilket inte fanns när gammelmorbror Zacke och hans släktforskarvänner forskade fram dessa förfäder. Jag kan bara tänka mig alla timmar de måste lagt ner i arkiven och med mikrofilmerna!

De svenska kyrkoarkiven sträcker sig, i bästa fall, tillbaka till 1600-tal. I många församlingar är dock material förkommet längs vägen, ofta pga bränder eller andra skador. Innan 1600-talet måste man förlita sig på andra källor. 

I Stockholm finns något som heter tänkeböcker. Stockholms stads tänkeböcker består av protokoll och anteckningar från Stockholms rådstuga som låg vid Stortorget i Gamla stan. Exempel på handlingar är bouppdelningar, husköp, kungligheters dop, brobyggen, boskapshantering och redogörelser för äktenskapliga tvister. Ordet tänkebok härrör, enligt Wikipedia, från tyska Andenken, alltså ”minne” med betydelsen minnesbok. De tidigast bevarade tänkeböckerna är från år 1474, men när man började att föra dem är okänt. På Stockholms stadsarkiv förvaras 1474–1660 års tänkeböcker i original och arkivet har utgivit tänkeböckerna från åren 1592 - 1635 i tryck. 

För min del är det tur att släkten tycks härröra från just Stockholm på 1400- och 1500-talet och dessutom omnämns i dessa tänkeböcker. Jag har dock bara lyckats verifiera uppgifterna tillbaka till de allra äldsta kyrkoböckerna för Anundsjö församling, husförhörslängden år 1726. De ännu äldre uppgifterna finner jag sannolika genom andra släktforskares forskning på samma anor som publicerats på internet, men fullständigt säker går ju aldrig att vara med så gammalt material. 

I det följande ska jag försöka återge generationerna och personerna som leder släkten tillbaka till Gustav Vasas tid. Ganska hisnande när man tänker efter!

Min farmor Annas far hette Per Zakrisson (född år 1873 i Önskan, död år 1952 Önskan). Hans far hette Zakris Jonsson (född år 1823 i Önskan, död år 1883 i Önskan). De var båda hemmansägare, Per ärvde gården efter sin far. 

Zakris Jonssons mor hette Anna Zakrisdotter (född år 1791 i Norrmesunda, död år 1862 i Önskan). Anna gifte sig år 1818 med Jonas Olofsson som både föddes och dog i Önskan. Honom ska vi stifta närmare bekantskap med i ett annat inlägg framöver! Anna var dock född i byn Norrmesunda, en av de allra äldsta byarna i Anundsjö socken. Annas far hette Zakris Larsson (född år 1757, död år 1805) och var bonde i Norrmesunda. Zakris Larsson gifte sig 1782 med Anna Jonsdotter. Anna är för övrigt ett väldigt vanligt namn i min släkt och även i Sverige under flera hundra år tillbaka. 

Zakris Larsson var i sin tur son till Lars Zakrisson Medén (född år 1725, död år 1783) som även han var bonde i Norrmesunda. Hans far hette Zakris Zakrisson Medén (född år 1687, död år 1747). Denne Zakris Zakrisson Medén föddes och dog på en och samma gård, fastigheten Norrmesunda 1:1 som han ärvde av sin far, och var Kronolänsman i Anundsjö åren 1723 - 1738. Även hans far, Zakris Larsson Medén (född år 1649, död år 1724) föddes och dog på denna gård, Norrmesunda 1:1, och verkade som Kronolänsman i Anundsjö åren 1709 – 1723. 

Anundsjö husförhörsbok 1726 för Norrmesunda "Länsman Medeen"

Zakris Larsson Medéns far hette Lars Zakrisson (född år 1615 på fastigheten Västersel 1:1 i Anundsjö, död år 1687 i Norrmesunda) Han var bonde och skeppare och son till Herr Zacharias. Denne Herr Zacharias var kyrkoherde i Anundsjö församling åren 1616 – 1629 och hette egentligen Zacharias Laurentii (född ca år 1560 i Arnäs, död år 1629 i Västersel). 

Herr Zacharias var son till Laurentius Beronis (född som Lars Björnsson ca år 1495 i S:t Nicolai församling i Stockholm, död år 1570 i Arnäs). Laurentius Beronis kallades även Herr Lars och var kyrkoherde i Arnäs församling åren 1539 – 1570. Laurentius Beronis/Lars Björnsson föddes omkring 1495 i Stockholm som son till Björn Skeppare och Margit Algotsdotter från Köping. Efter studier i Uppsala var han inskriven vid Rostocks universitet från 10 juli 1516. Han var enligt uppgift bland annat föreståndare för Danvikens hospital i Stockholm under en period. Han kom sedan som präst till Arnäs församling under slutet av 1530-talet. På allmänna tinget i Bjärtrå socken 1568 avlade han tro- och huldhetsed åt kung Johan III. Laurentius Beronis hade även han en hustru vid namn Anna (Elofsdotter).

Björn Skeppare (född ca år 1450 troligen i Lübeck, död ca år 1504 i Stockholm) var gift med Margit Algotsdotter (född ca år 1460 i Köping, död ca år 1501 i Stockholm) som var dotter till handelsmannen och borgmästaren Algot i Köping (född ca år 1430 i Lübeck, död ca år 1515 i Köping). Björn Skeppare omtalas på flera ställen i Stockholms stads tänkeböcker och var en handelsman i Gamla stan som säkerligen idkade handel i Köping, som var en viktig handelsstad i Mälaren.

Ett roligt sidospår är att Herr Lars, enligt uppgift i tänkeböckerna, hade ägt ett stenhus i Stockholm. Förmodligen det hus vid Köpmangatan i Gamla Stan vilket tillhört fadern Björn Skeppare. Herr Lars hade dock skänkt halva huset till sin syster Anna, gift med Hans Vävare. Huset låg i farozonen att förloras ur släkten sedan Hans Vävare avrättats under Stockholms blodbad och Anna flytt till Tyskland med sin nye make Didrik Rost, vilken deltagit i en sammansvärjning emot Gustav Vasa, men rådhusrätten gav Herr Lars företräde framför andra av Hans Vävares fordringsägare. En tid efter Herr Lars bortgång, år 1576, upptäckte prästen Abrahamus Angermannus i gamla protokoll att kyrkoherden ägt ett stenhus i stadens centrum. Abrahamus Angermannus, även kallad Mäster Abraham (född cirka år 1540 i Sidensjö, död år 1607 på Gripsholms slott) var även svensk ärkebiskop mellan åren 1593 och 1599. Han ordnade en fullmakt av arvingarna (Zacharias Laurentii m.fl.) och uppträdde i rådstugan. Abrahamus fick dock dra det kortaste strået i denna process, oklart på vilken grund, vilken slutade med att man fick se stenhuset gå förlorat. Den nye ägaren, riksrådet Hogenskild Bielke, erkände dock de ångermanländska arvingarna en viss rätt och skickade dem ettusen plåtar. Jag vet inte om stenhuset vid Köpmangatan i Gamla stan finns kvar, åtminstone till viss del, men helt omöjligt är det nog inte!

Mellan mina barn och dessa förfäder som levde på Gustav Vasas tid är det, om jag räknat rätt, 15 generationer…