Jonas från Önskan 💗 Anna från Norrmesunda

Min farmor Annas farfar Zachris var son till Jonas Olofsson och Anna Zachrisdotter. Jonas och Annas respektive anor har vi följt bakåt i tiden så långt vi kunnat i tidigare inlägg. Nu ska vi ta del av Jonas och Annas liv!

Jonas från Önskan

Jonas Olofsson föddes den 20 september 1792 på gården Önskan 2:2.

Notis i födelseboken, Anundsjö församling 1792.

Hans mor hette Anna Andersdotter (född 28 mars 1759 i Holm, Skorped – död 27 oktober 1795 i Önskan) och fadern hette Olof Jonsson (född 5 januari 1755 i Önskan – död 24 januari 1831 i Önskan). Modern dog när Jonas nyss fyllt tre år. Jonas var då yngste sonen i en syskonskara om fem, hans fyra äldre systrar hette Brita (1782), Beata (1785), Katarina (1787) och Helena (1789). Sedan fadern gift om sig ett par år efter moderns död, den 10 juni 1797 med Margareta Jonsdotter (1762 - 1831) från Sidensjö, föddes även lillasystern Sara (1801). 

Husförhörslängd, Anundsjö församling 1781 - 1806.
Överst tronar Jon Olofsson, Jonas farfar, och hans hustru Brita Nilsdotter. Noteringen om Jonas skymtar svagt under Helena i mitten. Längst ner framgår att Brita Nilsdotters far Nils Nilsson (född 1699) bodde som förmånstagare på gården till sin död. I denna husförhörslängd är alltså fyra generationer samlade.

Husförhörslängd, Anundsjö församling 1808 - 1817.

Anna från Norrmesunda

Anna Zachrisdotter föddes den 1 december 1791 i Norrmesunda, Anundsjö (i kyrkböckernas husförhörslängder står ibland födelseåret 1792 angivet, födelsenotisen återfinns dock i 1791-års födelsebok). 

Notis i födelseboken, Anundsjö församling 1791.

Annas far hette Zachris Larsson (född 1757 - död 1805) och var bonde i Norrmesunda. Zachris Larsson gifte sig 1782 med Anna Jonsdotter (född 1763 – död 1826). Zachris Larsson och Anna Jonsdotter fick barnen Ingeborg (1783) och Jonas (1784) innan dottern Anna föddes. 

Husförhörslängd, Anundsjö församling 1781 - 1806.

När fadern Zachris dog 1805, i någon slags febersjukdom, tog sonen Jonas över gården och både modern och systrarna bodde kvar. Jonas gifte sig efter några år, 1812, med Stina Ersdotter som då flyttade in på gården, de fick så småningom fyra döttrar.

Husförhörslängd, Anundsjö församling 1808 - 1817.

Anna Zachrisdotter tjänade som piga i Skalmsjö, enligt en anteckning i husförhörslängden, och troligen var det där hon blev gravid. År 1816 föddes nämligen sonen Jonas, som så småningom fick efternamnet Pehrson. Det finns dock ingen notis om Jonas födelse i kyrkoböckerna, troligen för att det både var skamligt att föda oäkta barn men även straffbart med sexuellt umgänge utanför äktenskapet. Därför anmäldes inte alltid dessa födslar till prästen och därmed fördes ingen notis in i kyrkans födelsebok. Istället noterades barnet först vid det årliga husförhöret då prästen gjorde hembesök i alla gårdar.

När Anna dog, många år senare, omnämndes inte sonen Jonas som efterlevande i bouppteckningen. Detta beror på att oäkta barn inte hade arvsrätt efter modern vid den här tiden. Jonas själv levde ända till 1893 och hade bland annat tjänst som båtsman under en period. Jag tänker att vi ägnar Jonas Pehrson och hans liv ett eget inlägg längre fram. 

Husförhörslängd, Anundsjö församling 1817 - 1823.
Längst ner finns Anna och hennes son Jonas.

