Jag vet inte riktigt när jag blev en ”släktforskare”, men jag har alltid varit intresserad av historia, särskilt min egen. För många år sedan fick jag se ett släktträd som min farmors bror forskat fram, med anfäder flera hundra år bakåt i tiden, och minns att jag blev fascinerad. Hur hittar man allt detta? Vilka var alla dessa människor?
När farmor dog fick jag ta hand om det släktforskningsmaterial som hon fått från sin bror, det låg länge nedpackat i en kartong. Så, en sommarsemester, fick jag för mig att titta närmare på materialet. Minns att jag återigen greps av alla dessa människor, vilka liv som måste dölja sig bakom dessa årtal om födelse och död, undrade så mycket om vilka de varit, hur de levt. Så tog semestern slut och alla papper packades ner igen. Under några semestrar de efterföljande åren väcktes tanken till liv om att återuppta denna vandring bakåt genom generationerna, utan att jag tog tillfället i akt.
Några år senare närmade sig döden mig mer än någonsin tidigare och det blev en flykt och en tröst att gräva i det förflutna. Jag öppnade farmors brors gamla forskning igen, men använde mig av nutidens hjälpmedel. Internet är ju en revolution, på så många sätt. Ancestry blev min första ingång. En hel värld öppnade sig och jag hade snart ett släktträd med flera hundra personer. Årtal, datum, födda och döda. Det tar inte lång tid innan du har förstått grunderna i släktforskningens metod och sedan går det ganska fort att leta sig bakåt, åt sidan och framåt genom sina anor. Riksarkivet är en skatt, tänk hur mycket som finns digitaliserat där alldeles gratis och öppet tillgängligt. Och efter ett tag vågade jag mig på Arkiv Digital och fann en outsinlig källa till strukturerad information.
Det är något djupt tillfredsställande med släktforskning. Varje gång du sätter dig där hittar du något nytt om någon av alla dina släktingar som levat före dig. Timmarna rinner iväg. Det är som en skattjakt med vinst varje gång, ett pussel med ständigt nya bitar. Visst, ibland möter du utmaningar men oftast går de att övervinna. Om du går bet själv så finns det en hel släktforskarvärld där ute som gärna hjälper till att lösa din gåta. Samhörigheten och samarbetsviljan bland släktforskare är en stor tillgång.
Ganska snart sedan jag väl bestämt mig för att ge släktforskning en ärlig chans stötte jag på min första stora överraskning. Och ganska nära i tid dessutom. Det visade sig, när jag började kika på min farfars familj i arkiven, att han haft en storasyster som jag aldrig hört talas om. Hon hette Elin Götilda och dog blott 25 år gammal år 1929. Jag blev genast nyfiken, såklart, och en ganska tragisk livshistoria vecklade ut sig genom de vindlande gångarna i arkiven. Jag sökte på egen hand, både på nätet och på plats i arkiven, och beställde handlingar från såväl Umeå universitetsarkiv som landsarkivet i Härnösand. Jag tror mig snart veta hur hennes liv såg ut, i stora drag, och varför hon dog så ung. Kanske till och med varför ingen nånsin pratade om henne mer…
Allt detta, och mycket mer, vill jag dela med mig av här. Fast omsorgsfullt och i omgångar, ett inlägg i taget. Och Elin Götilda får vänta ett litet tag, hennes livsöde är alltför känsligt och viktigt för att hastas igenom. Först vill jag gå till botten med mina rötter i den Ångermanländska myllan och se hur långt tillbaka i tiden jag kan komma!
 |
| Den del av det släktträd gammelmorbror Zacke forskade fram som nästa inlägg ska handla mer om... |