Giftermål i Anundsjö kyrka

Hur Jonas och Anna träffades vet vi inte. Anna hade ju vid den här tiden lille Jonas att sörja för. I samband med graviditeten eller födseln av sonen flyttade hon tillbaka till broderns gård och det går inte att veta om det var frivilligt eller av tvång, men det var inte ovanligt att en piga som blev gravid fick sluta sin tjänst och sedan hade svårt att hitta någon ny. Att vara en ogift mor var skamligt, att ingå äktenskap med en respektabel man var ofta den enda räddningen. Kanske var det Annas äldre bror Jonas som, i faderns frånvaro, arrangerade ett äktenskap med bondesonen Jonas i Önskan. Ett sådant förfarande var inte alls ovanligt under 1800-talet, äktenskap var framför allt en praktisk angelägenhet i det gamla bondesamhället. Eller kanske, och det vill man ju gärna tro, träffades de båda på någon tillställning och fattade tycke för varandra!

Hur det än var med detta så förrättades i alla fall vigseln mellan Hemmanstillträdaren Jonas Olofsson från Önskan och pigan Anna Zachrisdotter från Norrmesunda i Anundsjö kyrka söndagen den 4 oktober 1818. Det var vanligt vid den här tiden att vigseln hölls just på en söndag, i anslutning till högmässan.

Notis i vigselboken, Anundsjö församling 1818.

Anundsjö kyrka är från 1400-talet. Detta är samma kyrka där vår förfader Herr Zacharias var kyrkoherde åren 1616 – 1629!

Bilder från Anundsjö församlings hemsida.

Jonas och Annas liv tillsammans

Anna och lille Jonas, 2 år, flyttade in på gården i Önskan, som Jonas Olofsson övertog från sin far i samband med giftermålet. 

Husförhörslängd, Anundsjö församling 1817 - 1823.

Fadern Olof och hans hustru Margareta bodde kvar som förmånstagare till sin respektive död. Margareta dog den 23 januari 1831 och Olof dagen efter, 76 år gammal, av slag. 

Dödsnotiser för Olof och Margareta, Anundsjö församling 1831.

Jonas och Anna fick fem barn (nedan är notiser ur födelseboken för respektive år, förutom föräldrarna noteras alla faddrarna till höger):

Olof (1820-06-10 – 1892-09-04) tog över fädernegården 1865 och gifte sig sedan med en av gårdens pigor.

Zachris (1823-11-10 - 1883-11-13) gifte sig med en annan av gårdens pigor och förvärvade 1867 den gård i Önskan som min släkt alltjämt har i sin ägo. Zachris blev så småningom far till den man som kom att bli min farmors far. Såväl Olof som Zachris ska vi stifta närmare bekantskap med i ett annat inlägg längre fram.

Anders (1828-07-20 – 1900-11-30), blev bonde i Westertjäl, Sidensjö, och fick fem barn med hustrun Anna Stina. Notera i födelsenotisen att Anders döptes samma dag som han föddes (de två kolumnerna till vänster) och dessutom i Skorped trots att familjen tillhörde Anundsjö församling, vilket kan tyda på nöddop hemma pga att barnet riskerade att inte överleva.

Anna Margareta (1830-05-05 – 1854-01-04) noteras som sjuklig i husförhörslängden från 1852 och avled två år senare, blott 23 år gammal.

Sven (1833-03-07 – 1906-09-18), var först torpare i Johannesberg innan han 1873 flyttade till Sidensjö och blev bonde i Myre, men han tycks aldrig ha bildat familj.

På 1830-talet byggde Jonas ett nytt boningshus på gården, som vad jag vet står där än idag. 

Önskan 2:2, bild ur boken från Önskans bygdegårdsförening*.

Genom husförhörslängderna kan vi följa familjen på gården (i kolumnen "Läser och förstår" noterar prästen olika tecken för varje persons läsförståelse, vilket kontrollerades vid det årliga husförhöret):

Husförhörslängd, Anundsjö församling 1824 - 1834.
Alla barnen har här fötts och överstrukna är Olof och Margareta som noteras som avlidna 1831.

Husförhörslängd, Anundsjö församling 1834 - 1843.
Annas äldste son Jonas flyttar hemifrån.

Husförhörslängd, Anundsjö församling 1844 - 1851.
Zachris och Anders flyttar hemifrån för att tjänstgöra som drängar.

Husförhörslängd, Anundsjö församling1852 - 1860.
Sönerna flyttar ut och tillbaka mellan sina tjänstgöringar som drängar och dottern Anna Greta dör av sjukdom 1854.

Husförhörslängd, Anundsjö församling 1861 - 1875.
Endast sonen Sven noteras som hemmavarande, men flyttar även han under perioden.
Anna dör 1862. Jonas överlåter gården till sonen Olof 1865.

Husförhörslängd, Skorpeds församling 1868 - 1877.
(Önskan flyttas från Anundsjö till Skorped 1864.)
Jonas dör 1870.

En artikel om Jonas Olofsson

I boken av Önskans bygdegårdsförening* finns en artikel om Jonas Olofsson återgiven. Artikeln är skriven av Jakob Byström (1857 - 1947), en Skorpedson, riksdagsman och hembygdsforskare. Av artikeln framgår att det var Jonas Olofsson som tog initiativet till, och hos lantmäteriet begärde, laga skifte i Önskan 1854. 

Jonas Olofssons skriftliga begäran om laga skifte 1854, från Lantmäteriets databas.

Mer om laga skifte finns t.ex. här https://sv.wikipedia.org/wiki/Laga_skifte men sammanfattningsvis innebar det en omfördelning av böndernas jord i byn, som för Önskans del i förlängningen kom att innebära att gårdarna blev mer välmående och att skogsbolagen fick svårare att överta skogsmarken. Artikelförfattaren menar att ”den tjänst som Jonas Olofsson gjorde Önskan-byn, då han begärde laga skifte, är värd en hågkomst. Hans minne borde på något lämpligt sätt hugfästas.”

Skifteskartor över Önskan från Lantmäteriet 1857. 

I artikeln som återges i boken av Önskans bygdegårdsförening finns även följande levnadsbeskrivning, som ger en bild av hur både Jonas och Anna var som personer:

"Bonden Jonas Olofsson var född 1792. Hans fader hette Olof Jonsson, och även han var bonde i Önskan.

Det var dåligt med skolundervisningen för allmogens barn på den tiden. Alla skulle emellertid lära sig läsa tryckt stil. En del stycken, som rörde religiösa frågor, skulle man lära sig utantill. Något litet aritmetik måste man ju också lära sig. Men med skrivkonsten var det sämre. De flesta bland allmogen kunde ej skriva. Jonas Olofsson hade inhämtat vad som i allmänhet kunde inhämtas i hans ställning. Men han synes ej ha lärt sig skriva. Han begagnade bomärke vid t.ex. handlingars undertecknande. Efter sin fader övertog han 1817 hemmanet, som var taxerat till 4 13/120 seland. Bådas bomärke hade samma utseende. Nu för tiden kunna alla skriva och behöva icke ha bomärke.

Ungefär samtidigt som han tog emot hemmanet, ingick han äktenskap med Anna Zakrisdotter från Sörmesunda i Anundsjö. Hon säges ha varit en präktig människa och en arbetsam kvinna, ”idog men något kärv”. Det var fart i hennes arbete. När hon t.ex. deltog i höbärgningsarbetet räfsade hon så att hötapparna flögo högt i vädret.

Jonas Olofsson var en skötsam och arbetsam man. Sitt lantbruk skötte han efter den tidens sätt och sed väl. Att han odlat sin jord och fick mycket säd framgår även av det svar han en gång gav en av sina grannar, som skröt över att han snarat så och så mycket fågel: ”Ja, jag ha int gjort intvätt jag heller, som fott in 48 tunnor korn”, menade Jonas Olofsson.

Han tänkte högt om jordbruksnäringen. Han hade aldrig läst följande gamla konungaord: -”Jordbruket är den förnämsta av alla konster; utan jordbruk inga köpmän, inga skalder, inga filosofer, blott det är sann rikedom, som jorden frambringar”-, men han hade tydligen tankar åt det hållet. Det Olofssonska hemmet var välbergat. Det kan man finna även av vad han och hans maka kunde lämna efter sig åt sina barn.

Religionen har sedan gammalt haft hemvist i denna by. Det säges att Önskan varit en station på vägen när Anundsjö-pilgrimer i gammal tid vandrade till Sånga Ångermanälven för att där med andra öva sin gudsdyrkan. Och bland dem som i Önskan visat kyrklig fromhet har Jonas Olofsson, liksom flera av hans efterkommande ägnat sig åt kyrklig verksamhet.

Jonas Olofsson var på senare åren i vissa avseenden en ganska originell människa. Ibland gick han och talade för sig själv. Man kunde få höra hur han t.ex. i ensamheten berömde sin häst: ”Hästen slår hö, hästen skär kornet, hästen tröskar, hästen drar hem ved”. Jonas Olofsson, som var en hjälpsam man, brukade låna ut hästen åt någon torpare, som inte hade dragare. För detta fick torparen göra något dagsverke, och om torparen t.ex. deltog i tröskningen så tyckte Jonas Olofsson att det var hästen som höll i slagan, eller om torparen hjälpte till med att skära kornet så tyckte Jonas att det var hästen som gjorde det. Olofsson var glad åt sin häst och litet stolt över honom också, och personer, som äro stolta över sina hästar, plägar vara snälla emot dem.

Jonas Olofsson var en talför man. Han kunde dikta och berätta historier som intresserade särskilt ungdomar. Jonas Olofsson och hans maka hade fyra söner: Olof, Sackarias, Andreas och Sven. De blevo alla lantbrukare.

Sackarias Jonsson blev bonde på ett hemman på syd-västra sidan om Önskan-sjön. Det hemmanet innehavdes av bröderna Per Sakrisson och Jonas Sakrisson. Andreas Jonsson och Sven Jonsson foro till Sidensjö, där den förre blev bonde i Tjäl och den senare bonde i Myre.

Olof Jonsson som var äldste sonen, övertog farshemmanet. Och i sin tid övergick detta hemman till Olof Jonssons son Jonas Sällström. Han tyckte visst att det började bliva för många personer med namn Jonsson eller Olofsson, varför han tog sig namnet Sällström. Han och hans maka har haft flera barn, av vilka ett par gingo tidigt ur tiden. De som leva äro: Jonas Sällström, diakon i Svenska kyrkan, Karl Sällström och Erik Sällström voro innehavare av den gamla fädernegården, Sara gifte sig med bonden Jonas Hellstrand i Sörflärke, Selma Sällström sjuksköterska samt Ottilia Sällström, i fädernehemmet.

Den gamle mannen Jonas Olofsson gick ur tiden 1870 mätt av dagar.

En Önskanbo, som brukade vara väl inne i vad han omtalade, har på sin tid berättat för oss följande om Jonas Olofssons sista stunder: ”Trots att han i mycket var ett föredöme, så blev han dock ej en självgod man”. Därom vittnar hans ord till några av sina vänner, när han låg på sin dödsbädd. De ville trösta honom med att han varit hjälpsam mot behövande samt gjort vad rätt var. Men därpå svarade han att ”detta håller ej att dö på”.

Han visste tydligen att ingen annan salighetsgrund att vila på funnes än Herren Jesus Kristus och tron på Honom."

Bomärken för Önskans gårdar.

Bomärket för Önskan 2, begagnat av såväl Jon Olofsson som Olof Jonsson och Jonas Olofsson.

Bouppteckning efter bondehustrun Anna Zachrisdotter i Önskan

Anna dog i Önskan den 1 november 1862, 71 år gammal, och begravdes i Anundsjö kyrka den 23 november samma år. 

Dödsnotis i kyrkoboken, Anundsjö församling 1862.

Bouppteckningen förrättades den 7 januari 1863 av Nätra tingslags häradsrätt och av den går att förstå en hel del om livet på gården.

Inledningsvis konstateras följande i bouppteckningen:

”Boupptekning förrättadt den 7de januari 1863 efter Bonde hustrun Anna Zachrisdotter i Önskan som genom döden afgådt den 1a november 1862 och efter sig lämnadt sin kära man Bonden Jon Olofsson i Önskan och med honom samman aflade fyra stycken barn nemligen sönerna Olof och Zacharias hemma, Andreas bonde i Tjähl samt Sven äfven hemma i Önskan alla närvarande och myndig Då vederbörande tillsades att egendommen sedligt uppgifva såsom den vid dödsstunden befants vid laga påföljd då de den samme frambars och blef värderadt på följande sätt.”

Sedan följer en uppräkning av boets alla tillgångar och skulder, men först noteras även att ”Skattehemmanet No 2 – 4 13/120 seland Hus och Jord i Önskan är af mannen ensamt förvärvadt före äktenskapet.” vilket innebar att värdet på själva gården inte upptogs i arvet efter Anna. 

Bland de tillgångar som sedan värderas finns en hel del metallföremål, tex silverskedar och en silverdosa, tenntallrikar, kopparpannor, järngrytor och -stekpannor. Det tycks även finnas en smedja på gården, då en hel del smidesutrustning värderas. Det finns även gott om snickardon. 

Under rubriken ”Divärsje och Tresaker” återfinns bl.a. väggur, en omålad soffa, skrin, ljusstakar, bläckdon, speglar, dussintals karmstolar, kaffekvarnar och en öltunna. Gården har flera körredskap i form av plogar, harvar, kärror osv. Överlag är bohaget omfattande och visar på gårdens välstånd.

Sängkläderna, såväl dunbolster som dunkuddar, hårbolster och hårkuddar, renhudar osv, värderas till så mycket som 267 kr. Även gångkläderna, tex en pälskappa, ett dussin klänningar, silkesdukar, schalar och två par skor, når upp till ett för tiden betydande värde om 183 kr och 25 öre.

Det tycks finnas en del böcker i huset. Bibeln, fem postillor i olika storlek, fyra psalmböcker och ”diverse böcker” värderas samlat till 20 kr.

Vid tiden för Annas bortgång finns det gott om spannmål på gården, dessa räknas i kubikfot av korn, havre, råg och ärter till ett värde av 639 kr och 50 öre. Boskapen utgörs av tre hästar (som är 12, 5 och 2 år gamla, vilket gör dem olika värdefulla), åtta kor, två kvigor, två kalvar, tretton får och ett svin, till ett sammanlagt värde om 647 kr.

Hushållet har även 28 kr i silverpengar och så mycket som 1016 kr i kontanter tillgängligt (över 50 000 kr i dagens penningvärde!). Det finns också ett antal utestående fodringar till bönder runt om i socknen som summerar upp till 1534 kr och 88 öre.

Dödsboet lämnade 6 kr och 12 öre till de fattiga. Denna utgift var den så kallade ”fattigprocenten”, en slags arvsskatt som tillföll socknens fattigkassa i enlighet med 1734-års lag. Den utgjorde 1/8 av 1 procent av boets bruttobehållning, alltså före avdrag av skulder, och förekom normalt i alla bouppteckningar fram till 1863 samt kvitterades av prästen på själva bouppteckningen.

Dödsboet betalade även 8 kr i arvode till förrättningsmännen Pehr Pehrsson i Skalmsjö och Pehr Jonsson. 

Behållningen i dödsboet summerades till 4956 kr och 1 öre. I dag motsvarar detta ca 300 000 kr, ett värde som naturligtvis var betydligt större för 150 år sedan. Jonas och Anna hade det helt enkelt gott ställt.                             

Bouppteckningen undertecknades av maken Jon Olofsson (notera bomärket!) och de fyra gemensamma sönerna. Annas förstfödde son Jonas finns inte med som efterlevande arvinge eftersom han som oäkta son inte hade arvsrätt.

Bouppteckning efter förre bonden Jonas Olofsson i Önskan

Jonas dog i Önskan den 28 februari 1870, 77 år gammal, och begravdes i Skorpeds kyrka den 13 mars samma år. 

Dödsnotis i kyrkoboken, Skorpeds församling 1870.

Bouppteckningen förrättades den 17 mars 1870 i Nätra tingslags häradsrätt. 

Då Jonas överlät gården till sonen Olof år 1865, finns den inte med i bouppteckningen. 

Inledningsvis konstateras följande i bouppteckningen:

”År 1870 den 17 mars förrättades boupptekning efter förre bonden Jon Olofsson i Önskan som genom döden afled den 28 sistlidne februari och efter sig lämnade 4 söner hvilka äro bonden Olof Jonsson samt bonden Zacharias Jonsson båda i Önskan äfven bonden Anders Jonsson i Sidensjö å Wästertjäl å drängen Svän Jonsson i Önskan alla myndiga egendommen antecknades och värderades i den årdning som följer”.

Av uppräkningen framgår att Jonas vid sin död ägde i stort sett samma hushållsföremål men att bohaget i övrigt var mindre än vid tiden för Annas död, vilket ju är logiskt om han överlåtit gården och bott som förmånstagare de sista fem åren. Han ägde några tunnor spannmål till ett värde av 46 kr och kreaturen bestod av en ko, två tackor med lamm och vad jag tror är några höns till ett sammanlagt värde av 74 kr och 25 öre.

Kontanterna i huset var bara 45 kr men de utestående fordringarna uppgick till en summa om 1946 kr och 25 öre, vilket var betydligt mer än vid Annas bouppteckning. Detta förklaras av att sönerna hade ganska stora skulder till sin far: Sven 100 kr, Zachris 361 kr och 50 öre, Olof 231 kr och 75 öre och Anders 325 kr.

Begravningskostnaderna noterades till 50 kronor, vilket motsvarar drygt 3000 kronor idag. Jonas Olofsson verkar ha fått en ståtlig begravning, en bygdens man som han var! Behållningen i dödsboet landade på 2478 kr, vilket i dag motsvarar ca 150 000 kronor även om det reella värdet naturligtvis var betydligt större då. 

Bouppteckningen undertecknades av tre av sönerna, Zachris, Sven och Olof.

Gården där Jonas och Anna levde och dog finns på denna plats i Önskan och idag bor där tvillingarna Saellström, Nils-Gustav och Per-Erik, ättlingar till Jonas och Annas son Olof:

Flygbilder på gården från 1980-talet.

Och därmed var Jonas och Annas livsberättelser till ända. Härnäst väntar historierna om några av deras söner...

*Önskan och Johannesberg, Byaforskning, Önskans bygdegårdsförening, 2003.

Med rötterna djupt i Önskans jord...

Med hjälp av andra släktforskare tog vi oss tidigare tillbaka genom anorna för att till slut hamna i 1400-talets Stockholm och Köping. Den grenen av släktträdet visade sig under lång tid härstamma från andra delar av Anundsjö socken, men nu ska vi se hur långt tillbaka våra rötter sträcker sig i byn Önskan. Till vår hjälp har vi Anundsjös kyrkböcker från och med år 1726 och boken om Anundsjös släkter och gårdar*, med samlad information från bl.a. skattelängder bevarade sedan Gustav Vasas tid.

De fem hemmansägarna i Önskan år 1726: Anders Olsson, Nils Nilsson, Mårten Nilsson, Olof Jonsson och Jon Christoffersson. 

Även denna gång börjar vi med min farmor Annas far, Per Zakrisson (född år 1873 i Önskan, död år 1952 i Önskan) och vidare till hans far Zakris Jonsson (född år 1823 i Önskan, död år 1883 i Önskan). Zakris Jonssons mor hette Anna Zakrisdotter (född år 1791 i Norrmesunda, död år 1862 i Önskan) och det var ju hennes anor som vi följde förut, när vi letade oss tillbaka till 1400-talet. I detta inlägg ska vi dock följa anorna för den man Anna gifte sig med i Anundsjö kyrka den 4 oktober år 1818, alltså Zakris Jonssons far, nämligen Jonas Olofsson (även benämnd Jon Olsson) som både föddes och dog i Önskan. (Jonas och Anna ska vi ägna ett helt eget inlägg längre fram, Jonas var nämligen en handlingskraftig man som kom att få stor betydelse för byn Önskans överlevnad…)

Jonas Olofsson (född år 1792 i Önskan – död år 1870 i Önskan) föddes på gården Önskan 2:2 som son till Anna Andersdotter (född år 1759 i Holm, Skorped – död år 1795 i Önskan) och Olof Jonsson (född år 1755 – död år 1831 i Önskan). 

Önskan 2:2, från boken Önskan och Johannesberg, Byaforskning, Önskans bygdegårdsförening, 2003.

Anna och Olof gifte sig den 24 november 1782 i Skorped och förvärvade fastigheten Önskan 2:2 när gården Önskan 2:1 delades upp i 2:2 och 2:3 år 1783. De fick fem barn (Brita, Beata, Katarina, Helena och Jonas) innan Anna dog, blott 36 år gammal. Jonas, deras yngste barn, var då bara 3 år gammal. Olof gifte om sig år 1797 med Margareta Jonsdotter (född år 1762 – död år 1831) från Sidensjö. De fick dottern Sara år 1801. Margareta dog den 23 januari 1831 och Olof dog dagen efter, 76 år gammal, av slag.

Olof Jonsson var son till Jonas Olofsson (född år 1724 i Myckelgensjö – död år 1788 i Önskan) och Brita Nilsdotter (född år 1726 på Önskan 2:1 – död år 1805 i Önskan). Jonas och Brita gifte sig på juldagen år 1747 i Anundsjö kyrka. År 1754 övertog Jonas och Brita gården på Önskan 2:1 av Britas far Nils Nilsson (född år 1699 – död år 1785 i Önskan).

Nils Nilsson föddes i byn Norrmesunda som oäkta son till pigan Brita Biörsdotter (född år 1662 i Önskan – död år 1750 i Önskan) och bonden Nils Persson på Norrmesunda 4:1. Brita var född på Önskan 2:1 och sonen Nils övertog släktgården i Önskan år 1723. Nils gifte sig år 1725 med Karin Johansdotter från Norrflärke (född 1693 - död 1777).

Nils Nilssons hustru Karin Johansdotters dödsruna år 1777.

Husförhörslängd för Önskan ur Anundsjö församlings kyrkoböcker år 1743. Nils Nilssons familj, bestående av hustrun Karin (1693), mågen Jon Olsson (1724), dottern Brita (1726), "oäkta modern" Brita Biörsdotter (1662) osv.

Britas far hette Biör Nilsson (död år 1686), även han född på Önskan 2:1. Biör Nilsson var båtsman, dvs uttagen att tjänstgöra för rikets krigsmakt, åren 1678 – 1679. 

Biör var son till Nils Biörsson (född år 1607) och Karin Pärsdotter. Nils och Karin förvärvade Önskan 2:1 år 1652 i samband med att fastigheten avstyckades från Önskan 2. Karin Pärsdotter var styvdotter till Oluff Oluffsson, hemmansägare på Önskan 2. 

Jag har inte hittat några uppgifter om Karins mor eller biologiska far och vet därför inte om även de var bördiga från Önskan. I annat fall tar sig våra släktrötter i Önskan sin början här, med Karin Pärsdotter som troligen föddes under det tidiga 1600-talet. 

Karins styvfar Oluff Oluffsson var son till Oluff Mårtensson som i sin tur var son till Mårten Andersson (död år 1565 i Önskan), samtliga hemmansägare på Önskan 2 åtminstone sedan år 1541. Före denna tid finns det inga uppgifter bevarade om vilka som levde och brukade jorden i Önskan, men som vi sett i inlägget om Önskans historia var platsen befolkad långt innan 1500-talet. Vem vet, kanske sträcker sig våra rötter ännu djupare i Önskans jord…

* Anundsjö - Släkter och gårdar, Anna-Greta Näslund, Paul Olsson, Per Sundin, Sven Z Sundin, 1982.